tisdag 21 juni 2016

Matilda...

...så heter hon vars liv, eller åtminstone delar av det, jag skriver om just nu.

Matilda är en mycket gammal kvinna, men i hennes sinne lever alla hennes åldrar, allt hon gjort, känt och upplevt. Hennes första kärlek hette Aksel. Aksel har flytt från tyskarnas ockupation av hans land när Matilda träffar honom i Göteborg på fyrtiotalet. På deras första träff (gammalt ord för "date" :) ) går de till Konditori Brogyllen i hörnet på Västra Hamngatan/Södra Hamngatan.

"De hade gått till konditori Brogyllen, bara ett kvarter från Domkyrkan. Aksel hade bett om ursäkt minst tio gånger för att han varit så försenad, för att han inte hunnit bada och byta kläder. Bett om ursäkt för att Matilda tvingats stå där i kylan och tro att hon blivit lurad, för att hon blivit ledsen, för att hon frusit. Och så hade Matilda fått välja precis vad hon ville ha att äta och dricka inne på det vackra konditoriet, där luften varit så varm och doftat så gott av marsipan, vetedeg och nybryggt kaffe. Matilda hade pekat på de stora kardemummabullarna och försiktigt bett om en kopp varm choklad till. Aksel hade på sin klingande norska bett om att få precis samma sak och sedan försiktigt tagit Matildas arm och lett henne till ett ledigt bord. När servitrisen kommit med deras bullar och choklad hade denna rynkat på näsan åt Aksel, hur han doftat, hur han sett ut. Han hade lett ett bländande leende åt den unga flickan varpå denna med rodnande kinder serverat dem och med vickande stjärt svassat därifrån.

Matilda skulle aldrig glömma hur svartsjukan slitit henne itu, en plötslig blixt av kolsvart vansinne som ljungade genom hennes kropp och sinne. Så hade han fångat hennes blick, sett rakt in i henne. Och hon hade förstått att det bara fanns hon, där och då.
Och så hade han pratat. Pratat och pratat och pratat, det var som om orden aldrig tog slut för honom. Matilda, som aldrig varit mycket för att prata men desto bättre på att lyssna, hade lyssnat. På hans mörka röst, hans underbara språk. Alla orden som trängdes i honom i sin brådska att komma ut. Hans sätt att röra händerna när han pratade för att förstärka saker han berättade. Hans sätt att drömmande le när han återgav ett minne. Ibland hade hon haft svårt att lyssna, att verkligen höra vad han sade. Inte för att hon hade svårt att förstå honom, hans norska var inte sådan. Utan för att hon hade haft svårt att fokusera. Han var så gränslöst, otyglat, ohämmat vacker.

Han hade berättat om sitt hem, sitt Norge. Om den lilla fiskeby som han kom ifrån, där hans mor och far ännu bodde, hans systrar som båda var yngre än honom, och hans hund som var liten och vit med bruna fläckar på ryggen och nosen och hette Venn. Han hade berättat om hur han och hans far brukat åka ut med båten tidigt om morgnarna, så tidigt att systrarna ynkligt gnytt i sängvärmen och aldrig kunnat tänka sig att följa med. Hur fadern och han stävat ut i fjordens morgondimma där tystnaden endast brutits av båtens knackande motor medan de gjort fiskedonen redo. Och hur modern om förmiddagarna välkomnat dem hem från fisket med nybakt bröd, mesost och rökt fisk. Han hade konstaterat att modern och fadern ännu gjorde de där sakerna, fast utan honom. 

I dessa meningar hade ett stråk av sorg smekt Aksels anletsdrag och Matilda hade med största svårighet motstått impulsen att röra vid honom, kyssa det sorgsna, fånga det och bära det åt honom. Han hade berättat om bergen, som även mitt i somrarna var kala och snöklädda längst upp och smaragdgröna av gran- och lövskog längre ned där de brant störtade ned i det isblå vattnet. När han med armar och händer visat hur branta bergen var och hur djup den gnistrande fjorden var, hade Matilda förtrollat följt hans händer med blicken och känt med hela sin blott sextonåriga varelse hur hon velat vara en del av de där bergen, den där fjorden, och hur det skulle ha känts då hans händer rört vid hennes hud, följt dalarna och topparna på hennes kropp. Hon hade rodnat vid tanken på det, plötsligt rädd att han skulle kunnat läsa hennes tankar. Han hade tystnat och lett mot henne och än en gång hade tiden stannat där mellan dem, medan världen runtom dem fortsatt precis som om ingenting hänt."

Ja, lite sådär verkar det bli, det här. Precis som i min förra berättelse har jag ingen aning om var det kommer att ta vägen. Men det är en väldigt trevlig resa såhär långt, att få göra med Matilda. Och jag inser ju såklart att det är här det verkar som att jag har en låtsaskompis. Och det kanske är så. Värre saker kan man tänka sig.

/K

Inga kommentarer: