torsdag 28 augusti 2014

Mormor.

Idag var det på dagen åtta år sedan min morfar dog. Ibland är det liksom inte rätt tid för folk att dö, de dör liksom på fel dag. Den dagen var en sådan dag.

Min morfar hade lurat döden många gånger. Redan när han föddes om man ska vara nogräknad. Han föddes med ett hjärtfel, där på trettiotalet. Någon sa att han aldrig skulle bli vuxen. Sedan blev han det och då sade någon annan att han aldrig skulle uppleva sin trettioårsdag. Det brydde han sig inte mycket om så han fortsatte leva även efter fyrtio, femtio, sextio och sjuttio. Två gånger opererade de morfars hjärta, två gånger klarade han det. En gång föll morfar ihop hemma, då ville inte hjärtat vara med längre. Mormor höll inte alls med om att det var dags för morfar att dö och reagerade helt iskallt som värsta superhjälten och fick igång hans gamla hjärta igen.

Sedan en dag precis som denna, fast jag skulle fylla 27 dagen efter, inte 35 som denna gången. Så skulle morfar operera sig. En sådan där vanlig enkel operation som de går tretton på dussinet av hos gubbar. Och så futtigt blev det, sådan var ödets ironi, att morfar inte klarade den operationen. Han dog. Också helt plötsligt var min mormor inte längre någons fru. Hon som hade varit med morfar sedan hon var femton, när hon promenerade på ströget med en väninna och den där äldre, tuffa snubben vrålade förbi på motorcykel och fällde ned stålskodda skidor som det slog gnistor om. Man gjorde så på femtiotalet. Mormor blev kär.

Och jag minns en gång, kanske femtio år senare. När jag levde i en relation som jag inte var lycklig i. Men tänkte att jag får nog stå ut, det blir nog inte bättre än såhär. Så frågade jag mormor om det någonsin pirrade i henne när hon tittade på morfar. Hon tittade på mig med en blick som uttryckte både förfäran och självklarhet när hon svarade. 
-Ja, självklart. Eller, inte varje gång. Men ofta.

Min mormor har alltid, så länge jag kan minnas varit något av en stålmormor. Sådan har jag alltid tänkt på henne. Och trots att morfars död var som kryptonit för henne så reste hon sig. Och fann kärleken en gång till. Och oavsett hur gammal den är som blir kär är förälskelsen alltid ung. Mormor var lika löjligt förälskad i den där gamle mannen som jag var i de pojkar jag drog hem till mormor och morfar som tonåring. Nu finns inte heller mormors nya kärlek längre. Några år var allt de fick och mormor har förlorat två stora kärlekar. Men hon reser sig igen. Snubblar. Reser sig. Hon är tuff, min mormor.

I henne ser jag alla de åldrar hon är och har varit. Trots att hon numera bor i en gammal kvinnas kropp ser jag flickan i henne när hon fnittrar åt våra skämt. Jag ser den unga mamman i henne, som är precis som jag och oroar sig för alla farligheter i världen och pöser av stolthet åt vad barnen åstadkommer. Trots att det nu är mormors barnbarnsbarn som är små lever mormor mina känslor, genom mig. I mormor ser jag kvinnan mitt i livet. Som gör karriär, har familj, intressen och ett liv som rullar fort, fort. Sådan som jag är nu. Mormor bakar tekakor och kringlor åt mina barn när jag inte hinner, när mitt liv snurrar. Också ser jag mormor som hon är nu, som hon alltid varit så länge jag funnits. Som en mormor. En mormor som lever som om ålder bara är en siffra och man inte är äldre än man gör sig. En som alltid är grädden på moset när man lite improviserat bjuder in henne till någon happening. En som gläds med ens framgångar och sörjer med ens motgångar. Som alltid vill alla väl. Verkligen alltså. Greenpeace, FN och typ Unicef. De skulle ha mormor. För hon är väldigt bestämd och har ett hjärta av guld. Och sparar aldrig på känslorna. Mormor skickar sms om att hon älskar en när man förtjänar det som minst och behöver det som mest.

Så mormor, hon är verkligen en förebild. Min förebild. Jag är så tacksam att just jag fått mormor Siw till mormor.

söndag 3 augusti 2014

Hedda

Charlotta, Gustaf och Hedda lever hela tiden någonstans i min själ, i min fantasi och på sidorna i ett Word-dokument i min dator. Stundtals den senaste veckan har jag ägnat åt att redigera hela rubbet, för att ha koll på vad alla heter, hur gamla de är och när saker och ting händer. Superseriöst.

Nedan kommer ett till litet utdrag från Hedda-avdelningen för den som är intresserad av att läsa lite mer. Av någon anledning handlar det ofta om döden i det jag skriver, jag vet inte varför. Det bara blir så. I vilket fall som helst, Hedda jobbar en sommar som vårdbiträde på en korttidsavdelning. Där möter hon en kvinna, Monica, som lever sina sista dagar i ett av rummen.
 
"Inne i Monicas rum härskade lugnet. Hedda visste inte om det var lugnet innan stormen eller om det inte skulle bli värre än såhär innan Monicas liv tog slut. Sjuksköterskan hade sagt att hon inte trodde att Monica hade så långt kvar. Hedda försökte att vara observant på de tecken hon lärt sig förebådade att döden var nära. Monicas fötter var kalla, det var en sak som kanske innebar att det inte var långt kvar. Hennes andning var jämn och lugn, hon verkade inte ha ont någonstans eller vara orolig. Hedda satte sig ned på stolen bredvid sängen igen. Lade sin hand över Monicas där den fortfarande låg över den platta sidan av bröstkorgen. Där ett bröst en gång suttit som gett liv åt hennes barn, som skänkt både glädje och njutning åt henne och hennes man. Det bröst som många år senare skulle vara det som kom att ta hennes liv trots att det inte längre ens fanns där. Hedda kände genom Monicas hand och det tunna linnet som täckte hennes hud att andningen kanske rosslade lite, lite grann. Utanför fönstren dalade solen långsamt, den del av huset de befann sig i låg redan i skugga. Hedda hade vinklat upp persiennerna för att sommarkvällen skulle gå att skönja för Monica ifall hon vaknade till igen.
 
Man hade ringt till hennes barn och sagt att det kanske inte var långt kvar nu, de hade lovat att komma så snart de kunde. De behövde ordna barnvakt, fixa resa, ta ledigt från jobbet. Var och en har så fullt upp med sitt eget liv att de inte hinner med att någon annans nästan är slut, tänkte Hedda och kramade Monicas hand hårdare. Hoppades att det kändes tryggt för kvinnan i sängen vars liv inte skulle pågå mycket länge till.
 
När nattpersonalen kom och löste av Hedda var klockan nästan halv elva på kvällen. Hon skulle börja jobba klockan sju nästföljande morgon. Hon bytte om och gick långsamt hem i den ljumma sommarnatten, hon ledde cykeln bredvid sig och tänkte på Monica. På något sätt gick det inte att tänka på Gabriel och Catta när Monica fanns där i hennes tankar, hjärta. Det var bara hon som fick plats. En i taget liksom. Det var så stort, att veta att någon snart skulle lämna livet. Hon tänkte på om hon velat ha det så med mamma, att veta innan att mamma skulle dö. Att hinna säga farväl. Det hade hon velat. Fast att veta innan, att bara behöva vänta och vänta på något oundvikligt. Nej, då var det bättre så som det blivit. Hon och mamma hade ju levt till hundra procent tills alldeles innan, när livet plötsligt tog slut. Som att släcka en lampa, plötsligt blev det mörkt. Monicas liv var mer som en brasa som falnade, där bränslet långsamt tog slut och lågan blev mindre och mindre. I den kvinna som Hedda lämnat i sin säng en stund tidigare, släppt hennes svala hand och gått ut i sommarnatten med alla dess dofter som Monica aldrig mer skulle känna, i henne brann nu bara en svag glöd.
 
När Hedda svängde runt hörnet till sin gata såg hon att det lyste i ett av fönstren i våningen under. Hon kände en märklig dragning dit, som om hon ville knacka på och sjunka ned i Dantes soffa. Berätta om mamma, om Monica. Om Gabriel och om Sara. Om alla de där sakerna i Heddas liv som gjorde att känslorna avlöste varann i en aldrig sinande flod. Såklart gjorde hon inte det. Hon gick de tre trapporna upp till sig, smög, för att inte störa. Borstade tänderna och lade sig under det svala täcket. Somnade nästan direkt.
 
När döden kom till Monicas rum i den västra flygeln var den inte våldsam, inte skrämmande. Den smög in och lade sig vid Monicas sida och bad henne följa med. Monica ville inte, hon var inte färdig än. Hennes barn hade inte hunnit komma, hon hade inte hunnit leva färdigt. Döden hade helt enkelt kommit alldeles, alldeles för tidigt. Så låg de där och försökte komma överens, Monica kämpade emot, men döden, precis som alltid, hade övertaget. Så vann han och den sista glöden i den eld som varit Monicas liv slocknade. För den som satt bredvid, med sin hand i Monicas, märktes knappt intet. En utandning som var mycket längre än alla andra och som inte följdes av en inandning, och så var det slut. "