När jag blir stor...

...ska jag skriva en bok. Har jag tänkt.

Eller ja, jag håller på att skriva en berättelse. Och som det nu verkar så blir den så himla lång att en dikt eller novell inte blir rätt beskrivning. Och inga drömmar är för stora för den som vågar drömma dem, så jag drömmer om att min berättelse en dag blir en bok.

Och det är så himla spännande. Jag började med den här berättelsen en gång för länge, länge sedan. Den bara kom till mig när jag satt vid mitt och min bästis köksbord i vårt kök, i det hus vi en gång hyrde av en bonde. Den mannen alltså. Han hade en konstig läggning vilken innebar att han sällan hade byxor på sig när man ringde på hans dörr för att be om hjälp om man kört i diket eller så.

Men i alla fall, helt oberoende av dikesåkningar kom den där berättelsen, den bara ville bli berättad. Och jag skrev ned det som kom. Jag hade en jättegammal bärbar dator på den tiden, som inte var så enormt bärbar eftersom den saknade batteri så man alltid måste ha sladden i. På den skrev jag de första sidorna om Gustaf.

Sedan tog berättelsen en lång paus, viskade till mig då och då. Och jag skrev ned det jag hörde (det är här man kan börja misstänka att jag i själva verket hör röster, jag vet).

 

Under den tid jag nu varit hemma för att läka har den där berättelsen kommit åter till mig, med större styrka. 

 

Två ytterligare personer har presenterat sig, Charlotta och Hedda. Jag misstänker att berättelsen förr eller senare kommer att utgöra en väv av dessa tre personers liv. Ännu har de dock inte mötts. Och jag har ingen aning om var alltihopa kommer att ta vägen, desto mindre var det kommer att sluta.

 

Att skriva den här berättelsen är hittills som om man bestämmer sig för att virka en liten grytlapp. Den blir fin och bra, man blir rätt nöjd med den. Men, tycker man, är den inte lite liten? Så man virkar på lite till. Lite här och lite där. Det blir mer och mer. Till slut står man där med ett helt jäkla överkast och är fortfarande inte, på långa vägar ens, färdig.

 

"Skriver sig själv, struntprat!", kanske du tänker?

Det går bra, alla får tänka vad de vill.

Men faktum är att det är så det är. Igår till exempel, då var det Heddas ord som ville komma. Och jag bara skrev, visste inte vad som skulle hända henne. Hedda har träffat någon som är väldigt speciell, och jag hoppades att det var igår de skulle ses igen. Hoppades att det skulle bli ett bra möte. De sågs igen, men mötet blev lite sådär. Inte alls så som Hedda hoppats.

 

Häromdagen skickade jag berättelsen om Charlotta till min mamma för att hon skulle få provläsa. Hon har inte hört av sig med vad hon tyckte ännu, trots att jag bad henne säga att det var bra oavsett sanningen. Ljuga, vara helt okritisk liksom. Som man är med sitt barn. Jag gillar Charlotta väldigt mycket, och berättelsen om henne och de andra är lite som om de vore mina barn. De går sina egna vägar och jag hänger med, hjälper till att förverkliga dem.

 

Här sitter jag och skriver. När förmiddagssolen skiner in på Madonnan och barnens dagissolrosor känns livet  väldigt, väldigt enkelt.

 

Nu viskar Hedda igen.