torsdag 17 april 2014

Charlotta.

Här kommer då ett litet utdrag ur berättelsen om Charlotta. Charlotta var min farfars morfars mor och föddes år 1823 i Yllestads socken. Vid tiden för händelserna nedan bor hon med sin make Gustaf och deras barn, Charlottas syster samt Gustafs mor Gunilla på en gård som heter Hömb. Gustafs mor hette egentligen Stina men jag får faktiskt bestämma lite grejer och Gunilla är så fint att denna kvinna behövde heta just så. 

I första stycket har Charlotta precis fött sitt andra barn. I det andra stycket har det gått några år.

"Återigen fick Charlotta åtnjuta den ynnest som ligger i att få ge liv åt en ny människa, att se hur den lilla personen ändras lite nästan varje dag, hur den dag för dag upptäcker världen omkring sig, de människor den ska komma att älska, att värna om och inte kunna tänka sig ett liv utan.

Så en dag, vid ungefär samma tid som Charlotta föregående år känt den lille August först förebåda sin ankomst i livet på henne ropade Gunilla på sin svärdotter. Charlotta rusade in i stugan för att finna sitt halvårsgamla barn i famnen på sin farmor, rosig i kinderna och med feberblanka ögon. Oviss om vad hon skulle göra, med hjärtat bankande av skräck, gjorde hon det enda hon kunde, det hon visste alltid tröstade, alltid lugnade. Hon lade honom till bröstet. Försökte skaffa sig rådrum. Den lille drack en stund av mjölken som bjöds, släppte sedan bröstet och gav ifrån sig en hostning. Det var den första av många. Gustaf skickade efter doktorn som lyssnade på den lilles andning, hosta. Kände på hans svettblanka panna när febern tillfälligt lämnade kroppen. Skakade beklagande på huvudet. Mumlade att mot bröstfebern fanns inga medikamenter åt ett sådant litet barn. Att Gud ger och Gud tar. Lämnade dem åt sitt öde. När febern åter steg grät Charlotta. Visste på något vis att all denna lycka varit tillfällig, att allt detta hon glatt sig så åt var för bra för att vara sant. Att alla de skratt som stigit mot taket, som rullat över tunet på Hömb, inte skulle få vara så bekymmersfria, så lätta för all tid.

När himlen skiftade svagt i rosa tidigt på morgonen den sjunde april 1849, när Heddas och Johans blonda huvuden kunde skymtas under filten i skumrasket blev Gustafs snarkande och Gunillas lugna andetag det enda ljudet som hördes. Barnets rosslande läte tystnade och han var åter hos Gud. Lämnade sin mor ensam med rinnande bröst och tårar som aldrig tycktes ta slut.

På något vis, utan att Charlotta förstod hur eller ens varför, gick livet vidare. Den gosse hon ännu hade i livet glömde snabbt sin lillebror, var lika obekymrad som någonsin. Gustaf hade förlorat ytterligare ett barn och hade nu fler barn i himlen än på jorden. Gunilla som under sin livstid sett så många barn födas som inte fått leva orkade inte sörja vart och ett av dessa. Varje levnad var ett sådant mirakel att man fick vara tacksam för de barn som faktiskt fick leva. Lägga känslorna på dem. Om detta talade hon med Charlotta. Påminde Charlotta om hur livet sett ut för henne under de tidigare åren. Hur hon kämpat större svårigheter än detta, levt och överlevt. Långsamt, nästan omärkligt på samma sätt som att varje dag blev lite längre, lite varmare och ljusare, återvände livet i Charlottas kropp, ljuset i hennes blick. Innan sommaren var över växte ett nytt liv i hennes kropp.
 
...
 
I mars 1853 gifte sig Hedda med sin Petter, och Charlotta gav liv åt sin fjärde son. Sent om kvällen den 25 mars kände Charlotta de välbekanta sammandragningarna långt ned i sin enorma, rundade mage. Hon drog av sig sin klädnad och såg ned på magen. Åter drog den ihop sig på ett vis som gjorde den nästan spetsig framtill. Röda strimmor täckte huden på magen, detta barn hade sannerligen tagit plats, så till den grad att det var som om huden spruckit i sitt inre hölje. Hon drog nattsärken på sig och hoppades få någon stunds sömn innan det var dags. Strax efter midnatt vaknade hon igen, sammandragningarna började kännas, hon förstod att det närmade sig. En känsla av förväntan, av spänning, drog igenom henne som en blixt och hon smög försiktigt upp ur bädden. Förberedde tyst, smygande. Hörde den gamla dra efter andan, viska:

– Är det dags?

– Jag tror det, viskade Charlotta tillbaka.

De unga tu, som sov i en tillfällig bädd på loftet som de inrett för att få vara ifred och komma litet undan de andra, snusade och sov. Även Gustaf och gossarna var långt bort i drömmarna. Med knakande leder och en del pustande kom den gamla ur sängen. I nattlinne och det grå håret i en lång fläta utmed ryggen blåste hon liv i elden. Satte vatten på värme. Charlotta fann sig plötsligt sittande på en av stolarna med tårar rinnande nedför kinderna. Så många gånger kvinnor gjort på detta vis, smugit upp om nätterna, rört liv i brasan och fött sina barn i dess sken. Hon tänkte på sin mor som aldrig fått hjälpa henne föda, och på denna kvinna, Gunilla, som var en skänk från Gud. Utan Gunilla skulle hon vara intet. Intet alls. Gunilla som själv gett liv åt den man Charlotta älskade lika mycket nu, som den dag han bett henne gifta sig med henne vid den mörka skogstjärnen. Gunilla som hjälpt henne att sätta fyra barn till världen, som hjälpt henne finna vägen ut ur mörkret efter att den lille August inte längre fanns. Gunilla som var den trygga famn, den outtömliga kunskap om allt en kvinna behövde veta och den klokhet hon själv en dag hoppades uppnå. Gunilla som var som den mor hon en gång haft och sedan förlorat.

Karl Levin Gustafsson föddes tidigt om morgonen den tjugosjätte mars. Just i det ögonblick Charlotta krystade och kände den lilla barnakroppen glida ur henne blickade hon upp, ut genom fönstret och hann märkligt nog tänka på att morgonrodnaden såg likadan ut oavsett om det var en sådan morgon då livet startade, som nu, eller en sådan då livet slutade, som den morgon då lille August dött. Stillheten som rådde innan barnet fyllde sina lungor med luft för första gången och skrek var precis likadan som den stillhet som rådde när lille August för sista gången andades ut. Gunilla höll barnet upp och ned, krafsade i dess mun efter slem eller blod som var i vägen för luften att komma in och ge liv, klappade det bestämt på ryggen och gned dess lilla kropp. Ett ögonblicks iskall fruktan förlamade Charlotta innan barnet skrek. Så lade Gunilla barnet till moderns bröst och så var de åtta själar under taket i Hömb."

 

1 kommentar:

Orginella sa...

WOW!!!!
Jag vill läsa meeeeera!
Du är grym!