Om en flicka

Igår var det internationella kvinnodagen.

Jag skrev på instagram, bara några anekdoter sådär. Ett axplock. Många kvinnor vet ju att sådana händelser är vardag. Och vi bollar förmågan att älska och känna lust till män i ena handen och skräcken för att bli förstörd, nedsmutsad, dödad i den andra. En del tänker att herregud, man får väl skylla sig själv om man utsätter sig på det där viset. Sova över hos en man. Gå ut på krogen. Jobba. Hm. En del tänker att det är väl då i alla fall för väl att något sådant aldrig hänt mig. Sen tänker man efter och inser att en del av ens egna roliga anekdoter faktiskt är precis samma saker. För jag lovar, det där med kissandet, det har jag berättat som en rolig grej. Som om det faktiskt var roligt. Det är lättare att leva med smutsen och förnedringen om man skämtar om det.

Igår var det internationella kvinnodagen och jag skrev om en flicka som väl mest var jag. Är jag. Idag är det om en annan flicka, och jag är någon.

För du vet, ganska ofta pratar man ju om att någon måste göra något. För några år sedan kände jag en flicka som behövde någon. Någon var flera personer, många. Mest var det jag och Daniel och Love och Birk, och hennes bästa vän.

Det var en fredag och hon var tolv år och den morgonen hade hennes styvpappa lovat henne att den kvällen, då skulle det ske. I skolan den dagen sade hon till sina vänner: ”Ni måste hjälpa mig, han har sagt att det ska hända ikväll. Han hade lagt saker på min säng imorse”.

Orden för vad som skulle hända hade hon inte, inte heller namnen på de sakerna som legat på hennes säng den morgonen. Jag tror inte att någon i världen kan förstå hur ensam den flickan var.

Men just då vågade hon tro på att någon skulle göra något, att någon skulle hjälpa henne. Någon var två andra modiga tolvåringar som var Love och hennes bästa vän, som jag svär på allt som är heligt, räddade hennes liv. De tog henne på orden och gick till en vuxen.

Flickan bodde hos oss i tre månader efter den dagen. Hennes mamma också. För vi valde att inte se åt ett annat håll när de behövde oss. Vi förstod att vi var ”någon”. Och ja, det var lite krångligt. Vi hade ”egentligen inte möjlighet". Jag skjutsade flickan till skolan varje dag i tre månader, vilket innebar att jag kom försent till jobbet varje dag i tre månader. Min Hannele på jobbet, hon tog skiten för det.
Att ha människor i sitt hem som genomlever sitt livs största trauma och sorg, det märks. De tar ut det på allt, på sig själva, på en själv, på ens egna barn. Alla är i kläm hela tiden. Om de dessutom inte talar samma språk som en så har man ingen aning om vad de pratar om när de pratar med varann. Kanske om att fly tillbaka, eller bort. Man är livrädd hela tiden att inte kunna hjälpa. Om de dessutom har en gigantisk rottweiler som aldrig någonsin blivit fostrad och som löper och som gör ens egen hanhund tokig, då blir det ännu krångligare. Men hundjäveln är det viktigaste de har, de där två vrakspillrorna till människor. Och den där mannen, som lovat dem allt om de bara kom till Sverige, som kvinnan litat på och som flickan redan varit utsatt för i nästan halva sitt liv, han har sagt att han dödar hunden om de lämnar honom. Så de lämnade honom och tog hunden med sig.

Och de första veckorna så grät mamman hela tiden. Och flickan, hon var som ett ljus. Hon hade blivit räddad, just som allt precis nästan var slut. Och det var fanimig värt allt, att se det ljuset i henne. Jag kommer aldrig glömma det.

Det varade inte, det här är ingen historia med lyckligt slut. Mamman, hon gick tillbaka till sin man. För han lovade henne att han inte skulle göra så med flickan mer.

Och tänk dig att du är en flicka och du är tolv år. I världen så finns det en enda människa som du litar på. Kanske inte för att hon alltid ser till ditt bästa, för hon är också ensam. Men i det stora hela. Då följer du henne. För du är tolv år och du är ensam och hon är din mamma.

Så när hon ber dig att glömma allt som hänt sedan ni kom till Sverige för fem år sedan, allt från den där första gången när mamma inte var hemma och han kom in till dig i duschen, då gör du det. Bestämmer dig för att du faktiskt kan glömma och börja om. Så när det väl blir rättegång så säger du att du inte minns något av det du sagt i de filmade förhören hänt, att du inte känner igen några av de där sakerna som låg på din säng den där morgonen, de som nu är bevismaterial. Du har en enda människa i världen och du är världens mest ensamma så du bestämmer dig för att glömma och börja om. 

För du är den smartaste och modigaste flickan som hon som tagit hand om dig i tre månader någonsin träffat. 

Och flicka, lilla flicka. Jag hoppas att du tog med dig det från mitt hjärta, kära flicka. Att det kommer att gå bra för dig i livet. Och att inget som hände de där månaderna var förgäves, för du vet att det finns någon. Någon annan. Någon som aldrig kommer att se bort, för att det är bekvämare så. Jag ska alltid ömma för dig, och jag kommer alltidalltidalltid att finnas igen, närhelst du behöver mig.