fredag 30 mars 2018

Igen, tid.

Jag tänker mycket på tid.

Vad den är och vad den gör med oss. Vad den lovar och de löften den infriar. Allt vi tror om den som den inte kan klara av, hur lång eller kort den än är.

När jag var yngre så tänkte jag ibland att tid, det är det enda vi har. Sen födde jag mina barn och knappt hann hjärtat slå ett slag så hade tiden gått så fort att jag fanimig var rädd varje dag. Och ännu mer på nätterna. Rädd för vad som skulle finnas bortom det här att vara allt för den där lilla människan som vuxit, först inuti ens kropp, sedan utanför den. Som alltid varit en så nära. Bortom att vara nästan allt för sitt barn. Vem ska man vara då?

Så ville jag stanna tiden, för bortom det universum jag utgjorde för mina barn, såg jag ingenting. Det är självutplånande att tänka så, jag vet. Att tänka att man inte är något mer än mamma, att ens enda värde sitter i det. Men jag har varit mamma i hela mitt vuxna liv. Och att vara mamma var det första jag var bra på. Första gången jag kände mig trygg och säker och hel. Så vad kommer bortom det? Vad ska man vara bra på, vad ska man leva för?

Då blir tiden, den där som så obönhörligt hela tiden rör sig framåt, ens fiende. Horisonten syns liksom inte ens, man vet inte var man ska ta vägen och vad man ska göra. Vem man ska vara. För man fattar vad tid är och vad tid gör. Och den är fan inte ens vän när man inte ser någon mening i den där tomma sörjan som finns framför en, den som ska föreställa tiden som kommer. Då är allt tomhet och ett jagande efter mening, eller att åtminstone söka döva känslan av tomhet.

Och sen kommer det här livet, som är som en stormvind, i vilken jag är en vante som far omkring, och rör om i alltsammans. Saker blir upp och ned och faller isär och faller tillrätta på andra sätt. Och tiden har inte ett skit med saken att göra.

Och så vaknar jag en vanlig dag, som en sådan här. Och människor som nyss fanns har försvunnit ur mitt liv, det har de. Som förluster på den egna sidan, i en strid. För alla slåss på den egna sidan. De finns bara kvar i mitt hjärta nu. Men så som allting är, så som det alltid finns sammanhang och mening i saker om man bara vågar se den, så har andra kommit tillbaka. Sådana som fattats mig och som fattats mina barn. Sådana som bara funnits i mitt hjärta, länge, länge. Och jag vet att det aldrig kunnat hända om det inte varit för de andra förlusterna.

Och det där med tid, återigen. En sådan som jag, som tänker mycket på till exempel tid. Fattar att allt har sin tid. Att det nu är en ny tid. Att den här vanliga dagen som är idag, är en dag i denna nya tid. Och att man åtminstone alltid kan välja hur man förhåller sig till den här stormen och det som skövlas och det som gror i dess väg.

Och när jag ändå skriver om tid så kan man reflektera över hur mycket tid som egentligen behövs för att ersätta någon. Men jag vet faktiskt inte för jag har aldrig gjort det. Har aldrig ersatt en enda människa med någon annan. Bara funnit nya ställen i mitt hjärta att älska människor från. De här som varit mig allra kärast och viktigast, de ersätts aldrig. Som han som är pappa till mina barn. Som han som jag levt en tredjedel av mitt liv med, som jag blivit vuxen med. Som han som i vissa avseenden påminner om någon jag skrivit en hel bok om, som jag återkommit till, gång på gång. Som min farfar, som varit död i tolv år och som jag sörjde i lika många år innan han dog. Jag slutar aldrig älska. Möjligtvis läggs pusslet på ett annat sätt. Bitarna passar på andra platser.

Som någon som fått en ny plats. Som funnits i mitt liv och i mitt hjärta i åratal. Som det visade sig, att om man ruckade lite på pusslet, sådär så att saker faller lite bättre på plats, så var det visst meningen att han i denna nya tid skulle sitta i mitten. Och vara alla kantlinjerna. De där man måste ha för att veta var allting börjar och slutar. De där som håller samman alltihopa. Ger det konturer och mening.

Och seriöst, ingen som känner mig trodde väl ens att jag skulle leva utan att älska? Och att jag skulle avstå att älska på grund av det här med tid, det är skrattretande att tänka på. Det skulle vara som att vända sitt ansikte mot vårsolen utan att le, bara för att man vet att det fortfarande är vinter. Alla som fattar nåt vet ju att våren kommer. Alla som vet att tid är en jäkla massa olika saker, ler och njuter av vårsolen, även i minusgrader. Att inte välja kärlek skulle vara som att någon erbjöd en ett liv med soluppgångar och skratt som börjar i magen och syns i ögonen, och ostfyllda paprikor och rosa bubbel i näsan, och man skulle tacka nej. Inte baserat på att man inte ville, utan på grund av tid. Not gonna happen.

Det är svårt att göra alla nöjda, det är liksom som att det inte ens går. Som att om man försöker så blir ingen riktigt nöjd. Så jag väljer kärlek, jag väljer att älska. Jag väljer att de som betyder allra mest för mig får vara glada och lyckliga.  Jag väljer att vara någon som känner mer än normala personer. Jag väljer att vara överkänslig, i jämförelse med de underkänsliga. Jag har inga fucks to give till dem som ändå inte väljer kärlek. Jag väljer att vara något meningsfullt och levande.




Inga kommentarer: