söndag 20 december 2015

Bortom hundratusen.

Jag skriver då och då, allt oftare, på min berättelse. Tänker på den ofta, varje dag. Den lever inuti mig och blotta nyfikenheten på vad som ska hända härnäst gör att jag vill sätta mig ned för att skriva en stund.

Och så en söndagskväll slår ordräknaren över till hundratusen ord. Och om man googlar på hur många ord riktiga böcker innehåller så förstår man att det man håller på att kludda på i tid och otid faktiskt skulle kunna bli en riktig bok. Och då tänker jag, som är en sådan som inte är rädd för stora drömmar. Att någonstans på andra sidan det här hundratusen finns slutet på berättelsen, jag som skickar in den till ett förlag och någon som tycker att den är värd att publiceras. Väldigt o-janste att tro på sådant, såklart. Men när min lilla B och jag pratade om jante berättade han att han hört en sång där de sjöng "fuck jante". Så det gör jag.

Från början hade den här berättelsen tre huvudpersoner, Charlotta, Hedda och Gustaf. Sedan, för ett tag sedan, fick Charlotta flytta till sin egen berättelse och just nu är det Heddas och Gustafs historia jag är mest nyfiken på, och således skriver mest på.

Gustaf föddes i början av nittonhundratalet och är en gammal man i den största delen av berättelsen. Ibland gör hans tankar och minnen sig påminda och då får man veta lite mer om hans liv. Här kommer två utdrag:

På sommaren när de varit gifta i nästan ett år for de för att besöka Gustafs föräldrar på gården. Den första kvällen smög de tillsammans ut ur huset och sprang genom skogen till den mörka tjärnen. Där klädde de av sig, blyga för varann som om vore det första gången. Edit fick bråttom att gå i vattnet för att låta det mörka vattnet skyla hennes kropp. När Gustaf såg henne bakifrån, den runda, vita stjärten och det långa, svarta, lockiga håret som föll ned på ryggen tänkte han att hon lika gärna skulle kunna vara skogsrået som fångat honom i sin snara. Så vände hon sig om och log inbjudande mot honom. Det var Edit.

Den sista morgonen innan de skulle fara hem till Göteborg igen låg de i utdragssoffan i finrummet och hörde Gustafs mor stöka i köket. Solen sken in genom de buckliga gamla fönstren och miljoner fina dammkorn spelade i strålarna. Det doftade från köket, av kaffepannan på spisen och brödet som bakats dagen innan och nu bröts för den annalkande måltiden. Gustaf låg med en arm under Edits nacke och den andra på hennes mage när han plötsligt kände något där inne, som en fisk som slog med stjärten. Han ryckte förskräckt undan handen innan han förstod vad det var han känt.
– Edit! Var det…? stammade han.
Edit log mot honom, med en blandning av glädje och förskräckelse i blicken.
– Det bor en liten därinne, sade hon mjukt. – Jag ville inte säga något förrän jag var säker på att den skulle få stanna. Hennes ögon fylldes av tårar och hon såg på honom med outgrundlig blick.
– Men, hur…? Gustaf var nästintill mållös. – Hur länge har du vetat? När kommer den? hasplade han ur sig med tusen frågor som trängdes i hans huvud och få som han hade sinnesnärvaro nog att klä i ord.
– Jag har vetat ett tag, men varit rädd Gustaf, sade hon. – Du vet ju hur min mor blev. Jag är rädd att samma sak ska hända mig. 

Det var ett mörker som tagit hennes mor i besittning. Vad Edit visste hade det startat när Edit låg i sin mors liv, eller måhända strax efter att hon fötts. Ibland blev det bättre, men enbart för att genast därefter bli sämre än någonsin innan. Allteftersom åren gick höll det där mörkret modern i sitt våld, längre, hårdare, mörkare. Sedan åratal tillbaka vårdades hon på anstalt, där hon fick hjälp att överleva trots de plågoandar som aldrig tycktes upphöra att hemsöka hennes sinne.

Flickan föddes i november 1946. Edit vaknade på natten av att sängen var blöt och nedkom redan på morgonkvisten med en liten Margareta Carolina. Den dagen gick solen upp på en molnfri novemberhimmel och trots de kala träden och de leriga gräsmattorna, trots att de obarmhärtiga solstrålarna avslöjade varje smutsfläck på rutan till den sjukhussal där Edit låg med en nyfödd på sin arm var det den vackraste dagen man kunde tänka sig. Flickan var det näpnaste Gustaf någonsin sett. Hon såg ut som en mycket liten kopia av honom själv, men med moderns mörka hår i en kalufs som stod rakt upp. En liten trollunge. Så passande, tänkte Gustaf, med skogsrået som mor. 
På samma sätt som med flickans mor, föll han handlöst, hjälplöst, i en djup förälskelse till detta lilla barn som var gjort enbart av hans och Edits kärlek till varann. Veckorna, månaderna och åren som följde efter att flickan fötts var lika lyckliga som den första dagen, den första sommaren, de första åren de hade tu hade haft tillsammans. De var tre och de hade allt man kunde önska sig.


Och sedan, många, många år senare:

En natt, bara två veckor efter att Edit fått flytta till korttidsboendet, när Gustaf låg hemma i huset och försökte sova, ringde telefonen. Gustaf hade svårt att sova de där nätterna, han vände sig hundratals gånger i sängen varje natt, föll aldrig riktigt ned i den djupa sömn han en gång haft. Det senaste året hade inte varit snällt mot honom, sömnledes. Så ringde telefonen. Trots att den stod nere på bottenvåningen och Gustafs och Edits båda sovrum låg på övervåningen hördes ljudet så tydligt genom väggarna i det lilla huset. Gustaf visste genast vad det gällde, vem det var. Livet som bodde i Edit spelade de sista tonerna, döden gjorde melodin sällskap, tog över arrangemanget och spelade alla de höga och låga tonerna själv, utan att ta hänsyn till den melodi livet tänkt sig. Så fort det nu gick rusade Gustaf nedför trapporna och plockade upp luren. Telefonen stod på en liten byrå i hallen, på en duk som Edit virkat. Medan han väntade på att personen i andra änden skulle börja tala smekte han duken lätt. Slätade ut små rynkor, funderade på hur i all världen någon kunde skapa något så vackert, ett så intrikat mönster med blommor och krusiduller, med hjälp av endast en tråd och en nål med en krok på. 

Det var nattsjuksköterskan på korttidsboendet. Hon sade att Edit blivit hastigt försämrad, att det inte var lång tid kvar. Undrade om Gustaf ville komma, att han i så fall kunde behöva skynda sig. Mycket. Gustaf lade på luren. Såg sig i spegeln en sista gång, som en gift man. Tänkte att nästa gång han skulle möta sin egen blick i den spegeln skulle han vara ensam. Änkling. Så var livet. Sedan sprang han. Rusade upp för trapporna igen, snabbare än han kunnat eller velat eller orkat på många, många år. Han slet av sig sin nattskjorta och kastade på sig sina kläder, som legat prydligt hopvikta på stolen vid sängens fotända. Sådan brådska hade han att han till och med glömde att dra upp gylfen på sina byxor. Han rusade nedför trapporna igen och tog på sig skor, men ingen jacka, han hann inte. Så snabbt hans gamla ben nu bar honom rusade han ut till garaget och låste upp det. Där stod hans bruna lilla Opel Kadett. Den var gammal men välskött, inte använd på så länge att Gustaf plötsligt fruktade att den inte ens skulle starta. Men den startade, som om den senast varit igång bara dagen innan. Eller som att den visste att det var så viktigt att den bara var tvungen att fungera. Gustaf kunde inte längre minnas senast han hade kört bil. Margareta var den enda som körde nu för tiden. 

Gustaf hade alltid varit en lugn och trygg bilförare. Hastighetsbegränsningar och stoppskyltar var för honom en hederssak att respektera och rätta sig efter. De tre milen in till staden tog vanligtvis trettiofem minuter för honom att köra. Och trots att de denna natt endast tog tjugotvå minuter hade sträckan aldrig någon gång under de hundratals, kanske tusentals gånger Gustaf kört den, känts så långa. Inte ens den gången då Christers trolovade, flickan med magen i vädret, ringt och berättat att han lämnat henne, då Gustaf och Edit satt sig i bilden för att åka till henne, trösta och be för att han skulle komma åter. Den gången hade de återvänt tomhänta hem, de hade försökt att förstå vad som hänt med all den lycka som så plötsligt försvunnit och tagit deras son med sig. Lyckan var en flyktig fågel, tycktes det. Gustaf visste att han även denna gång skulle återvända tomhänt hem. Att ingen Edit skulle komma med honom, att han skulle vara ensam. Han hade inget emot att vara själv, det hade han aldrig haft. I sin källare, i sin skog. I ladugården, bland djuren, på den tiden det begav sig. Men ensam, det var en annan sak. Edit hade bott i hans hjärta så länge att han inte visste hur han skulle bära sig åt för att finnas utan henne. Han funderade på om det innebar att han tagit henne för given under alla dessa år. Förstod att det var så, men att det var en ynnest med äktenskapet, att från tid till tid kunna ta varann för givna. Vila trygga i att den andre fanns där ändå.

När Gustaf rusade in genom dörrarna på korttidsboendet den natten hade det inte ens gått en timma sedan telefonen ringt hemma i Gustafs och Edits lilla hus. Men hur mycket han än skyndat sig, hur snabbt han än kört, hade han förlorat mot döden. Döden behövde bara ett hjärtslag på sig för att hinna, komma först. Edit fanns inte längre.

Där stod Gustaf i det rum som varit Edits hennes sista två veckor i livet och såg på den lilla varelsen i sängen. Mager med vitt hår i en lång fläta längs ena sidan. Hennes mage var stor och uppsvälld, som om något gått sönder därinne i henne och hastigt påkallat dödens uppmärksammat. Denne hade flinat hungrigt och slukat det lilla liv som fanns kvar i henne, som en delikat liten aptitretare innan den riktiga måltiden. Inte värd att göra sig något större besvär med. Där stod han, Gustaf. Gammal och grå, med en rutig keps över sitt ljusgrå hår och gylfen ännu oknäppt. Hastigt, som om han kom på sig själv med något oförlåtligt, tog han av sig kepsen. Håret föll ned i pannan på honom, han strök undan det och gråten kom över honom som en flodvåg, som ett ösregn. Vätte ned skjortan som han hastigt dragit över huvudet och inte hunnit knäppa i halsen. Slipovern han bar över skjortan hade hans Edit stickat. Den var i mörkblått ylle och värmde så skönt, precis så som han ville och behövde, frusen som han var. 

Där stod han ensam och snyftade högljutt som ett barn. Han satte sig i soffan där han tillbringat dagarna de senaste veckorna. Den hade armstöd i trä med små kuddar att luta sig mot. Kuddarna var så små att de ramlade mellan armstödens spjälor. Gustaf tänkte på det, en flyktig tanke på varför man inte satt spjälorna tätare, eller sytt kuddarna större. Han noterade att hans gylf var öppen och de ljusblå kalsongerna syntes i glipan. Stängde den hastigt och hoppades att ingen sett. Knäppte skjortan ordentligt i halsen. Ville inte se ut som en slashas när hans Edit inte ens levde längre. När han satt vid hennes dödsbädd. 

Så kom insikten rusande över honom igen, som skenande hästar. Tårarna och snyftningarna kom igen med förnyad kraft. Han plockade upp tygnäsduken han alltid bar i fickan. Edit hade sytt den, och broderat hans initialer på den. Den var i rutigt tyg, blått i olika nyanser och vitt däremellan. Hur skulle han nu göra med dessa näsdukar? Han visste inte hur man tvättade, hur man strök. Han hade alltid lagt den använda näsduken i tvättkorgen då han klädde sig om morgnarna, och tagit en ny i skåpet. Där fanns alltid en liten stapel med prydligt vikta näsdukar. Han vek ihop den och lade ned den i fickan igen. Det fick duga med toalettpapper att snyta sig i den här gången. 

Precis när han skulle resa sig för att hämta en bit papper på toaletten hände det igen. Det där som hänt honom då och då under våren, när det var som om någon släckte lyset, drog ur sladden för ett ögonblick. Han föll på golvet med en duns och gav vika för mörkret som vällde in över honom.

En stund senare, Gustaf visste inte hur lång tid som gått, vaknade han på soffan. Nattsjuksköterskan som tagit emot honom, hon som berättat för honom att han tyvärr inte hunnit före döden till Edits rum, trots att det inte var så hon uttryckt det, stod lutad över honom. Ett av biträdena skyndade in genom dörren med blodtrycksmanschett och stetoskop i händerna. De hade funnit honom på golvet, avsvimmad, och lyft upp honom i soffan. Baddat hans panna med våta, kalla tvättlappar. Väntat med att ringa ambulans ifall det inte var något allvarligt. Kanske bara chocken. De frågade hur han mådde och han svarade att han mådde bra. Ett konstigt svar att ge, kunde tyckas. Men där låg han och livet hade bara gjort en liten, liten paus i honom innan det återvände. Och på bara en armslängds avstånd, i sängen. Där låg Edits kropp kvar, så död som om hon aldrig någonsin levt.


fredag 4 september 2015

Att inte fånga dagen.

Snart är det min tvåårsdag. Två år sedan jag blev sjuk i något som jag nu är frisk från men som påverkar mig varje dag. Mest på bra sätt. Nyss fyllde jag 36 år och är utan tvivel det friskaste jag någonsin varit i mitt liv. Även inräknat det gamla, det som var innan.
Jag har alltid varit duktig på att leva varje dag som om den vore den allra, allra sista. Fångat dagen. Som om döden väntar alldeles runt hörnet. Kanske i form av en bil som inte bromsar, fast jag har företräde. Kanske i form av någon människa fylld av ondska som bestämmer sig för att mitt liv inte är värt att finnas längre och med en kniv eller ett stryptag gör slut på det. Eller kanske i form av en propp som bildas i en trasig artär, lossnar och far vidare upp i hjärnan tills den fastnar där.
Jag har ofta tänkt att, om jag dog nu, då skulle jag förvisso dö alldeles för ung, men dö lycklig. I vetskap om att jag gett liv åt de två allra mest fantastiska människorna som finns. Fått uppleva dem i tusentals dagar: se på dem, röra vid dem, höra deras vackra, ljusa röster säga ”mamma”. Dö i vetskap om att jag älskat och blivit älskad, upplevt godheten i andra människors handlingar, skrattat tills jag gråtit, gått mina egna vägar när hjärtat sagt mig att jag måste. Förlåtit dem som gjort mig illa och därmed inte längre låtit deras handlingar definiera mig eller styra mitt liv. Inte låtit sådant leva i mig.
Vetat, så starkt, att jag har allt jag någonsin önskat mig.
Den där lilla proppen som letade sig upp i min hjärnas vindlingar var inte döden, den var inte ens i närheten. Den gjorde förvisso en del åverkan där den satt, men var så liten att man efter ett halvår, när mina symtom långsamt började bli bättre, knappt längre kunde se några spår av den på röntgen.
Även om en inte kan välja eller ibland ens påverka det som händer en, kan en alltid välja hur en förhåller sig till de sakerna. Jag vet att jag tänkte så den dagen jag blev utskriven från sjukhuset och fick komma hem igen.
Det blev som ett mantra för mig.
Min propp var inte döden. Ibland tänker jag att den var livet som påminde mig, ganska hårdhänt och bryskt, om att jag inte behöver fånga dagen riktigt så jävla mycket. Att fånga dagen är inte alltid att leva den som om den vore den sista. Det kan lika gärna vara att välja. Så jag väljer att leva på ett sätt så att livet är som allra bäst, inte bara idag. Som om det fanns en morgondag också, och en dag efter det. Och många, många dagar efter dem. Då kan en inte alltid köra carpe-diem-grejen helt stenhårt. Jag väljer att ta väldigt väl hand om den kropp som givits mig att bo i. Ju bättre den fungerar, desto mer kan jag leva. Så jag sover länge, äter bra och springer, hoppar, lyfter. Jag väljer att jobba mindre och lägga mer tid på att bara glo framför mig eller titta på mina barn när de lever sina liv. Jag väljer att säga nej. Redan innan det är för sent. Jag väljer att inte ta alla chanser, bara de jag tror är allra bäst. Jag väljer att låta tiden gå. Låter saker och möjligheter rinna mellan fingrarna, litar på att det kommer fler chanser.
Och, är friskare än jag någonsin varit.

Så. Skulle någon sjukdom drabba mig nu skulle jag veta att jag gjort allt som stod i min makt att förhindra det och bergis ha ännu lättare att hålla fast vid mitt mantra.
Och skulle jag dö nu, skulle jag fortfarande dö lycklig.

måndag 2 mars 2015

Världens finaste fjortis

Firar den allra finaste, bästa, smartaste, vackraste och mest godhjärtade av varelser idag. Nästan varje dag tänker jag: hur kan jag ha fått en sådan underbar människa att få kalla min, att få vara nära, varje dag?
 
Ofta, ofta tänker jag på dikten jag läste för honom i kyrkan den dagen då han döptes. Jag tänker fortfarande just de orden, hur de alldeles precis beskriver den hisnande lyckan över att få vara Loves mamma. Hur hjärtat slår en volt i bröstet vid tanken på allt det är för mig. Att just jag fick bli hans mamma, att han blev mitt barn. Han och min lilla Birka; de mitt hjärta ständigt snuddar vid, varför jag andas och finns. Varför jag väljer att vara modig och stark, rättvis och god. De jag skulle gå i döden för, utan att blinka.
 
Vad Gud måste menat med mitt liv, att älska dessa två.
 
Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick,
Och fjärdarna gnistra och solen är varm
och himmelen utan en prick?
 
Vad är det för tid, vad är det för år,
vem är jag, vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?
 
Jag lever, jag lever! På jorden jag står,
var har jag varit förut?
Jag väntade visst millioner år,
på denna enda minut
 
(Lyckans minut, Erik Lindorm)
 
 

onsdag 18 februari 2015

Nycklar och val.

För mer än ett år sedan skrev jag ett inlägg om crossfit, hur jag med hjälp av den eller tack vare den tagit kontroll över mitt liv efter en tids sjukdom. Det gäller fortfarande. Varje ord.

Och fortfarande tar jag kontroll. Varje dag, vare sig jag är medveten om det eller inte. Genom att göra val. Hela tiden väljer jag. Vissa val är enkla, andra svåra. Vissa val som inte verkar särskilt märkvärdiga just då visar sig vara alldeles avgörande efteråt. Beroende på hur jag valde.

När jag hade varit sjuk ett tag så började jag liksom vänja mig lite vid att det var mitt nya jag som jag mötte i soffan varje morgon. Jag låg ned ganska mycket, jag var ju sjuk och väldigt trött. Hade dålig balans och när olika symtom gav sig till känna, vilket de gjorde när jag inte vilade, fick jag ångest. Det enklaste var att vila då. Inuti brottades jag med tankar om hur livet nu skulle bli. På sjukhuset sade de, allteftersom tiden gick, till mig att jag inte kunde räkna med att det skulle bli som förut, nånsin igen. Att jag skulle vänja mig, lära mig den jag nu blivit. Acceptera. Underförstått var den nya jag samma som den gamla, bara en sämre version. Inte med några nya, fräna eller annorlunda features, bara sämre. Och det tycktes inte finnas något jag kunde göra åt det, annat än att acceptera. Inte ens acceptera-och-gå-vidare utan bara acceptera-punkt.

Jag gillade inte det. Det fanns inget, inget som lockade mig i det. Inget som tilltalade.
Jag vill vara en sådan som räknas. På det sättet att jag kan lita på mig själv, räkna med mig själv. Och att de jag älskar vet att de kan räkna med mig. I vått och torrt. De jag älskar, de älskade såklart mig tillbaks, trots den ynkliga person jag ibland var. Utan dem hade jag inte vågat sträcka på ryggen, vågat försöka, vågat välja det jag kom att välja. Och jag vet - för dem hade jag dugit ändå.
Men för mig själv. Jag vill vara kapabel. Använda min potential till kropp, själ, intellekt, sinne. Jag vill se upp till mig själv. Inte vara en sådan som brukade vara en massa saker men numera inte är det. Utan att ens ha försökt. Visst, jag levde ju och så. Men jag ville så mycket mer än att bara överleva, klara mig och spendera tid i soffan. Någonstans inuti mig hade jag inte gett upp om att det gick, att det inte var försent. Att det inte var kört. Att jag fortfarande skulle kunna vara en sådan som jag möter i spegeln med stolthet.

Någonstans inuti mig glödde något som bara väntade på bränsle.

CrossFit Skövde och Lars Thool. Så skulle mitt bränsle komma att heta. På intet sätt är det någon annan som gjort jobbet åt mig, det är jag som gjort det själv; först valen och sedan jobbet. Jag valde varje dag i flera månaders tid mellan att ligga i soffan och vila mig, eller packa ihop de sorgliga resterna av den jag mindes att jag varit, och åka iväg till boxen. Kortsiktigt verkade soffan ofta som det klokaste valet eftersom jag var så enormt trött och att det aldrig kunde bli för mycket vila, som det verkade. Men det hjälpte inte, jag blev ju ändå aldrig utvilad. Att välja boxen, crossfittandet och Lars, det innebar att masa mig upp ur soffan, träna min WOD efter bästa förmåga. Övervinna ångesten, yrseln, svagheten och alla andra dumheter något ställt till med i min hjärna. Lämna komfortzonen där jag kände mig trygg. Utmana och riskera insikten i att det fanns en massa saker jag inte klarade av att göra. Men det valet innebar också att varje dag få uppleva hur dimman i hjärnan lättade för ett par timmar. Uppleva hur jag långsamt, dag för dag, blev lite friskare, lite starkare. Många dagar kändes som misslyckanden, som att jag försökte med något som aldrig skulle gå ändå, som att jag var ett enda skämt. Men Lars, han skrattade inte. Han bara uppmuntrade, hjälpte, lyssnade, hejade på. 

Och sedan en dag. Så var jag friskare än jag varit innan jag blev sjuk. Starkare och mera kapabel än jag någonsin varit. 

CFS och Lars blev en av nycklarna till mitt liv såsom det nu ser ut (såklart finns det fler; familjen som varit mina soldater, vapendragare och fanbärare - men nu snackar vi crossfit här). Jag valde att sätta nyckeln i låset. Varje gång. Att vrida om, även dagar då det tog emot av bara helvete.

F
ortfarande har jag dagar när jag helst vill stanna i soffan, men jag vet var jag hämtar energi och den finns inte där bland kuddarna. Den finns på ett ställe där man får valkar i händerna, där man får blöta kramar av genomsvettiga kamrater, där Lars säger till en ”du imponerar, Kerstin”, på ett sätt så att man verkligen tror på det han säger. 

Vem är jag nu för tiden då?
Jag är någon som är frisk. Så in i helvete frisk.