Söndag.

En sådan där söndag som man inte kommer ihåg efteråt men som just nu, när den pågår, är så underbar. Solen skiner och våren står som spön i backen. Love och jag kokar hallonsylt och jag skriver på den där berättelsen som vill bli berättad hela tiden. Den petar ideligen på mig och vill bli nedskriven.

 

Hedda är den som är mest ihärdig. Först trodde jag att Hedda var jag, men det var helt fel. Det visade sig att vi bara liknade varann lite grann. Lite är hon min gamla vän Jeanette. Hedda är människor jag känt som jag tyckt om och sådana jag aldrig ens träffat. Hon är den jag hade velat vara och den vars känslor jag är glad att aldrig ens ha behövt uppleva.

 

Här kommer ett litet smakprov ur Heddas liv. Hedda är nitton år. Det är en tisdagskväll en sådan där försommardag som lovar en sommar då allt ska hända. Hon är ganska förälskad i någon som hon hade klarat sig bättre utan men inte kan låta bli att vara just så förälskad i som man blir i personer man skulle klara sig bättre utan.

"Hon satt så en stund, tittade ned i knäet. Gned händerna lätt mot varann. Slätade ut den ljusa blommiga kjolen hon hade på sig, drog lite i den för att den skulle täcka mer av benen än vad som var möjligt i relation till mängden tyg. Det var varmt ute nu, den lilla lägenheten under taket blev som ett växthus när solen låg på hela dagen och kinderna hettade i värmen. Hon tittade på honom igen, han såg fortfarande på henne.

– Titta inte så på mig, sade hon.

– Varför inte? sade han. – Du är vacker att se på.

Blodet vek från hennes huvud, pumpade i hjärtat, i magen. En stångjärnshammare, undrar vad det är för något egentligen, tänkte hon. Hur en sådan ser ut. Tänkte sig att det var en sådan hon hade inuti sig. Att det var som om den höll på att ta sig ut någonstans mellan två revben. Hon såg upp på honom igen, snabbt, slog ned blicken igen. Bestämde sig, såg upp på honom igen. Mötte hans blick, den blicken som var som att gå rakt in ett brinnande hus, att vada fram i rinnande lava, att tvätta sig i kokande vatten. Såg honom stint i ögonen.

– Du med, viskade hon.

För så var det, herrejävlar så vacker han var. Hon skulle kunna sitta sådär och stirra på honom tills ögonen torkade ihop på henne. Så satt de en stund, och bara stirrade på varann. Allvarliga, besinnade. Så innan hon skulle drunkna alldeles reste sig Hedda och gick ut i köket. Drog fram en stol från köksbordet till det öppna fönstret och tände en cigarett. Gabriel kom strax efter och satte en stol mittemot hennes. Tände en cigg och lät röken långsamt sippra ut genom näsa och mun.

Det var trångt där vid fönstret, Hedda satt med stolsryggen mot väggen som vette mot tv-rummet. Gabriels stol var inklämd mittemot hennes och fick precis plats mellan hennes och kylen på andra sidan, med ett litet mellanrum mellan de båda stolarna som var lagom att få plats med benen. Oftast var de alla tre som rökte samtidigt, eller bara Catta och Hedda eller Catta och Gabriel, aldrig bara Hedda och Gabriel. Om alla tre rökte samtidigt stod de upp. Om det var Catta och Hedda satte de fötterna på varandras stolar som i en bensax. En bensax i trängseln med Gabriel kändes helt utesluten. Det gick absolut inte. Hedda satt därför där med knäna pekande mot Gabriel, höll ihop dem så att hennes trosor inte skulle synas under kjolen. Vred sig lätt för att blåsa ut röken.

Han såg ned på hennes ben, mjuka och runda, ljusbruna ned mot knäet, vitare där kjolen alltför plötsligt slutade och blottade mer ben än Hedda egentligen ville att han skulle se.

Återigen såg han upp, hon mötte hans blick. Han log snabbt, nästan triumferande. Uppskattande, på ett ärligt sätt. Tog ett bloss till på cigaretten och lät återigen röken långsamt sippra ut. Den såg ut som böljande vatten där den lämnade hans smala läppar, hans lilla näsa med de mörka, glesa fräknarna på. Helvete så vacker han var. De där fräknarna, hon ville nudda dem, låta fingret vandra över dem, en i taget, sedan från dem ned till hans läppar.

Hedda slängde ut det som återstod av cigaretten genom fönstret och reste sig innan hon tappade besinningen alldeles och gjorde som hjärtat ville. När hon ställde sig upp kände hon hans hand mot sitt vänstra knä. Han höll den mot hennes ben och lät den vandra upp på utsidan av låret, bara någon decimeter och stannade där kjolen började. En fjäderlätt smekning som var över lika snabbt som den börjat. Utan en blick, utan ett ord ställde hon tillbaka stolen och gick genom köket, hallen och låste in sig på toaletten. I spegeln stirrade hon tillbaka på sig själv, blicken underligt ljus. Kinderna rosa. I hallen hörde hon Catta, tillbaka.

Förutom kyssen den första kvällen var det de närmaste de varit varann."

Hedda har i ensamt majestät tagit upp i runda slängar ett hundratal sidor vid det här laget. Gustaf och Charlotta ett femtiotal var.

Vi-får-väl-se-om-det-någonsin-tar-slut.