fredag 15 april 2016

Att ha skrivit en bok.

Nu är min bok klar.
Min berättelse som vuxit i mitt hjärta, min hjärna och min själ under många år. Den började en gång vid köksbordet i Marjarp, där jag bodde tillsammans med min bästa bästis i hela världen och våra ongar. Jag minns det så himla väl, hur jag helt plötsligt behövde skriva något. Och öppnade ett nytt dokument på datorn och skrev det första kapitlet. Maria, min vän, kom hem mitt i och frågade vad jag gjorde. Men jag var så uppslukad av de där orden som behövde komma ut att jag inte kunde svara, jag bara "-Öh, vänta lite...". Och så försvann jag in i Gustafs och Heddas värld. Den världen som bara var en liten, liten bubbla på den tiden. Jag skrev det andra och det tredje kapitlet i Marjarp. Sedan blev det inget mer skrivet på åratal. Men jag bar med mig berättelsen, den där lilla bubblan. I hjärtat och från dator till dator. Sparat på diskett först, sedan överfört till USB och till slut i Dropbox.
Ibland öppnade jag dokumentet och läste det jag skrivit. Lät det vila och vänta.

Sedan, mitt i natten mellan en onsdag och en torsdag när jag var trettiofyra år fick jag ju en stroke.
Den var inte så farlig som en del andra strokar är, bara lite stroke light sådär. Men jag kunde ju inte gå till jobbet på mycket länge. Jag fick inte köra bil, jag vinglade när jag gick och jag fick på inga villkor bära min nyfödda brorsdotter.

Och, som jag skrivit förut, allteftersom tiden gick sade de till mig på sjukhuset att jag inte skulle räkna med att bli som förut, nånsin igen. De sade att jag behövde vänja mig, lära mig den jag nu blivit. Acceptera. Jag skulle bli någon annan, oklart vem. Underförstått skulle jag inte alls bli någon annan, bara samma gamla vanliga jag. Fast i en betydligt sämre version. Och det skulle ta tid.

Såklart gav jag det en chans. Jag halvsatt ganska mycket i soffan, tog det lugnt. Vilade och väntade på att det här accepterandet skulle ta fart. Det var ganska tråkigt så under tiden tänkte jag att det väl inte kunde skada att åtminstone träna lite på de grejer som inte funkade så bra. Till exempel ville ju inte min högerhand och jag riktigt samma saker. Överlag var koordinationen, särskilt den finstilta, något konfliktfylld. Och så hade jag svårt att hitta ord, iallafall de rätta. Det var en sorg för mig, det där med orden. Jag älskar ord, språket. Att vältra mig i dem, njuta av hur de låter, hur de känns i munnen, i magen och i det där allra innersta i varje människa, som bara ord kan röra vid.

Först testade jag att sticka, men det var lika trist som att bara vänta. Så tog jag fram datorn och testade det där med släktforskning lite grann. Fann förfäder som dött för så länge sedan att ingen längre mindes deras levnad. Deras namn, skrivna med snirkliga bokstäver i kyrkböcker som var flera hundra år gamla, var det enda som bevisade att dessa människor ens funnits. Men inuti mig, där jag låg på soffan, fick de åter liv. Fantasin vävde tunna trådar av berättelser kring dem. De snirkliga bokstäverna blev ansikten, kroppar och känslor. Och jag tänkte att, för att få ordning på det här med orden som gått vilse i mig, koordinationen och handen, kunde det vara ett bra projekt att skriva ned någon av dessa berättelser på datorn. Något att göra medan jag väntade på att komma i form igen.

Så, medan jag väntade skrev jag en bok. Eller, kanske två förresten.

Först blev det en berättelse om min farfars morfars mor Charlotta, det var henne jag fann i de där gamla kyrkböckerna. Om hennes liv, hennes livsverk, som ledde till att hennes barn, barnbarn och barnbarnsbarn fick födas och leva sina liv, dö sina dödar. Och efter det fortsatte jag med Charlottas barnbarnsbarn, där de första darrande kapitlen hade väntat på mig i minst tio år. Om en man som heter Gustaf, som således i vissa avseenden påminner om min farfar. Och om Hedda, som i vissa avseenden påminner om mig själv. Åtminstone på de första sidorna. Efter ett tag fick Gustaf och Hedda egna liv, och gjorde precis som min högerhand, lite som de ville. 

Berättelsen om dem heter ”dit kan jag gå och sakna dig” och när den var i princip färdig hade jag blivit frisk igen. Och de hade rätt, på sjukhuset. Jag blev aldrig som förut igen. Istället blev jag mycket, mycket bättre. Och orden kom tillbaka till mig, till slut.

För några månader sedan snofsade jag till "dit kan jag gå..." i kanterna och skickade in den till några förlag jag tyckte verkade bra. Och nu sitter jag här och väntar på att någon ska ringa och säga att de vill ge ut mig. Och väntar. Och väntar. Under tiden skriver jag lite på någon berättelse som pockar på uppmärksamhet i mitt hjärta.

1 kommentar:

Mikael Bäckström sa...

Jag hoppas också 😊