tisdag 21 juni 2016

Matilda...

...så heter hon vars liv, eller åtminstone delar av det, jag skriver om just nu.

Matilda är en mycket gammal kvinna, men i hennes sinne lever alla hennes åldrar, allt hon gjort, känt och upplevt. Hennes första kärlek hette Aksel. Aksel har flytt från tyskarnas ockupation av hans land när Matilda träffar honom i Göteborg på fyrtiotalet. På deras första träff (gammalt ord för "date" :) ) går de till Konditori Brogyllen i hörnet på Västra Hamngatan/Södra Hamngatan.

"De hade gått till konditori Brogyllen, bara ett kvarter från Domkyrkan. Aksel hade bett om ursäkt minst tio gånger för att han varit så försenad, för att han inte hunnit bada och byta kläder. Bett om ursäkt för att Matilda tvingats stå där i kylan och tro att hon blivit lurad, för att hon blivit ledsen, för att hon frusit. Och så hade Matilda fått välja precis vad hon ville ha att äta och dricka inne på det vackra konditoriet, där luften varit så varm och doftat så gott av marsipan, vetedeg och nybryggt kaffe. Matilda hade pekat på de stora kardemummabullarna och försiktigt bett om en kopp varm choklad till. Aksel hade på sin klingande norska bett om att få precis samma sak och sedan försiktigt tagit Matildas arm och lett henne till ett ledigt bord. När servitrisen kommit med deras bullar och choklad hade denna rynkat på näsan åt Aksel, hur han doftat, hur han sett ut. Han hade lett ett bländande leende åt den unga flickan varpå denna med rodnande kinder serverat dem och med vickande stjärt svassat därifrån.

Matilda skulle aldrig glömma hur svartsjukan slitit henne itu, en plötslig blixt av kolsvart vansinne som ljungade genom hennes kropp och sinne. Så hade han fångat hennes blick, sett rakt in i henne. Och hon hade förstått att det bara fanns hon, där och då.
Och så hade han pratat. Pratat och pratat och pratat, det var som om orden aldrig tog slut för honom. Matilda, som aldrig varit mycket för att prata men desto bättre på att lyssna, hade lyssnat. På hans mörka röst, hans underbara språk. Alla orden som trängdes i honom i sin brådska att komma ut. Hans sätt att röra händerna när han pratade för att förstärka saker han berättade. Hans sätt att drömmande le när han återgav ett minne. Ibland hade hon haft svårt att lyssna, att verkligen höra vad han sade. Inte för att hon hade svårt att förstå honom, hans norska var inte sådan. Utan för att hon hade haft svårt att fokusera. Han var så gränslöst, otyglat, ohämmat vacker.

Han hade berättat om sitt hem, sitt Norge. Om den lilla fiskeby som han kom ifrån, där hans mor och far ännu bodde, hans systrar som båda var yngre än honom, och hans hund som var liten och vit med bruna fläckar på ryggen och nosen och hette Venn. Han hade berättat om hur han och hans far brukat åka ut med båten tidigt om morgnarna, så tidigt att systrarna ynkligt gnytt i sängvärmen och aldrig kunnat tänka sig att följa med. Hur fadern och han stävat ut i fjordens morgondimma där tystnaden endast brutits av båtens knackande motor medan de gjort fiskedonen redo. Och hur modern om förmiddagarna välkomnat dem hem från fisket med nybakt bröd, mesost och rökt fisk. Han hade konstaterat att modern och fadern ännu gjorde de där sakerna, fast utan honom. 

I dessa meningar hade ett stråk av sorg smekt Aksels anletsdrag och Matilda hade med största svårighet motstått impulsen att röra vid honom, kyssa det sorgsna, fånga det och bära det åt honom. Han hade berättat om bergen, som även mitt i somrarna var kala och snöklädda längst upp och smaragdgröna av gran- och lövskog längre ned där de brant störtade ned i det isblå vattnet. När han med armar och händer visat hur branta bergen var och hur djup den gnistrande fjorden var, hade Matilda förtrollat följt hans händer med blicken och känt med hela sin blott sextonåriga varelse hur hon velat vara en del av de där bergen, den där fjorden, och hur det skulle ha känts då hans händer rört vid hennes hud, följt dalarna och topparna på hennes kropp. Hon hade rodnat vid tanken på det, plötsligt rädd att han skulle kunnat läsa hennes tankar. Han hade tystnat och lett mot henne och än en gång hade tiden stannat där mellan dem, medan världen runtom dem fortsatt precis som om ingenting hänt."

Ja, lite sådär verkar det bli, det här. Precis som i min förra berättelse har jag ingen aning om var det kommer att ta vägen. Men det är en väldigt trevlig resa såhär långt, att få göra med Matilda. Och jag inser ju såklart att det är här det verkar som att jag har en låtsaskompis. Och det kanske är så. Värre saker kan man tänka sig.

/K

onsdag 20 april 2016

En ny berättelse...

Jag hann inte vara färdig med berättelsen om Hedda och Gustaf i jättemånga dagar innan en ny pockade på uppmärksamhet. Trots att jag först tänkte att jag nog inte hade något mer att skriva nu när jag var klar. Att orden var lite slut i mig. Men jag tänkte att jag kanske iallafall kunde skriva klart om Charlotta, hon som jag hittade i kyrkböckerna, som föddes för nästan tvåhundra år sedan, döptes, konfirmerades och dog i samma socken som jag själv föddes i. Men Charlotta ropade inte på mig. Nån annan gjorde det.

Jag känner en gammal dam vars liv nästan varit som en film. Så mycket märkligt, sorgligt, överväldigande och makalöst har hänt under hennes nästan nittio år på jorden, att man knappt kan förstå hur hon klarat av att fortsätta vissa dagar. När tanken på att jag ville berätta hennes historia kom över mig en morgon ville den därefter på inga villkor släppa taget. Den satt där som en tatuering, fast i sinnet. Så, precis som en riktig skribent ringde jag henne och bokade en heldag för att bara prata, prata och prata. Och lyssna, fråga och lyssna lite till.



Det var en underbar dag och jag var alldeles uppfylld efteråt. Lycklig, över att jag fått ta del av det liv som varit hennes. Jag hade antecknat sida upp och sida ned. Och mitt i anteckningarna, receptet på middagen hon bjöd på. Receptet hade rubriken "God fiskrätt". Den var verkligen asgod. Hon tog tre portioner och sade att hon inte ätit så mycket på flera år. Jag åt lika mycket som vanligt (jättemycket) och faten var tomma när vi åter satte oss i soffan för att dricka kaffe och prata vidare. Efter det lät jag allting sjunka in i några dagar. Lät känslorna och tankarna lägga sig på plats inuti mig, där de ska komma att höra hemma för en lång tid framöver. Och så började jag skriva. 

Och detta är så himla knäppt. Jag hade verkligen en ganska bestämd uppfattning om vad den här berättelsen skulle handla om, hur den skulle börja, hur den skulle fortsätta. Vad som skulle hända i mitten och sen, hur allting skulle bli ännu lite värre innan det blev bättre i slutet. Den skulle vara den här damens historia, rätt och slätt. Kanske lite andra namn och så förstås. Jag hade till och med tänkt ett "skelett" för hela berättelsen och gjort ett litet för-dokument att utgå från. Och redan på andra sidan ballade det ur. Tog en helt annan väg än jag tänkt mig. Nu lever den här berättelsen, precis som den om Hedda och Gustav helt och hållet sitt eget liv. Jag bara hänger med, skriver ned orden. Omformulerar något som kom ut lite klumpigt eller sånt som var svårt att förstå.

Det är förvisso en berättelse om en gammal dam, det är det. Men hon gör precis som hon vill och jag har inte mycket att säga till om. Hittills har jag skrivit cirka sextusen ord om när hon går till en park varje dag för att mata änder.

Blir nog bra det här.


söndag 17 april 2016

Sixten

Idag fyller vår Susedalens Remington Express, eller Sixten som hans vänner kallar honom, tre år.
Min fina, fina Sixten.

Som är väldigt bestämd på vilken typ av mat som kan ätas direkt ur kylen och vad som bör avnjutas under mer kontrollerade former på hans lilla bädd.

Som flyger upp som en kanon när Daniels väckarklocka ringer, men knappt reagerar av min. Eftersom han vet att jag ändå alltid snoozar.

Som blir lika lycklig varje gång jag frågar om han vill gå på promenad, som gör mig sällskap i ur och skur, mil efter mil.

Som har ett sjätte sinne för om jag är ledsen, och tröstar och tröstar tills jag inte kan låta bli att känna mig åtminstone lite gladare.

Som ser ett härligt, svalkande vårdopp där andra ser ett lerigt dike.

Som jämt är glad, även om jag alldeles nyss skällt jätteargt på honom för att jag är på taskigt humör eller för att han till exempel råkat äta upp pepparkakshuset.

Som verkligen, verkligen försöker förstå vad jag vill, vad jag säger, vad jag menar.

Som har världens mjukaste, blankaste päls och den vänligaste, vackraste uppsyn jag någonsin sett. Med en chokladbrun fläck i ett av de bronsfärgade, sammetslena ögonen och ett födelsemärke under tungan.

Och jag vet att folk tycker att min fina Sixten är nervig och stirrig, alldeles för stor, klumpig, pigg, intensiv, fladdrig, valpig och att de helt enkelt inte gillar att han luktar dem i rumpan och slickar på dem för att visa sin outtömliga kärlek.

Och visst, han kanske är alla de sakerna. Men om man lägger de dåliga sakerna i en vågskål och alla de bra i den andra så är det ändå genast som att den med dåliga grejer är tom.

För jag vet att han alltid försöker göra sitt allra, allra bästa.
Och för mig är han en liten del av livet, men för honom är vi allt. Allt.

Och för Sixten är glaset alltid halvfullt.
För honom är varje dag ett lika fantastiskt äventyr.

Och ja, det är liksom som att han påminner en om att livet är ganska mycket för kort för att hålla på och leta fel på någon som tillbringar halva dagarna med att längta efter att en ska komma hem från jobbet. 

Och som lär en att det är en ynnest att få ha någon intill sig som påminner en om att man lika gärna kan vara glad om man ändå inte har något speciellt för sig.

Då gör det liksom inte så mycket att han drar lite i kopplet.

fredag 15 april 2016

Att ha skrivit en bok.

Nu är min bok klar.
Min berättelse som vuxit i mitt hjärta, min hjärna och min själ under många år. Den började en gång vid köksbordet i Marjarp, där jag bodde tillsammans med min bästa bästis i hela världen och våra ongar. Jag minns det så himla väl, hur jag helt plötsligt behövde skriva något. Och öppnade ett nytt dokument på datorn och skrev det första kapitlet. Maria, min vän, kom hem mitt i och frågade vad jag gjorde. Men jag var så uppslukad av de där orden som behövde komma ut att jag inte kunde svara, jag bara "-Öh, vänta lite...". Och så försvann jag in i Gustafs och Heddas värld. Den världen som bara var en liten, liten bubbla på den tiden. Jag skrev det andra och det tredje kapitlet i Marjarp. Sedan blev det inget mer skrivet på åratal. Men jag bar med mig berättelsen, den där lilla bubblan. I hjärtat och från dator till dator. Sparat på diskett först, sedan överfört till USB och till slut i Dropbox.
Ibland öppnade jag dokumentet och läste det jag skrivit. Lät det vila och vänta.

Sedan, mitt i natten mellan en onsdag och en torsdag när jag var trettiofyra år fick jag ju en stroke.
Den var inte så farlig som en del andra strokar är, bara lite stroke light sådär. Men jag kunde ju inte gå till jobbet på mycket länge. Jag fick inte köra bil, jag vinglade när jag gick och jag fick på inga villkor bära min nyfödda brorsdotter.

Och, som jag skrivit förut, allteftersom tiden gick sade de till mig på sjukhuset att jag inte skulle räkna med att bli som förut, nånsin igen. De sade att jag behövde vänja mig, lära mig den jag nu blivit. Acceptera. Jag skulle bli någon annan, oklart vem. Underförstått skulle jag inte alls bli någon annan, bara samma gamla vanliga jag. Fast i en betydligt sämre version. Och det skulle ta tid.

Såklart gav jag det en chans. Jag halvsatt ganska mycket i soffan, tog det lugnt. Vilade och väntade på att det här accepterandet skulle ta fart. Det var ganska tråkigt så under tiden tänkte jag att det väl inte kunde skada att åtminstone träna lite på de grejer som inte funkade så bra. Till exempel ville ju inte min högerhand och jag riktigt samma saker. Överlag var koordinationen, särskilt den finstilta, något konfliktfylld. Och så hade jag svårt att hitta ord, iallafall de rätta. Det var en sorg för mig, det där med orden. Jag älskar ord, språket. Att vältra mig i dem, njuta av hur de låter, hur de känns i munnen, i magen och i det där allra innersta i varje människa, som bara ord kan röra vid.

Först testade jag att sticka, men det var lika trist som att bara vänta. Så tog jag fram datorn och testade det där med släktforskning lite grann. Fann förfäder som dött för så länge sedan att ingen längre mindes deras levnad. Deras namn, skrivna med snirkliga bokstäver i kyrkböcker som var flera hundra år gamla, var det enda som bevisade att dessa människor ens funnits. Men inuti mig, där jag låg på soffan, fick de åter liv. Fantasin vävde tunna trådar av berättelser kring dem. De snirkliga bokstäverna blev ansikten, kroppar och känslor. Och jag tänkte att, för att få ordning på det här med orden som gått vilse i mig, koordinationen och handen, kunde det vara ett bra projekt att skriva ned någon av dessa berättelser på datorn. Något att göra medan jag väntade på att komma i form igen.

Så, medan jag väntade skrev jag en bok. Eller, kanske två förresten.

Först blev det en berättelse om min farfars morfars mor Charlotta, det var henne jag fann i de där gamla kyrkböckerna. Om hennes liv, hennes livsverk, som ledde till att hennes barn, barnbarn och barnbarnsbarn fick födas och leva sina liv, dö sina dödar. Och efter det fortsatte jag med Charlottas barnbarnsbarn, där de första darrande kapitlen hade väntat på mig i minst tio år. Om en man som heter Gustaf, som således i vissa avseenden påminner om min farfar. Och om Hedda, som i vissa avseenden påminner om mig själv. Åtminstone på de första sidorna. Efter ett tag fick Gustaf och Hedda egna liv, och gjorde precis som min högerhand, lite som de ville. 

Berättelsen om dem heter ”dit kan jag gå och sakna dig” och när den var i princip färdig hade jag blivit frisk igen. Och de hade rätt, på sjukhuset. Jag blev aldrig som förut igen. Istället blev jag mycket, mycket bättre. Och orden kom tillbaka till mig, till slut.

För några månader sedan snofsade jag till "dit kan jag gå..." i kanterna och skickade in den till några förlag jag tyckte verkade bra. Och nu sitter jag här och väntar på att någon ska ringa och säga att de vill ge ut mig. Och väntar. Och väntar. Under tiden skriver jag lite på någon berättelse som pockar på uppmärksamhet i mitt hjärta.