torsdag 7 september 2017

And what if I right of you...

Nu när det inte finns någon återvändo, när det inte längre går att backa alltihop och stoppa ned min berättelse i en byrålåda där bara jag kan läsa den.

Så inser jag ju att människor faktiskt kommer att läsa det jag skrivit. Göra sig egna uppfattningar om innebörden i mina ord. Ställa sig frågor om saker och sedan själva besvara dem utan att kolla med mig om det stämmer. Om varför jag skrivit på sätt. Vem jag egentligen tänkt på när jag skrivit. Vem av karaktärerna som är jag.

Och du som känner mig, men inte tillräckligt väl för att hitta din väg och känna din plats i världen inuti mig. Du kommer kanske att undra vilken av karaktärerna som är du.



Och ingen känner nog andras inutin. Men kanske kommer du att ha lite rätt. För visst är det så. Att lite av mig finns i några av karaktärerna. En smula, en doft. Någon av dem påminner vagt om min man, flera av dem har lånat sin vackraste drag av mina barn. En är lik en vän jag hade när jag var ung, en annan någon jag älskade så jag nästan dog för länge, länge sedan. Ytterligare en är lika godhjärtad som en kollega jag är innerligt tacksam över att ha fått arbeta med.

Och titeln. Den beskriver hur hela berättelsen och boken den ska bli, är ett monument över den jag alltid ska sakna. På så sätt var det ändå inte förgäves, alltihop och det som aldrig blev.

Och dit, till boken, kan jag gå och sakna dig.

 

Inga kommentarer: