Frisk...

...vad är det egentligen?

Som sjuksköterska in the making lärde jag mig att "frisk", kan vara synonymt med hälsa, och att hälsa inte nödvändigtvis måste vara frånvaro av sjukdom. Precis så är det för mig.

Jag skrev för ett tag sedan att jag varit sjuk i sex månader  men jag räknade fel (matematiker har aldrig varit en karriärplan för mig om man säger så...). NU har det visst gått sex månader och några dagar, sedan jag inte längre räknades till de friskas skara.

Men så har det inte alls varit för mig, inuti mitt eget huvud. Som enligt uppgift är skadat. Och visst, jag kan köpa att något hände i nacken och sedan därinne i hjärnans vindlingar någon gång i början av september. Då när sommaren envist hängde sig kvar och man bara ville gråta åt hur vackra och ljumma solnedgångarna var och hur skönt det var att man ännu kunde gå i flipflops och äta middag på altanen. Något hände i min nacke och i min hjärna. Men att jag inte skulle vara frisk, det är mig ännu, såhär sex månader senare, helt främmande.

Du som läst lite här har ju sett att jag åtminstone försökt övertala mig själv om att jag varit sjuk. Men jag har fasen inte lyckats. Med en dåres envishet känner jag mig frisk. Vissa grejor i min kropp har ju såklart inte fungerat riktigt som det är tänkt, men det har liksom inte varit sjukdom, det har varit...något annat. Mer som när man bryter benet, så har det varit. Fast jag bröt...huvudet? När benet går av får man gips och därunder, därinne, läker det. Sedan när det läkt, i början när man blir av med gipset är man lite klen, men efter ett tag märks det inget, musklerna blir som vanligt och det som gick sönder inuti blir lite ärrat, men starkare än innan.

Så är det.

Nu är mitt gips borta, den tiden är bakom mig. Jag ska inte längre vila det trasiga i stillhet och därmed låta det läka. Det brutna är läkt. Och även om jag kanske liksom haltar lite i början, fast med huvudet om du fattar, är det bara en tidsfråga innan det inte längre märks. Att något gått sönder. På torsdag ska jag börja jobba. Om ett tag, när jag kommit tillbaka till jobbet helt, är allt i min kropp som vanligt och jag är lite starkare än innan.

Men bara för att man är starkare betyder det inte att man måste göra mer, hårdare. Den här tiden har lärt mig många saker. Den kanske viktigaste är att i fortsättningen ska jag placera mig själv i ett rum som är placerat ganska mycket längre fram än där jag placerat mig innan. I de mentala rum man bär inom sig alltså, och vilkas behov man prioriterar i turordning efter tid och energi. Jag har tänkt på att jag i fortsättningen inte alltid måste. Sådan där "nånannanism" som är en ivrigt praktiserad -ism ska få sig en släng av Kerstin. Jag måste inte alltid.

Så, just så, kommer jag tillbaka till livet lite starkare. Jag är nuförtiden precis som vanligt. Knappt någon kan se att något hänt i mig. Nästan ingen kan märka något.

Jag är helt...frisk.

 

P.s: Det här var sista delen i den här lilla serien. Tack för att just Du läst, det betyder mycket för mig!