Balans, eller som Alfons hade sagt.

Vad beträffar balans finns det fler dimensioner än den inre balansen. Mer specifikt den balansen som gör att man inte raglar omkring och ligger och skräpar på trottoarer och i affärer som en som fått några knappar för mycket innanför västen. Tillsammans med en helt sanslös trötthet har mitt största bekymmer och mitt mest framträdande symtom från min stroke, varit en känsla av att falla bakåt och en dålig balans. Eller vinglighet som vi kallat det hemma hos oss. Det har känts som att man är lite oklar över var horisonten är någonstans, när man samtidigt passar på att stå i en kanot.

Denna känsla, eller symtom, har blivit mer framträdande så fort jag blivit trött eller om det varit mycket synintryck, t.ex. i en affär. Allt eftersom jag tränat och blivit friskare har inte den här vingligheten velat med sig. Och det har verkligen stört mig. Och oroat mig. Varje gång det blir så, är det så tydligt att jag inte är frisk.

Varje gång den här vingligheten övermannar mig blir det lite som en trestegsraket:

1. Jag känner mig sjuk.
2. Jag inser verkligen att jag inte är frisk, att något hänt i min hjärna.
3. Jag ger efter för sjukdom, för känslan. Vilket innebär att jag börjar hålla mig i någon eller något. Blir rädd att ramla, rädd att slå i huvudet och få en hjärnblödning, rädd att ambulansen ska behöva hämta mig, i smutsiga strumpor och tvätt-trosorna. Rädd att barnen ska förlora sin mamma. Att de om några år inte ens ska minnas hur jag luktade, hur mina kramar kändes, hur min köttfärssås smakade. Rädd helt enkelt. Fast att inget av det där kommer att hända.

Ja, så var det först. Men sedan, som nästan vem som helst räknat ut vid det här laget, blev den där rädslan ett eget, fjärde steg i min raket som egentligen inte hade något med vare sig balans eller någon stroke att göra. Fjärde steget fick ett helt eget liv. Det känns som lite svårt att andas, lite oro inuti som om en liten fågel flaxar i själen och vill ut. Eller som om proppen i hjärnan egentligen är ett spöke därinne i vindlingarna. Allteftersom veckorna gått har den lilla fågeln blivit lite mer som en orm eller något monster som river på insidan av magen, bröstet, själen. Gör det svårt att andas, svårt att vara kvar där jag är. Monstret vill att jag ska gå ut i friska luften eller åka hem till soffan. Måste ha fria vägar ut. Ångest kallas det väl.

Men ni vet hur det är. Eller kanske inte förresten. Men såhär: jag är ju sjukskriven och ska vila. Och när man vilar hinner man också tänka väldigt, väldigt mycket. Och jag låg och tänkte ganska mycket på det där. Att ge efter för spöken, monster, ångest. Att bli ett offer för ångest, som inte ens är ett symtom på någon jäkla stroke. Jag tänkte på ett Oprah Winfrey-avsnitt som jag såg en gång för länge, länge sedan. Det handlade om föräldrar vars barn blivit kidnappade. Och de pratade så himla mycket om att ”Don´t let the kidnapper take you to a second location”. Jag fattar inte hur ett försvarslöst barn skulle kunna undvika det, men i alla fall skulle det vara mycket svårare att hitta och rädda barnet om kidnapparen hade flyttat på barnet från det första stället hen fördes till. Eller något.

I alla fall, det där kom jag ihåg av någon anledning. Och så när jag låg här hemma och vilade tänkte jag att den här stroken liksom lite har kidnappat mig – min kropp och min hjärna – och den här ångesten, den är jävlarimig en second location.

“Don´t let them take you to a second location. You might never be found”

Och jag bestämde mig. Jag följer inte med dit frivilligt. Går inte förlorad. Jag är inget försvarslöst barn och tänker inte vara något viljelöst offer för vad som händer mig. Stroken och ångest kan vara ett viljelöst offer. Jag tänker hända dem. Jag vill inte bli förlorad i något som inte ens fanns där från början, som inte ens är en stroke. Så nej, jag makar inte på mig och gör plats för ångest att ta plats som ett spöke i min hjärna.

I affären, på gymmet, på sjukhuset och alla andra ställen där monstret vaknar tänker jag som Alfons Åberg: ”Stick du stygga spöke, för du finns inte!”

” Stick du stygga spöke, för du finns inte.”