söndag 20 december 2015

Bortom hundratusen.

Jag skriver då och då, allt oftare, på min berättelse. Tänker på den ofta, varje dag. Den lever inuti mig och blotta nyfikenheten på vad som ska hända härnäst gör att jag vill sätta mig ned för att skriva en stund.

Och så en söndagskväll slår ordräknaren över till hundratusen ord. Och om man googlar på hur många ord riktiga böcker innehåller så förstår man att det man håller på att kludda på i tid och otid faktiskt skulle kunna bli en riktig bok. Och då tänker jag, som är en sådan som inte är rädd för stora drömmar. Att någonstans på andra sidan det här hundratusen finns slutet på berättelsen, jag som skickar in den till ett förlag och någon som tycker att den är värd att publiceras. Väldigt o-janste att tro på sådant, såklart. Men när min lilla B och jag pratade om jante berättade han att han hört en sång där de sjöng "fuck jante". Så det gör jag.

Från början hade den här berättelsen tre huvudpersoner, Charlotta, Hedda och Gustaf. Sedan, för ett tag sedan, fick Charlotta flytta till sin egen berättelse och just nu är det Heddas och Gustafs historia jag är mest nyfiken på, och således skriver mest på.

Gustaf föddes i början av nittonhundratalet och är en gammal man i den största delen av berättelsen. Ibland gör hans tankar och minnen sig påminda och då får man veta lite mer om hans liv. Här kommer två utdrag:

På sommaren när de varit gifta i nästan ett år for de för att besöka Gustafs föräldrar på gården. Den första kvällen smög de tillsammans ut ur huset och sprang genom skogen till den mörka tjärnen. Där klädde de av sig, blyga för varann som om vore det första gången. Edit fick bråttom att gå i vattnet för att låta det mörka vattnet skyla hennes kropp. När Gustaf såg henne bakifrån, den runda, vita stjärten och det långa, svarta, lockiga håret som föll ned på ryggen tänkte han att hon lika gärna skulle kunna vara skogsrået som fångat honom i sin snara. Så vände hon sig om och log inbjudande mot honom. Det var Edit.

Den sista morgonen innan de skulle fara hem till Göteborg igen låg de i utdragssoffan i finrummet och hörde Gustafs mor stöka i köket. Solen sken in genom de buckliga gamla fönstren och miljoner fina dammkorn spelade i strålarna. Det doftade från köket, av kaffepannan på spisen och brödet som bakats dagen innan och nu bröts för den annalkande måltiden. Gustaf låg med en arm under Edits nacke och den andra på hennes mage när han plötsligt kände något där inne, som en fisk som slog med stjärten. Han ryckte förskräckt undan handen innan han förstod vad det var han känt.
– Edit! Var det…? stammade han.
Edit log mot honom, med en blandning av glädje och förskräckelse i blicken.
– Det bor en liten därinne, sade hon mjukt. – Jag ville inte säga något förrän jag var säker på att den skulle få stanna. Hennes ögon fylldes av tårar och hon såg på honom med outgrundlig blick.
– Men, hur…? Gustaf var nästintill mållös. – Hur länge har du vetat? När kommer den? hasplade han ur sig med tusen frågor som trängdes i hans huvud och få som han hade sinnesnärvaro nog att klä i ord.
– Jag har vetat ett tag, men varit rädd Gustaf, sade hon. – Du vet ju hur min mor blev. Jag är rädd att samma sak ska hända mig. 

Det var ett mörker som tagit hennes mor i besittning. Vad Edit visste hade det startat när Edit låg i sin mors liv, eller måhända strax efter att hon fötts. Ibland blev det bättre, men enbart för att genast därefter bli sämre än någonsin innan. Allteftersom åren gick höll det där mörkret modern i sitt våld, längre, hårdare, mörkare. Sedan åratal tillbaka vårdades hon på anstalt, där hon fick hjälp att överleva trots de plågoandar som aldrig tycktes upphöra att hemsöka hennes sinne.

Flickan föddes i november 1946. Edit vaknade på natten av att sängen var blöt och nedkom redan på morgonkvisten med en liten Margareta Carolina. Den dagen gick solen upp på en molnfri novemberhimmel och trots de kala träden och de leriga gräsmattorna, trots att de obarmhärtiga solstrålarna avslöjade varje smutsfläck på rutan till den sjukhussal där Edit låg med en nyfödd på sin arm var det den vackraste dagen man kunde tänka sig. Flickan var det näpnaste Gustaf någonsin sett. Hon såg ut som en mycket liten kopia av honom själv, men med moderns mörka hår i en kalufs som stod rakt upp. En liten trollunge. Så passande, tänkte Gustaf, med skogsrået som mor. 
På samma sätt som med flickans mor, föll han handlöst, hjälplöst, i en djup förälskelse till detta lilla barn som var gjort enbart av hans och Edits kärlek till varann. Veckorna, månaderna och åren som följde efter att flickan fötts var lika lyckliga som den första dagen, den första sommaren, de första åren de hade tu hade haft tillsammans. De var tre och de hade allt man kunde önska sig.


Och sedan, många, många år senare:

En natt, bara två veckor efter att Edit fått flytta till korttidsboendet, när Gustaf låg hemma i huset och försökte sova, ringde telefonen. Gustaf hade svårt att sova de där nätterna, han vände sig hundratals gånger i sängen varje natt, föll aldrig riktigt ned i den djupa sömn han en gång haft. Det senaste året hade inte varit snällt mot honom, sömnledes. Så ringde telefonen. Trots att den stod nere på bottenvåningen och Gustafs och Edits båda sovrum låg på övervåningen hördes ljudet så tydligt genom väggarna i det lilla huset. Gustaf visste genast vad det gällde, vem det var. Livet som bodde i Edit spelade de sista tonerna, döden gjorde melodin sällskap, tog över arrangemanget och spelade alla de höga och låga tonerna själv, utan att ta hänsyn till den melodi livet tänkt sig. Så fort det nu gick rusade Gustaf nedför trapporna och plockade upp luren. Telefonen stod på en liten byrå i hallen, på en duk som Edit virkat. Medan han väntade på att personen i andra änden skulle börja tala smekte han duken lätt. Slätade ut små rynkor, funderade på hur i all världen någon kunde skapa något så vackert, ett så intrikat mönster med blommor och krusiduller, med hjälp av endast en tråd och en nål med en krok på. 

Det var nattsjuksköterskan på korttidsboendet. Hon sade att Edit blivit hastigt försämrad, att det inte var lång tid kvar. Undrade om Gustaf ville komma, att han i så fall kunde behöva skynda sig. Mycket. Gustaf lade på luren. Såg sig i spegeln en sista gång, som en gift man. Tänkte att nästa gång han skulle möta sin egen blick i den spegeln skulle han vara ensam. Änkling. Så var livet. Sedan sprang han. Rusade upp för trapporna igen, snabbare än han kunnat eller velat eller orkat på många, många år. Han slet av sig sin nattskjorta och kastade på sig sina kläder, som legat prydligt hopvikta på stolen vid sängens fotända. Sådan brådska hade han att han till och med glömde att dra upp gylfen på sina byxor. Han rusade nedför trapporna igen och tog på sig skor, men ingen jacka, han hann inte. Så snabbt hans gamla ben nu bar honom rusade han ut till garaget och låste upp det. Där stod hans bruna lilla Opel Kadett. Den var gammal men välskött, inte använd på så länge att Gustaf plötsligt fruktade att den inte ens skulle starta. Men den startade, som om den senast varit igång bara dagen innan. Eller som att den visste att det var så viktigt att den bara var tvungen att fungera. Gustaf kunde inte längre minnas senast han hade kört bil. Margareta var den enda som körde nu för tiden. 

Gustaf hade alltid varit en lugn och trygg bilförare. Hastighetsbegränsningar och stoppskyltar var för honom en hederssak att respektera och rätta sig efter. De tre milen in till staden tog vanligtvis trettiofem minuter för honom att köra. Och trots att de denna natt endast tog tjugotvå minuter hade sträckan aldrig någon gång under de hundratals, kanske tusentals gånger Gustaf kört den, känts så långa. Inte ens den gången då Christers trolovade, flickan med magen i vädret, ringt och berättat att han lämnat henne, då Gustaf och Edit satt sig i bilden för att åka till henne, trösta och be för att han skulle komma åter. Den gången hade de återvänt tomhänta hem, de hade försökt att förstå vad som hänt med all den lycka som så plötsligt försvunnit och tagit deras son med sig. Lyckan var en flyktig fågel, tycktes det. Gustaf visste att han även denna gång skulle återvända tomhänt hem. Att ingen Edit skulle komma med honom, att han skulle vara ensam. Han hade inget emot att vara själv, det hade han aldrig haft. I sin källare, i sin skog. I ladugården, bland djuren, på den tiden det begav sig. Men ensam, det var en annan sak. Edit hade bott i hans hjärta så länge att han inte visste hur han skulle bära sig åt för att finnas utan henne. Han funderade på om det innebar att han tagit henne för given under alla dessa år. Förstod att det var så, men att det var en ynnest med äktenskapet, att från tid till tid kunna ta varann för givna. Vila trygga i att den andre fanns där ändå.

När Gustaf rusade in genom dörrarna på korttidsboendet den natten hade det inte ens gått en timma sedan telefonen ringt hemma i Gustafs och Edits lilla hus. Men hur mycket han än skyndat sig, hur snabbt han än kört, hade han förlorat mot döden. Döden behövde bara ett hjärtslag på sig för att hinna, komma först. Edit fanns inte längre.

Där stod Gustaf i det rum som varit Edits hennes sista två veckor i livet och såg på den lilla varelsen i sängen. Mager med vitt hår i en lång fläta längs ena sidan. Hennes mage var stor och uppsvälld, som om något gått sönder därinne i henne och hastigt påkallat dödens uppmärksammat. Denne hade flinat hungrigt och slukat det lilla liv som fanns kvar i henne, som en delikat liten aptitretare innan den riktiga måltiden. Inte värd att göra sig något större besvär med. Där stod han, Gustaf. Gammal och grå, med en rutig keps över sitt ljusgrå hår och gylfen ännu oknäppt. Hastigt, som om han kom på sig själv med något oförlåtligt, tog han av sig kepsen. Håret föll ned i pannan på honom, han strök undan det och gråten kom över honom som en flodvåg, som ett ösregn. Vätte ned skjortan som han hastigt dragit över huvudet och inte hunnit knäppa i halsen. Slipovern han bar över skjortan hade hans Edit stickat. Den var i mörkblått ylle och värmde så skönt, precis så som han ville och behövde, frusen som han var. 

Där stod han ensam och snyftade högljutt som ett barn. Han satte sig i soffan där han tillbringat dagarna de senaste veckorna. Den hade armstöd i trä med små kuddar att luta sig mot. Kuddarna var så små att de ramlade mellan armstödens spjälor. Gustaf tänkte på det, en flyktig tanke på varför man inte satt spjälorna tätare, eller sytt kuddarna större. Han noterade att hans gylf var öppen och de ljusblå kalsongerna syntes i glipan. Stängde den hastigt och hoppades att ingen sett. Knäppte skjortan ordentligt i halsen. Ville inte se ut som en slashas när hans Edit inte ens levde längre. När han satt vid hennes dödsbädd. 

Så kom insikten rusande över honom igen, som skenande hästar. Tårarna och snyftningarna kom igen med förnyad kraft. Han plockade upp tygnäsduken han alltid bar i fickan. Edit hade sytt den, och broderat hans initialer på den. Den var i rutigt tyg, blått i olika nyanser och vitt däremellan. Hur skulle han nu göra med dessa näsdukar? Han visste inte hur man tvättade, hur man strök. Han hade alltid lagt den använda näsduken i tvättkorgen då han klädde sig om morgnarna, och tagit en ny i skåpet. Där fanns alltid en liten stapel med prydligt vikta näsdukar. Han vek ihop den och lade ned den i fickan igen. Det fick duga med toalettpapper att snyta sig i den här gången. 

Precis när han skulle resa sig för att hämta en bit papper på toaletten hände det igen. Det där som hänt honom då och då under våren, när det var som om någon släckte lyset, drog ur sladden för ett ögonblick. Han föll på golvet med en duns och gav vika för mörkret som vällde in över honom.

En stund senare, Gustaf visste inte hur lång tid som gått, vaknade han på soffan. Nattsjuksköterskan som tagit emot honom, hon som berättat för honom att han tyvärr inte hunnit före döden till Edits rum, trots att det inte var så hon uttryckt det, stod lutad över honom. Ett av biträdena skyndade in genom dörren med blodtrycksmanschett och stetoskop i händerna. De hade funnit honom på golvet, avsvimmad, och lyft upp honom i soffan. Baddat hans panna med våta, kalla tvättlappar. Väntat med att ringa ambulans ifall det inte var något allvarligt. Kanske bara chocken. De frågade hur han mådde och han svarade att han mådde bra. Ett konstigt svar att ge, kunde tyckas. Men där låg han och livet hade bara gjort en liten, liten paus i honom innan det återvände. Och på bara en armslängds avstånd, i sängen. Där låg Edits kropp kvar, så död som om hon aldrig någonsin levt.


Inga kommentarer: