torsdag 17 april 2014

Charlotta.

Här kommer då ett litet utdrag ur berättelsen om Charlotta. Charlotta var min farfars morfars mor och föddes år 1823 i Yllestads socken. Vid tiden för händelserna nedan bor hon med sin make Gustaf och deras barn, Charlottas syster samt Gustafs mor Gunilla på en gård som heter Hömb. Gustafs mor hette egentligen Stina men jag får faktiskt bestämma lite grejer och Gunilla är så fint att denna kvinna behövde heta just så. 

I första stycket har Charlotta precis fött sitt andra barn. I det andra stycket har det gått några år.

"Återigen fick Charlotta åtnjuta den ynnest som ligger i att få ge liv åt en ny människa, att se hur den lilla personen ändras lite nästan varje dag, hur den dag för dag upptäcker världen omkring sig, de människor den ska komma att älska, att värna om och inte kunna tänka sig ett liv utan.

Så en dag, vid ungefär samma tid som Charlotta föregående år känt den lille August först förebåda sin ankomst i livet på henne ropade Gunilla på sin svärdotter. Charlotta rusade in i stugan för att finna sitt halvårsgamla barn i famnen på sin farmor, rosig i kinderna och med feberblanka ögon. Oviss om vad hon skulle göra, med hjärtat bankande av skräck, gjorde hon det enda hon kunde, det hon visste alltid tröstade, alltid lugnade. Hon lade honom till bröstet. Försökte skaffa sig rådrum. Den lille drack en stund av mjölken som bjöds, släppte sedan bröstet och gav ifrån sig en hostning. Det var den första av många. Gustaf skickade efter doktorn som lyssnade på den lilles andning, hosta. Kände på hans svettblanka panna när febern tillfälligt lämnade kroppen. Skakade beklagande på huvudet. Mumlade att mot bröstfebern fanns inga medikamenter åt ett sådant litet barn. Att Gud ger och Gud tar. Lämnade dem åt sitt öde. När febern åter steg grät Charlotta. Visste på något vis att all denna lycka varit tillfällig, att allt detta hon glatt sig så åt var för bra för att vara sant. Att alla de skratt som stigit mot taket, som rullat över tunet på Hömb, inte skulle få vara så bekymmersfria, så lätta för all tid.

När himlen skiftade svagt i rosa tidigt på morgonen den sjunde april 1849, när Heddas och Johans blonda huvuden kunde skymtas under filten i skumrasket blev Gustafs snarkande och Gunillas lugna andetag det enda ljudet som hördes. Barnets rosslande läte tystnade och han var åter hos Gud. Lämnade sin mor ensam med rinnande bröst och tårar som aldrig tycktes ta slut.

På något vis, utan att Charlotta förstod hur eller ens varför, gick livet vidare. Den gosse hon ännu hade i livet glömde snabbt sin lillebror, var lika obekymrad som någonsin. Gustaf hade förlorat ytterligare ett barn och hade nu fler barn i himlen än på jorden. Gunilla som under sin livstid sett så många barn födas som inte fått leva orkade inte sörja vart och ett av dessa. Varje levnad var ett sådant mirakel att man fick vara tacksam för de barn som faktiskt fick leva. Lägga känslorna på dem. Om detta talade hon med Charlotta. Påminde Charlotta om hur livet sett ut för henne under de tidigare åren. Hur hon kämpat större svårigheter än detta, levt och överlevt. Långsamt, nästan omärkligt på samma sätt som att varje dag blev lite längre, lite varmare och ljusare, återvände livet i Charlottas kropp, ljuset i hennes blick. Innan sommaren var över växte ett nytt liv i hennes kropp.
 
...
 
I mars 1853 gifte sig Hedda med sin Petter, och Charlotta gav liv åt sin fjärde son. Sent om kvällen den 25 mars kände Charlotta de välbekanta sammandragningarna långt ned i sin enorma, rundade mage. Hon drog av sig sin klädnad och såg ned på magen. Åter drog den ihop sig på ett vis som gjorde den nästan spetsig framtill. Röda strimmor täckte huden på magen, detta barn hade sannerligen tagit plats, så till den grad att det var som om huden spruckit i sitt inre hölje. Hon drog nattsärken på sig och hoppades få någon stunds sömn innan det var dags. Strax efter midnatt vaknade hon igen, sammandragningarna började kännas, hon förstod att det närmade sig. En känsla av förväntan, av spänning, drog igenom henne som en blixt och hon smög försiktigt upp ur bädden. Förberedde tyst, smygande. Hörde den gamla dra efter andan, viska:

– Är det dags?

– Jag tror det, viskade Charlotta tillbaka.

De unga tu, som sov i en tillfällig bädd på loftet som de inrett för att få vara ifred och komma litet undan de andra, snusade och sov. Även Gustaf och gossarna var långt bort i drömmarna. Med knakande leder och en del pustande kom den gamla ur sängen. I nattlinne och det grå håret i en lång fläta utmed ryggen blåste hon liv i elden. Satte vatten på värme. Charlotta fann sig plötsligt sittande på en av stolarna med tårar rinnande nedför kinderna. Så många gånger kvinnor gjort på detta vis, smugit upp om nätterna, rört liv i brasan och fött sina barn i dess sken. Hon tänkte på sin mor som aldrig fått hjälpa henne föda, och på denna kvinna, Gunilla, som var en skänk från Gud. Utan Gunilla skulle hon vara intet. Intet alls. Gunilla som själv gett liv åt den man Charlotta älskade lika mycket nu, som den dag han bett henne gifta sig med henne vid den mörka skogstjärnen. Gunilla som hjälpt henne att sätta fyra barn till världen, som hjälpt henne finna vägen ut ur mörkret efter att den lille August inte längre fanns. Gunilla som var den trygga famn, den outtömliga kunskap om allt en kvinna behövde veta och den klokhet hon själv en dag hoppades uppnå. Gunilla som var som den mor hon en gång haft och sedan förlorat.

Karl Levin Gustafsson föddes tidigt om morgonen den tjugosjätte mars. Just i det ögonblick Charlotta krystade och kände den lilla barnakroppen glida ur henne blickade hon upp, ut genom fönstret och hann märkligt nog tänka på att morgonrodnaden såg likadan ut oavsett om det var en sådan morgon då livet startade, som nu, eller en sådan då livet slutade, som den morgon då lille August dött. Stillheten som rådde innan barnet fyllde sina lungor med luft för första gången och skrek var precis likadan som den stillhet som rådde när lille August för sista gången andades ut. Gunilla höll barnet upp och ned, krafsade i dess mun efter slem eller blod som var i vägen för luften att komma in och ge liv, klappade det bestämt på ryggen och gned dess lilla kropp. Ett ögonblicks iskall fruktan förlamade Charlotta innan barnet skrek. Så lade Gunilla barnet till moderns bröst och så var de åtta själar under taket i Hömb."

 

onsdag 16 april 2014

Sverige.

Jag tänker inte varje dag på hur bra jag har det. Men faktiskt, ofta när folk klagar över än det ena och än det andra, så tänker jag på det. Hur otroligt bra vi har det i vårt land. Hur vi ibland är jäkligt dåliga på att ha perspektiv. Glömmer bort att det finns många andra som har det värre. Nära oss eller långt borta.
 
Och det är det jäkligaste av allt. Att människor som är precis som du och jag fast de lever på ställen långt borta, på ryktesvägar hör att det långt borta, uppe i norr, finns ett litet land där man kan finna en fristad från svält, förföljelse, hot, mord och sådana hemskheter jag inte kan nämna för att jag inte ens vet deras namn eller känner till att de existerar. Ibland så vågar några av de människorna lämna allt för att leta efter den här fristaden, det här landet som är svinkallt jämt och kolsvart halva året. Och så kommer de hit, till vårt enorma överflöd, bara för att bli ifrågasatta, hotade, förföljda, mördade. Eller utkastade. Då har vi sannerligen glömt var vi själva kommer ifrån.
 
 Utanför den Ica-butik där vi brukar handla sitter ofta en ung man med en pappmugg i handen. Jag lägger alltid de slantar jag har i fickorna, i hans mugg. Jag vet inte vad han ska göra med de där småpengarna, det är inte min sak. Det faktum att han sitter där måste betyda att han behöver dem. Att där han kom ifrån var det ännu värre. Jag försöker komma ihåg att ta med lite kontanter så att jag har till hans mugg.
 
Till den vårdcentral där jag tidigare jobbade kom ibland ensamma kvinnor som lämnat make och barn kvar i ett av de land som räknas som det farligaste på jorden att vistas i. Inte ens i min vildaste fantasi kan jag tänka mig de omständigheter som fått henne att lämna sin familj för Sverige. Bara att de måste vara så avskyvärda att det lilla, lilla hopp som finns i ryktet om att om hon bara reser hit så kan hon även få hit sin familj, rädda dem, är nog för att hon ska resa. Den insikten är tillräcklig för att jag vill göra allt, vad som helst, för att hjälpa henne.
 
För en tid sedan var jag på en second hand-butik. Efter mig i kassakön stod en kvinna i lång, ljusblå slöja som täckte hela hennes uppenbarelse, avslöjade bara ett allvarligt, vackert, mörkhyat ansikte. Hon köpte ett par slitna barnskor, vinterskor. Sådana som jag slänger efter varje vinter, för att barnen växt ur dem och ingen annan vill ha dem. Under hennes slöja stack ett par nakna fötter iklädda flipflopsandaler fram. Det var i januari. Det kom sig att vi gick ut ur butiken samtidigt, jag ett par steg bakom henne. Alldeles utanför mötte vi en annan kvinna, svensk från födseln. Hon var i femtioårsåldern, iklädd vinterstövlar, tjock jacka, vantar. När hon kom nära kvinnan i slöja väste hon med sammanbitna käkar:
"- Åk hem!"
I bilen grät jag. Hur kan vi ha glömt?
 
För dig som orkat läsa ända hit är det sådana här saker jag tänker på när jag skriver om Charlotta i den där berättelsen som kanske blir en bok någon gång. Om Charlottas liv behöver jag inte hitta på några hemskheter, de finns redan i sådan riklig mån att läsa om i kyrkböckerna. Charlotta var min farfars morfars mor. Hon föddes på julafton år 1823 i Yllestads socken. Några av de barn Charlotta födde fick bara leva i hennes minne. En av hennes döttrar , Gustafva, dog när hon födde sitt första barn. Barnet, som aldrig fick något namn, dog också. I Yllestads socken dränkte sig en kvinna som väntade ett oäkta barn. Charlottas far Abraham dog vid trettionio års ålder av lunginflammation.
 
Under Charlottas livstid flydde mer än en miljon svenskar vårt land för något som ryktades vara en fristad. Där skulle man slippa svälta, där skulle man få tänka fritt, tro på vilken Gud man ville och vara lika mycket värd som sin nästa. Precis som Sverige ryktas vara idag.
 
Det är vår förbannade skyldighet att se till att ryktet är sant.
 
 
P.s: Egentligen hade jag tänkt att posta ett litet utdrag från berättelsen om Charlotta här men orden for iväg åt ett helt annat håll och blev det de ville, vilket alltså inte alltid är det jag tänkt från början. Det blir en annan dag istället!