torsdag 22 februari 2018

Om ensamhet, vilsenhet och nya stigar

För mig är världen så stor när jag inte har någon att hålla i. Jag är bra på att vara själv men dålig på att vara ensam.

Att världen är stor, det är ju en bra sak egentligen. En del vill att världen ska vara så liten som möjligt. Trygghet i varje steg, i varje andetag. Aldrig riskera något, alltid veta allt och vara säker på att inte råka göra fel. På ett sätt skulle jag vilja vara sådan. Men jag tror att det skulle vara lätt hänt att då vara en sådan som ofta tänker, ”jag skulle gjort så, jag skulle aldrig gjort så”. Alltid rädd att ångra sig ändå, även om man försökt att minimera alla risker. Hela tiden betrakta livet från backspegeln.

När jag var yngre tyckte jag mycket om det där ordspråket, ”det är hon som går vilse som finner de nya stigarna”. Och kanske är det sådan jag är, inte så rädd att gå vilse. Trygg i att jag hittar nya stigar, hittar en annan väg hem. Trygg i att jag aldrig misslyckas. Jag lyckas, eller så lär jag mig. Och jag är varken bättre eller sämre än någon annan, för det handlar inte om det. Det handlar om hur man betraktar saker. Man kan inte styra det som händer en, bara hur man förhåller sig till det. Misslyckas man, eller lär man sig? Går man vilse eller finner man nya vägar? Och är det då målet som räknas, eller vägen dit? Jag tycker vägen dit. Resan. Målet kan få lov att ändra sig då och då. Det är idag som räknas, om morgondagen vet vi ännu inget.


Men världen är väldigt stor för mig. Lite sådär att den är lätt att gå vilse i. Och jag får leta för att hitta en ny stig. Det är lite skumpigt på stigen just nu, för mig. Det har ännu inte gått en dag det här året som jag inte gråtit och den här jävla ångesten, den suger faktiskt. Men det handlar om att förhålla sig till alltsammans. För du vet, ju mörkare det är, desto bättre syns ljuset. Det är faktiskt viktigt att tänka på och ta vara på. Sånt är jag väldigt bra på. Att hålla en skyddande hand kring små ljus i min storm.
Och jag vet att det kommer att bli lättare. Trots att jag kommer att vara ledsen många gånger till innan dess. Andra kommer att vara ledsna. Jag kommer att förlora saker och människor och vinna andra. Göra misstag, inte tänka mig för, såra och bli sårad.
Men detta är inte det värsta som hänt mig. Och trots att det är som att släpa omkring på något jättetungt som tar emot och skaver, så kommer det att bli lättare och jag kommer att bli starkare. Det kommer att bli bättre. Mindre ångest. Mindre ensamhet och mindre av den där pickande känslan av att sakna något, att hela tiden leta efter något, någon. Inuti mig själv och i alla ansikten jag möter. Leta efter bot i mig själv, leta efter att inte behöva något så förtvivlat mycket.

Men världen är stor när man inte har någon att hålla i handen. När man ska gå igenom något och komma ut som någon annan på en annan sida av något. Den resan måste man göra själv, det måste man. Men man kan få lite sällskap på vägen. Vilka som kommer att göra en sällskap har man faktiskt ingen aning om innan. En del tar ett kliv fram och andra ett kliv bak. Och jag blir varmt överraskad över några, kanske lite besviken på andra. En del människors kliv bakåt förstår man, inser genast att det är rätt. De kan inte finnas för en nu. En del kliver bakåt och står där och viskar med varandra. Det gör mig ledsen. Jag skulle föredra om de klev fram och frågade istället. Jag är inte rädd för obekvämt eller konstigt eller rättframt. Jag är rädd för saker som sker bakom ryggen och i smyg.

Många har sagt; ”Åh, så fort det går”. Som om man inte förstår att jag har flera ansikten och att jag bara visar de du kan hantera och förvalta. Som om man inte förstår att det som verkligen är på riktigt, det händer under ytan, som en underjordisk flod. De som klivit fram vet hur den strömmar. Var den tar vägen. Var den rinner ut. Ser den i mina ansikten. Vill se alla mina ansikten, vill se allt det här, orkar se det. Jag är tacksam för dem. För att de klivit fram och gått alldeles intill mig, den här tiden. Gjort att många av dagarna som kunde varit bara hemska har varit mer än så och innehållit mer än gråt och ångest. Sett till att jag fortsatt att träna, för det gör mig glad. Uppmuntrat mig att skriva bok, för det gör mig lugn och lycklig. Pushat mig att gå till jobbet och sett till att jag trivts där, för det är ett bra sätt att behålla vardagen lite som vanligt.


Jag är tacksam för dem. De är mina ljus att hålla en skyddande hand kring. Världen är fortfarande stor, men inte så farlig att gå vilse i.

onsdag 31 januari 2018

Om att skiljas

Vi ska skilja oss från varann. Inte längre leva tillsammans, inte längre vara ett ”vi” och ett ”oss”. Det är inte för att vi träffat någon ny, någon yngre, snyggare, rikare. Inte det. Men alla bär vi en liten kanariefågel i våra bröst, en sådan som sjunger när man är lycklig och lever sitt liv så som man själv vill. Det räknas, vad man själv vill. Räknas mest av allt i världen. Ens lilla kanariefågel tystnar om man är olycklig. Den är en seg liten jävel, så den dör inte i första taget. Men den pickar och pickar på ens insida, som om den vill ut eller bara vill tala om att det är dåligt med syre, hjärtat inte är helt längre. Så vi ska skilja oss från varann, för de där små fåglarna vi bär i våra bröst, de är alldeles tysta.

Och nu då? Vad händer nu? Ska man ha ett sorgeår eller ska man börja Tindra? Ge sig ut på marknaden och testa många olika innan man bestämmer sig igen? Eller kanske vara själv ett tag och inte skynda in i något nytt? Vara ensam och tänka efter. Låta det gå lite tid. Ja, kanske det. Eller kanske-fucking-inte. Tid has nothing on me.

Jag vet vad tid är. Tid kan vara ens bäste vän eller ens bittraste fiende. Ibland, när saker gör så ont att man inte kan fly dem med några medel, då är tid den enda boten. Det är då man vet att tid kommer att hjälpa. Och man kan luta sig mot den vetskapen, vila i den. Veta, att om det bara får komma lite tid emellan ens känslor och det som hugger och vrider sig i en, så kommer det att göra mindre ont. Till slut har det kommit så mycket tid emellan att det farliga inte kan skada en längre.
Men tid kan också vara det som bara går och går och går och man märker knappt att man långsamt driver bort från det som är allra viktigast för en. Bort från sig själv och det som gör att man lever. Plötsligt vaknar man en dag och ser att stranden inte ens går att skönja vid horisonten, man har bläddrat dagar av sitt liv och väntat och hoppats på att tid ska göra något åt alltsammans. Ta en tillbaka eller ta bort det där som skaver och bränner och svider. Men tid kan inte ta en tillbaka, den går bara åt ett håll. Och tid kan inte göra ett skit åt skav, det kan man bara göra själv.

Antingen låter man tid gå, man driver längre ut och somnar där. Glömmer vad man ville eller vänjer sig vid att det inte är bekvämt i någon ställning tills motståndet, det som är en röst i en som vill vill vill leva, nötts ned. Tills ens lilla kanariefågel fått slut på syre.


Jag kommer alltid att leta efter sådan där löjlig, obekväm, förtärande, kan-inte-leva-utan-varandra-kärlek (ja, SATC). Om jag inte längre var sådan skulle allt inom mig vara brutet och ruttet. Och det är det inte. Det är inte vad vi gjort med varann, vi som levt tillsammans en tredjedel av mitt liv. Han som jag blivit vuxen med, som jag uppfostrat fem barn med. Som varit ett ”vi” med mig i nöd och lust. Som jag lovade att älska tills döden skiljer oss åt. Och det ska jag göra. Jag kommer alltidalltidalltid älska honom. Jag kommer aldrig att ta bort tatueringen som jag gjorde, den som är hans. Aldrig ångra något, alltid vårda minnet av all den tid vi ägnat åt varann. Alla de interna skämten, alla fula och roliga uttryck vi hittat på, alla märkliga platser vi varit på för att vi letat efter cachar, rätt väg eller bara tagit fel väg för att det såg spännande ut och sedan inte vetat hur fan vi ska ta oss tillbaka. Han som varit min Stig och jag hans Märta. Han som jag varit så lycklig med så länge.

Och vad fan ska man då skilja sig för då, om det nu är så himla bra? För att den där fågeln är tyst och en separation går att göra på tusen sätt varav jag vet t
vå. Det ena är att försöka så länge att man förstör allt som varit och alla känslorna som fanns innan uppbrottet var ett faktum. Slarva bort alltsammans och se till att allt var förgäves.
Det andra är att inse att det kommit en ny tid som är annorlunda men kanske bra till sist, den med. Ta tillvara både det nya och det gamla. Ta ansvar för alltsammans. Tillsammans, men på ett annat sätt. Inse att slaget är över och inte strida till sista bloddroppen. Inse att man slåss för samma sak och att varje offer som faller, faller på samma sida, den egna.

Men jag är inte färdig med kärlek och det kommer jag aldrig att bli. Och visst är jag en dumdristig, mjukhjärtad dåre, men jag vet att tid och kärlek inte är parametrar i samma universum. De är inte konstanter och inte enheter man kan jämföra med varandra. Kärlek kan födas och dö, blomma och vissna på dagar, år eller eoner. Tid har inte ett skit med saken att göra, det går inte att mäta kärlek och inte att förutse dess förlopp. Kärlek har ingen tidtabell och inga tickande sekunder.

Den där lilla fågeln har pickat förfärligt hårt i mitt bröst. Sådär så att jag agerat på känslan, letat utvägar och genvägar, nya vägar och andra, konstiga vägar som var fel redan från början. Jag har försökt fly, bort från mig själv och mitt behov av att få leva på det sättet jag tycker är liv. In i mig själv för att se om jag kan leva där, eller döda det som försöker leva.

Nu gör jag något annat. Han och jag, men inte vi.