Talets gåva.

I samband med det här livet som vi alla fått varsitt av startade, fann jag tidigt att jag generöst begåvats med en förmåga att tala. Just de muskler och vad det nu är som frambringar ljud och ord har varit både vältränade och frekvent använda.

Jag har en söt lillebror som numera är så vuxen och stor att ingen människa kan tro att han är min lillebror. Han är två år yngre än mig och började, till skillnad från mig, tala väldigt sent. Någon annan skötte tydligen den saken åt honom. Någon som var två år äldre och väldigt förståndig redan på den tiden.

Jag gillar att prata. Har alltid gillat att prata. Jag gillar att prata med folk jag känner och med folk jag inte känner. I små sällskap och stora skaror. Har inget emot att prata inför många människor och blir aldrig nervös. Finner alltid orden. De kommer ut som jag tänkt. Har alltid kunnat argumentera för min sak på ett tillfredsställande sätt. Tillfredsställande för mig alltså.

Så satte sig en liten propp i min hjärna och den där förmågan att tala blev lite skamfilad. Jag märkte att mitt huvud inte var alls lika fyllt av ord som vanligt. Om man tänker sig att min hjärna varit som mitt flickrum när jag var tolv år, d.v.s. så fullt med grejor, skräp och andra bra-att-ha-saker att man nästan behövde sova på soffan i vardagsrummet. Visst, man kan tycka att det kanske såg stökigt ut men jag visste ju var jag hade alla mina grejor.
Flickrummet – mitt huvud. Grejorna – ord.
När jag åkte hem från sjukhuset i mitten av september var det som om någon sådan där tant med förkläde och jättestora dambröst och som jobbar i en skolbespisning och som kan receptet på sockerkaka utantill gått in och städat upp och gjort jättefint i rummet, allt på sin plats liksom. Sådär rent och ordningsamt så att man inte hittar någonting. Och så känns det i min hjärna med orden.

De finns där allihop någonstans men eftersom de inte är i sin vanliga (o-)ordning där jag bara kan vältra mig i dem som Joakim von Anka i sin pengabinge, tar det en halv evighet att hitta dem. Och jag blir lite nervös. Vem vill framstå som en jubelidiot liksom. Och jag blir lite frustrerad.

För vid sidan om min make har jag en kärlekshistoria med språket. Och just nu har vi lite av en kris språket och jag (pratet är ju en så viktig del av vår relation). Som om jag glömt bort språkets födelsedag eller råkat säga att språket ser tjock ut i de där byxorna och språket därför är lite sur på mig och låtsas att det inte hör mig när jag fjäskar och står i för att vi ska bli vänner igen. Och jag försöker verkligen att bli sams, jag är ju så lycklig tillsammans med språket.

Så. Det här med pratet har, trots att stroken och jag firade sex månader tillsammans häromdagen, inte blivit bättre ännu. Och jag kanske får inse att det är såhär det är nu. Kanske får jag nöja mig med att jag pratat både för mig själv och andra hittills. Och jag gör det, nöjer mig. Jag kan förstå och jag kan göra mig förstådd alldeles utmärkt. Det bara tar lite mer kraft än förut. I stunder av självinsikt inser jag att knappt någon egentligen märker att jag ibland letar som en vettvilling efter orden i huvudet innan de kommer ut.

Tacka vet jag att skriva. Där är språket och jag som två tummar i ett rövhål, som om inget någonsin hänt.