torsdag 28 augusti 2014

Mormor.

Idag var det på dagen åtta år sedan min morfar dog. Ibland är det liksom inte rätt tid för folk att dö, de dör liksom på fel dag. Den dagen var en sådan dag.

Min morfar hade lurat döden många gånger. Redan när han föddes om man ska vara nogräknad. Han föddes med ett hjärtfel, där på trettiotalet. Någon sa att han aldrig skulle bli vuxen. Sedan blev han det och då sade någon annan att han aldrig skulle uppleva sin trettioårsdag. Det brydde han sig inte mycket om så han fortsatte leva även efter fyrtio, femtio, sextio och sjuttio. Två gånger opererade de morfars hjärta, två gånger klarade han det. En gång föll morfar ihop hemma, då ville inte hjärtat vara med längre. Mormor höll inte alls med om att det var dags för morfar att dö och reagerade helt iskallt som värsta superhjälten och fick igång hans gamla hjärta igen.

Sedan en dag precis som denna, fast jag skulle fylla 27 dagen efter, inte 35 som denna gången. Så skulle morfar operera sig. En sådan där vanlig enkel operation som de går tretton på dussinet av hos gubbar. Och så futtigt blev det, sådan var ödets ironi, att morfar inte klarade den operationen. Han dog. Också helt plötsligt var min mormor inte längre någons fru. Hon som hade varit med morfar sedan hon var femton, när hon promenerade på ströget med en väninna och den där äldre, tuffa snubben vrålade förbi på motorcykel och fällde ned stålskodda skidor som det slog gnistor om. Man gjorde så på femtiotalet. Mormor blev kär.

Och jag minns en gång, kanske femtio år senare. När jag levde i en relation som jag inte var lycklig i. Men tänkte att jag får nog stå ut, det blir nog inte bättre än såhär. Så frågade jag mormor om det någonsin pirrade i henne när hon tittade på morfar. Hon tittade på mig med en blick som uttryckte både förfäran och självklarhet när hon svarade. 
-Ja, självklart. Eller, inte varje gång. Men ofta.

Min mormor har alltid, så länge jag kan minnas varit något av en stålmormor. Sådan har jag alltid tänkt på henne. Och trots att morfars död var som kryptonit för henne så reste hon sig. Och fann kärleken en gång till. Och oavsett hur gammal den är som blir kär är förälskelsen alltid ung. Mormor var lika löjligt förälskad i den där gamle mannen som jag var i de pojkar jag drog hem till mormor och morfar som tonåring. Nu finns inte heller mormors nya kärlek längre. Några år var allt de fick och mormor har förlorat två stora kärlekar. Men hon reser sig igen. Snubblar. Reser sig. Hon är tuff, min mormor.

I henne ser jag alla de åldrar hon är och har varit. Trots att hon numera bor i en gammal kvinnas kropp ser jag flickan i henne när hon fnittrar åt våra skämt. Jag ser den unga mamman i henne, som är precis som jag och oroar sig för alla farligheter i världen och pöser av stolthet åt vad barnen åstadkommer. Trots att det nu är mormors barnbarnsbarn som är små lever mormor mina känslor, genom mig. I mormor ser jag kvinnan mitt i livet. Som gör karriär, har familj, intressen och ett liv som rullar fort, fort. Sådan som jag är nu. Mormor bakar tekakor och kringlor åt mina barn när jag inte hinner, när mitt liv snurrar. Också ser jag mormor som hon är nu, som hon alltid varit så länge jag funnits. Som en mormor. En mormor som lever som om ålder bara är en siffra och man inte är äldre än man gör sig. En som alltid är grädden på moset när man lite improviserat bjuder in henne till någon happening. En som gläds med ens framgångar och sörjer med ens motgångar. Som alltid vill alla väl. Verkligen alltså. Greenpeace, FN och typ Unicef. De skulle ha mormor. För hon är väldigt bestämd och har ett hjärta av guld. Och sparar aldrig på känslorna. Mormor skickar sms om att hon älskar en när man förtjänar det som minst och behöver det som mest.

Så mormor, hon är verkligen en förebild. Min förebild. Jag är så tacksam att just jag fått mormor Siw till mormor.

söndag 3 augusti 2014

Hedda

Charlotta, Gustaf och Hedda lever hela tiden någonstans i min själ, i min fantasi och på sidorna i ett Word-dokument i min dator. Stundtals den senaste veckan har jag ägnat åt att redigera hela rubbet, för att ha koll på vad alla heter, hur gamla de är och när saker och ting händer. Superseriöst.

Nedan kommer ett till litet utdrag från Hedda-avdelningen för den som är intresserad av att läsa lite mer. Av någon anledning handlar det ofta om döden i det jag skriver, jag vet inte varför. Det bara blir så. I vilket fall som helst, Hedda jobbar en sommar som vårdbiträde på en korttidsavdelning. Där möter hon en kvinna, Monica, som lever sina sista dagar i ett av rummen.
 
"Inne i Monicas rum härskade lugnet. Hedda visste inte om det var lugnet innan stormen eller om det inte skulle bli värre än såhär innan Monicas liv tog slut. Sjuksköterskan hade sagt att hon inte trodde att Monica hade så långt kvar. Hedda försökte att vara observant på de tecken hon lärt sig förebådade att döden var nära. Monicas fötter var kalla, det var en sak som kanske innebar att det inte var långt kvar. Hennes andning var jämn och lugn, hon verkade inte ha ont någonstans eller vara orolig. Hedda satte sig ned på stolen bredvid sängen igen. Lade sin hand över Monicas där den fortfarande låg över den platta sidan av bröstkorgen. Där ett bröst en gång suttit som gett liv åt hennes barn, som skänkt både glädje och njutning åt henne och hennes man. Det bröst som många år senare skulle vara det som kom att ta hennes liv trots att det inte längre ens fanns där. Hedda kände genom Monicas hand och det tunna linnet som täckte hennes hud att andningen kanske rosslade lite, lite grann. Utanför fönstren dalade solen långsamt, den del av huset de befann sig i låg redan i skugga. Hedda hade vinklat upp persiennerna för att sommarkvällen skulle gå att skönja för Monica ifall hon vaknade till igen.
 
Man hade ringt till hennes barn och sagt att det kanske inte var långt kvar nu, de hade lovat att komma så snart de kunde. De behövde ordna barnvakt, fixa resa, ta ledigt från jobbet. Var och en har så fullt upp med sitt eget liv att de inte hinner med att någon annans nästan är slut, tänkte Hedda och kramade Monicas hand hårdare. Hoppades att det kändes tryggt för kvinnan i sängen vars liv inte skulle pågå mycket länge till.
 
När nattpersonalen kom och löste av Hedda var klockan nästan halv elva på kvällen. Hon skulle börja jobba klockan sju nästföljande morgon. Hon bytte om och gick långsamt hem i den ljumma sommarnatten, hon ledde cykeln bredvid sig och tänkte på Monica. På något sätt gick det inte att tänka på Gabriel och Catta när Monica fanns där i hennes tankar, hjärta. Det var bara hon som fick plats. En i taget liksom. Det var så stort, att veta att någon snart skulle lämna livet. Hon tänkte på om hon velat ha det så med mamma, att veta innan att mamma skulle dö. Att hinna säga farväl. Det hade hon velat. Fast att veta innan, att bara behöva vänta och vänta på något oundvikligt. Nej, då var det bättre så som det blivit. Hon och mamma hade ju levt till hundra procent tills alldeles innan, när livet plötsligt tog slut. Som att släcka en lampa, plötsligt blev det mörkt. Monicas liv var mer som en brasa som falnade, där bränslet långsamt tog slut och lågan blev mindre och mindre. I den kvinna som Hedda lämnat i sin säng en stund tidigare, släppt hennes svala hand och gått ut i sommarnatten med alla dess dofter som Monica aldrig mer skulle känna, i henne brann nu bara en svag glöd.
 
När Hedda svängde runt hörnet till sin gata såg hon att det lyste i ett av fönstren i våningen under. Hon kände en märklig dragning dit, som om hon ville knacka på och sjunka ned i Dantes soffa. Berätta om mamma, om Monica. Om Gabriel och om Sara. Om alla de där sakerna i Heddas liv som gjorde att känslorna avlöste varann i en aldrig sinande flod. Såklart gjorde hon inte det. Hon gick de tre trapporna upp till sig, smög, för att inte störa. Borstade tänderna och lade sig under det svala täcket. Somnade nästan direkt.
 
När döden kom till Monicas rum i den västra flygeln var den inte våldsam, inte skrämmande. Den smög in och lade sig vid Monicas sida och bad henne följa med. Monica ville inte, hon var inte färdig än. Hennes barn hade inte hunnit komma, hon hade inte hunnit leva färdigt. Döden hade helt enkelt kommit alldeles, alldeles för tidigt. Så låg de där och försökte komma överens, Monica kämpade emot, men döden, precis som alltid, hade övertaget. Så vann han och den sista glöden i den eld som varit Monicas liv slocknade. För den som satt bredvid, med sin hand i Monicas, märktes knappt intet. En utandning som var mycket längre än alla andra och som inte följdes av en inandning, och så var det slut. "

torsdag 17 april 2014

Charlotta.

Här kommer då ett litet utdrag ur berättelsen om Charlotta. Charlotta var min farfars morfars mor och föddes år 1823 i Yllestads socken. Vid tiden för händelserna nedan bor hon med sin make Gustaf och deras barn, Charlottas syster samt Gustafs mor Gunilla på en gård som heter Hömb. Gustafs mor hette egentligen Stina men jag får faktiskt bestämma lite grejer och Gunilla är så fint att denna kvinna behövde heta just så. 

I första stycket har Charlotta precis fött sitt andra barn. I det andra stycket har det gått några år.

"Återigen fick Charlotta åtnjuta den ynnest som ligger i att få ge liv åt en ny människa, att se hur den lilla personen ändras lite nästan varje dag, hur den dag för dag upptäcker världen omkring sig, de människor den ska komma att älska, att värna om och inte kunna tänka sig ett liv utan.

Så en dag, vid ungefär samma tid som Charlotta föregående år känt den lille August först förebåda sin ankomst i livet på henne ropade Gunilla på sin svärdotter. Charlotta rusade in i stugan för att finna sitt halvårsgamla barn i famnen på sin farmor, rosig i kinderna och med feberblanka ögon. Oviss om vad hon skulle göra, med hjärtat bankande av skräck, gjorde hon det enda hon kunde, det hon visste alltid tröstade, alltid lugnade. Hon lade honom till bröstet. Försökte skaffa sig rådrum. Den lille drack en stund av mjölken som bjöds, släppte sedan bröstet och gav ifrån sig en hostning. Det var den första av många. Gustaf skickade efter doktorn som lyssnade på den lilles andning, hosta. Kände på hans svettblanka panna när febern tillfälligt lämnade kroppen. Skakade beklagande på huvudet. Mumlade att mot bröstfebern fanns inga medikamenter åt ett sådant litet barn. Att Gud ger och Gud tar. Lämnade dem åt sitt öde. När febern åter steg grät Charlotta. Visste på något vis att all denna lycka varit tillfällig, att allt detta hon glatt sig så åt var för bra för att vara sant. Att alla de skratt som stigit mot taket, som rullat över tunet på Hömb, inte skulle få vara så bekymmersfria, så lätta för all tid.

När himlen skiftade svagt i rosa tidigt på morgonen den sjunde april 1849, när Heddas och Johans blonda huvuden kunde skymtas under filten i skumrasket blev Gustafs snarkande och Gunillas lugna andetag det enda ljudet som hördes. Barnets rosslande läte tystnade och han var åter hos Gud. Lämnade sin mor ensam med rinnande bröst och tårar som aldrig tycktes ta slut.

På något vis, utan att Charlotta förstod hur eller ens varför, gick livet vidare. Den gosse hon ännu hade i livet glömde snabbt sin lillebror, var lika obekymrad som någonsin. Gustaf hade förlorat ytterligare ett barn och hade nu fler barn i himlen än på jorden. Gunilla som under sin livstid sett så många barn födas som inte fått leva orkade inte sörja vart och ett av dessa. Varje levnad var ett sådant mirakel att man fick vara tacksam för de barn som faktiskt fick leva. Lägga känslorna på dem. Om detta talade hon med Charlotta. Påminde Charlotta om hur livet sett ut för henne under de tidigare åren. Hur hon kämpat större svårigheter än detta, levt och överlevt. Långsamt, nästan omärkligt på samma sätt som att varje dag blev lite längre, lite varmare och ljusare, återvände livet i Charlottas kropp, ljuset i hennes blick. Innan sommaren var över växte ett nytt liv i hennes kropp.
 
...
 
I mars 1853 gifte sig Hedda med sin Petter, och Charlotta gav liv åt sin fjärde son. Sent om kvällen den 25 mars kände Charlotta de välbekanta sammandragningarna långt ned i sin enorma, rundade mage. Hon drog av sig sin klädnad och såg ned på magen. Åter drog den ihop sig på ett vis som gjorde den nästan spetsig framtill. Röda strimmor täckte huden på magen, detta barn hade sannerligen tagit plats, så till den grad att det var som om huden spruckit i sitt inre hölje. Hon drog nattsärken på sig och hoppades få någon stunds sömn innan det var dags. Strax efter midnatt vaknade hon igen, sammandragningarna började kännas, hon förstod att det närmade sig. En känsla av förväntan, av spänning, drog igenom henne som en blixt och hon smög försiktigt upp ur bädden. Förberedde tyst, smygande. Hörde den gamla dra efter andan, viska:

– Är det dags?

– Jag tror det, viskade Charlotta tillbaka.

De unga tu, som sov i en tillfällig bädd på loftet som de inrett för att få vara ifred och komma litet undan de andra, snusade och sov. Även Gustaf och gossarna var långt bort i drömmarna. Med knakande leder och en del pustande kom den gamla ur sängen. I nattlinne och det grå håret i en lång fläta utmed ryggen blåste hon liv i elden. Satte vatten på värme. Charlotta fann sig plötsligt sittande på en av stolarna med tårar rinnande nedför kinderna. Så många gånger kvinnor gjort på detta vis, smugit upp om nätterna, rört liv i brasan och fött sina barn i dess sken. Hon tänkte på sin mor som aldrig fått hjälpa henne föda, och på denna kvinna, Gunilla, som var en skänk från Gud. Utan Gunilla skulle hon vara intet. Intet alls. Gunilla som själv gett liv åt den man Charlotta älskade lika mycket nu, som den dag han bett henne gifta sig med henne vid den mörka skogstjärnen. Gunilla som hjälpt henne att sätta fyra barn till världen, som hjälpt henne finna vägen ut ur mörkret efter att den lille August inte längre fanns. Gunilla som var den trygga famn, den outtömliga kunskap om allt en kvinna behövde veta och den klokhet hon själv en dag hoppades uppnå. Gunilla som var som den mor hon en gång haft och sedan förlorat.

Karl Levin Gustafsson föddes tidigt om morgonen den tjugosjätte mars. Just i det ögonblick Charlotta krystade och kände den lilla barnakroppen glida ur henne blickade hon upp, ut genom fönstret och hann märkligt nog tänka på att morgonrodnaden såg likadan ut oavsett om det var en sådan morgon då livet startade, som nu, eller en sådan då livet slutade, som den morgon då lille August dött. Stillheten som rådde innan barnet fyllde sina lungor med luft för första gången och skrek var precis likadan som den stillhet som rådde när lille August för sista gången andades ut. Gunilla höll barnet upp och ned, krafsade i dess mun efter slem eller blod som var i vägen för luften att komma in och ge liv, klappade det bestämt på ryggen och gned dess lilla kropp. Ett ögonblicks iskall fruktan förlamade Charlotta innan barnet skrek. Så lade Gunilla barnet till moderns bröst och så var de åtta själar under taket i Hömb."

 

onsdag 16 april 2014

Sverige.

Jag tänker inte varje dag på hur bra jag har det. Men faktiskt, ofta när folk klagar över än det ena och än det andra, så tänker jag på det. Hur otroligt bra vi har det i vårt land. Hur vi ibland är jäkligt dåliga på att ha perspektiv. Glömmer bort att det finns många andra som har det värre. Nära oss eller långt borta.
 
Och det är det jäkligaste av allt. Att människor som är precis som du och jag fast de lever på ställen långt borta, på ryktesvägar hör att det långt borta, uppe i norr, finns ett litet land där man kan finna en fristad från svält, förföljelse, hot, mord och sådana hemskheter jag inte kan nämna för att jag inte ens vet deras namn eller känner till att de existerar. Ibland så vågar några av de människorna lämna allt för att leta efter den här fristaden, det här landet som är svinkallt jämt och kolsvart halva året. Och så kommer de hit, till vårt enorma överflöd, bara för att bli ifrågasatta, hotade, förföljda, mördade. Eller utkastade. Då har vi sannerligen glömt var vi själva kommer ifrån.
 
 Utanför den Ica-butik där vi brukar handla sitter ofta en ung man med en pappmugg i handen. Jag lägger alltid de slantar jag har i fickorna, i hans mugg. Jag vet inte vad han ska göra med de där småpengarna, det är inte min sak. Det faktum att han sitter där måste betyda att han behöver dem. Att där han kom ifrån var det ännu värre. Jag försöker komma ihåg att ta med lite kontanter så att jag har till hans mugg.
 
Till den vårdcentral där jag tidigare jobbade kom ibland ensamma kvinnor som lämnat make och barn kvar i ett av de land som räknas som det farligaste på jorden att vistas i. Inte ens i min vildaste fantasi kan jag tänka mig de omständigheter som fått henne att lämna sin familj för Sverige. Bara att de måste vara så avskyvärda att det lilla, lilla hopp som finns i ryktet om att om hon bara reser hit så kan hon även få hit sin familj, rädda dem, är nog för att hon ska resa. Den insikten är tillräcklig för att jag vill göra allt, vad som helst, för att hjälpa henne.
 
För en tid sedan var jag på en second hand-butik. Efter mig i kassakön stod en kvinna i lång, ljusblå slöja som täckte hela hennes uppenbarelse, avslöjade bara ett allvarligt, vackert, mörkhyat ansikte. Hon köpte ett par slitna barnskor, vinterskor. Sådana som jag slänger efter varje vinter, för att barnen växt ur dem och ingen annan vill ha dem. Under hennes slöja stack ett par nakna fötter iklädda flipflopsandaler fram. Det var i januari. Det kom sig att vi gick ut ur butiken samtidigt, jag ett par steg bakom henne. Alldeles utanför mötte vi en annan kvinna, svensk från födseln. Hon var i femtioårsåldern, iklädd vinterstövlar, tjock jacka, vantar. När hon kom nära kvinnan i slöja väste hon med sammanbitna käkar:
"- Åk hem!"
I bilen grät jag. Hur kan vi ha glömt?
 
För dig som orkat läsa ända hit är det sådana här saker jag tänker på när jag skriver om Charlotta i den där berättelsen som kanske blir en bok någon gång. Om Charlottas liv behöver jag inte hitta på några hemskheter, de finns redan i sådan riklig mån att läsa om i kyrkböckerna. Charlotta var min farfars morfars mor. Hon föddes på julafton år 1823 i Yllestads socken. Några av de barn Charlotta födde fick bara leva i hennes minne. En av hennes döttrar , Gustafva, dog när hon födde sitt första barn. Barnet, som aldrig fick något namn, dog också. I Yllestads socken dränkte sig en kvinna som väntade ett oäkta barn. Charlottas far Abraham dog vid trettionio års ålder av lunginflammation.
 
Under Charlottas livstid flydde mer än en miljon svenskar vårt land för något som ryktades vara en fristad. Där skulle man slippa svälta, där skulle man få tänka fritt, tro på vilken Gud man ville och vara lika mycket värd som sin nästa. Precis som Sverige ryktas vara idag.
 
Det är vår förbannade skyldighet att se till att ryktet är sant.
 
 
P.s: Egentligen hade jag tänkt att posta ett litet utdrag från berättelsen om Charlotta här men orden for iväg åt ett helt annat håll och blev det de ville, vilket alltså inte alltid är det jag tänkt från början. Det blir en annan dag istället!

söndag 30 mars 2014

Söndag.

En sådan där söndag som man inte kommer ihåg efteråt men som just nu, när den pågår, är så underbar. Solen skiner och våren står som spön i backen. Love och jag kokar hallonsylt och jag skriver på den där berättelsen som vill bli berättad hela tiden. Den petar ideligen på mig och vill bli nedskriven.
 
Hedda är den som är mest ihärdig. Först trodde jag att Hedda var jag, men det var helt fel. Det visade sig att vi bara liknade varann lite grann. Lite är hon min gamla vän Jeanette. Hedda är människor jag känt som jag tyckt om och sådana jag aldrig ens träffat. Hon är den jag hade velat vara och den vars känslor jag är glad att aldrig ens ha behövt uppleva.
 
Här kommer ett litet smakprov ur Heddas liv. Hedda är nitton år. Det är en tisdagskväll en sådan där försommardag som lovar en sommar då allt ska hända. Hon är ganska förälskad i någon som hon hade klarat sig bättre utan men inte kan låta bli att vara just så förälskad i som man blir i personer man skulle klara sig bättre utan.

"Hon satt så en stund, tittade ned i knäet. Gned händerna lätt mot varann. Slätade ut den ljusa blommiga kjolen hon hade på sig, drog lite i den för att den skulle täcka mer av benen än vad som var möjligt i relation till mängden tyg. Det var varmt ute nu, den lilla lägenheten under taket blev som ett växthus när solen låg på hela dagen och kinderna hettade i värmen. Hon tittade på honom igen, han såg fortfarande på henne.

– Titta inte så på mig, sade hon.

– Varför inte? sade han. – Du är vacker att se på.

Blodet vek från hennes huvud, pumpade i hjärtat, i magen. En stångjärnshammare, undrar vad det är för något egentligen, tänkte hon. Hur en sådan ser ut. Tänkte sig att det var en sådan hon hade inuti sig. Att det var som om den höll på att ta sig ut någonstans mellan två revben. Hon såg upp på honom igen, snabbt, slog ned blicken igen. Bestämde sig, såg upp på honom igen. Mötte hans blick, den blicken som var som att gå rakt in ett brinnande hus, att vada fram i rinnande lava, att tvätta sig i kokande vatten. Såg honom stint i ögonen.

– Du med, viskade hon.

För så var det, herrejävlar så vacker han var. Hon skulle kunna sitta sådär och stirra på honom tills ögonen torkade ihop på henne. Så satt de en stund, och bara stirrade på varann. Allvarliga, besinnade. Så innan hon skulle drunkna alldeles reste sig Hedda och gick ut i köket. Drog fram en stol från köksbordet till det öppna fönstret och tände en cigarett. Gabriel kom strax efter och satte en stol mittemot hennes. Tände en cigg och lät röken långsamt sippra ut genom näsa och mun.

Det var trångt där vid fönstret, Hedda satt med stolsryggen mot väggen som vette mot tv-rummet. Gabriels stol var inklämd mittemot hennes och fick precis plats mellan hennes och kylen på andra sidan, med ett litet mellanrum mellan de båda stolarna som var lagom att få plats med benen. Oftast var de alla tre som rökte samtidigt, eller bara Catta och Hedda eller Catta och Gabriel, aldrig bara Hedda och Gabriel. Om alla tre rökte samtidigt stod de upp. Om det var Catta och Hedda satte de fötterna på varandras stolar som i en bensax. En bensax i trängseln med Gabriel kändes helt utesluten. Det gick absolut inte. Hedda satt därför där med knäna pekande mot Gabriel, höll ihop dem så att hennes trosor inte skulle synas under kjolen. Vred sig lätt för att blåsa ut röken.

Han såg ned på hennes ben, mjuka och runda, ljusbruna ned mot knäet, vitare där kjolen alltför plötsligt slutade och blottade mer ben än Hedda egentligen ville att han skulle se.

Återigen såg han upp, hon mötte hans blick. Han log snabbt, nästan triumferande. Uppskattande, på ett ärligt sätt. Tog ett bloss till på cigaretten och lät återigen röken långsamt sippra ut. Den såg ut som böljande vatten där den lämnade hans smala läppar, hans lilla näsa med de mörka, glesa fräknarna på. Helvete så vacker han var. De där fräknarna, hon ville nudda dem, låta fingret vandra över dem, en i taget, sedan från dem ned till hans läppar.

Hedda slängde ut det som återstod av cigaretten genom fönstret och reste sig innan hon tappade besinningen alldeles och gjorde som hjärtat ville. När hon ställde sig upp kände hon hans hand mot sitt vänstra knä. Han höll den mot hennes ben och lät den vandra upp på utsidan av låret, bara någon decimeter och stannade där kjolen började. En fjäderlätt smekning som var över lika snabbt som den börjat. Utan en blick, utan ett ord ställde hon tillbaka stolen och gick genom köket, hallen och låste in sig på toaletten. I spegeln stirrade hon tillbaka på sig själv, blicken underligt ljus. Kinderna rosa. I hallen hörde hon Catta, tillbaka.

Förutom kyssen den första kvällen var det de närmaste de varit varann."

Hedda har i ensamt majestät tagit upp i runda slängar ett hundratal sidor vid det här laget. Gustaf och Charlotta ett femtiotal var.
Vi-får-väl-se-om-det-någonsin-tar-slut.

torsdag 20 mars 2014

Underbar och älskad av alla...

...och på jobbet går det också jättebra (förutom dagens rubrik en väldigt bra bok av Martina Haag).
 
Första dagen på jobbet idag. Det var så otroligt roligt att komma tillbaka och träffa mina kära kollegor. Jag kände mig väldigt välkommen och som om ingen tid alls passerat. Det var det.
 
 
En annan sak hände idag som påminde mig om något viktigt. Att man inte kan vara älskad av alla. Detta var länge en av mina absolut största svagheter. Det, att oroa mig över vad andra människor tycker och tänker om mig. Och när jag säger svaghet så menar jag verkligen det. En sådan svaghet som gör en ledsen, orolig och ibland ångestfylld.
 
En dag kom jag till vägs ände vad beträffar den där oron. På bommen vid vägens ände stod det "Sök hjälp". Så det gjorde jag. Det måste man ju göra om man har ett problem som begränsar en! Oavsett om det är en ömmande rygg, ett värkande öra eller en oro i själen för vad andra tänker. Som tur var hittade jag en väg ut ur den där onda cirkeln och nu är det historia sedan flera, flera år. Nuförtiden bryr jag mig på ett lagom sätt. Om andra, och om mig själv.
 
Men det där "Sköt dig själv och skit i andra".
Nej, det har aldrig, aldrig varit min grej. Jag har bara aldrig kunnat det. På samma vis som jag aldrig kunnat låta bli att bry mig om någon farit illa och jag haft en möjlighet att hjälpa, har jag inte kunnat strunta i vad andra tycker. För det hör ändå ihop för mig, i mig. Och jag tror att när man räknar ihop resultatet av de där egenskaperna har det hittills i mitt lilla liv blivit fler plus än minus.
 
Jag vet att jag hjälpt en människa att fortsätta leva. En annan att inte dö alldeles förgäves. Och en tredje att leva i en familj med kärlek istället för i en lögn som alla utom min vän själv kände till. Så jag hoppas ändå att jag hamnar på plus.
 
Och de där som inte kan låta bli att hata och hitta fel...ja, de kanske också borde gå i terapi.
 

 
 

tisdag 18 mars 2014

När jag blir stor...

...ska jag skriva en bok. Har jag tänkt.

Eller ja, jag håller på att skriva en berättelse. Och som det nu verkar så blir den så himla lång att en dikt eller novell inte blir rätt beskrivning. Och inga drömmar är för stora för den som vågar drömma dem, så jag drömmer om att min berättelse en dag blir en bok.

Och det är så himla spännande. Jag började med den här berättelsen en gång för länge, länge sedan. Den bara kom till mig när jag satt vid mitt och min bästis köksbord i vårt kök, i det hus vi en gång hyrde av en bonde. Den mannen alltså. Han hade en konstig läggning vilken innebar att han sällan hade byxor på sig när man ringde på hans dörr för att be om hjälp om man kört i diket eller så.
Men i alla fall, helt oberoende av dikesåkningar kom den där berättelsen, den bara ville bli berättad. Och jag skrev ned det som kom. Jag hade en jättegammal bärbar dator på den tiden, som inte var så enormt bärbar eftersom den saknade batteri så man alltid måste ha sladden i. På den skrev jag de första sidorna om Gustaf.

Sedan tog berättelsen en lång paus, viskade till mig då och då. Och jag skrev ned det jag hörde (det är här man kan börja misstänka att jag i själva verket hör röster, jag vet).
 
Under den tid jag nu varit hemma för att läka har den där berättelsen kommit åter till mig, med större styrka. 
 
Två ytterligare personer har presenterat sig, Charlotta och Hedda. Jag misstänker att berättelsen förr eller senare kommer att utgöra en väv av dessa tre personers liv. Ännu har de dock inte mötts. Och jag har ingen aning om var alltihopa kommer att ta vägen, desto mindre var det kommer att sluta.
 
Att skriva den här berättelsen är hittills som om man bestämmer sig för att virka en liten grytlapp. Den blir fin och bra, man blir rätt nöjd med den. Men, tycker man, är den inte lite liten? Så man virkar på lite till. Lite här och lite där. Det blir mer och mer. Till slut står man där med ett helt jäkla överkast och är fortfarande inte, på långa vägar ens, färdig.
 
"Skriver sig själv, struntprat!", kanske du tänker?
Det går bra, alla får tänka vad de vill.
Men faktum är att det är så det är. Igår till exempel, då var det Heddas ord som ville komma. Och jag bara skrev, visste inte vad som skulle hända henne. Hedda har träffat någon som är väldigt speciell, och jag hoppades att det var igår de skulle ses igen. Hoppades att det skulle bli ett bra möte. De sågs igen, men mötet blev lite sådär. Inte alls så som Hedda hoppats.
 
Häromdagen skickade jag berättelsen om Charlotta till min mamma för att hon skulle få provläsa. Hon har inte hört av sig med vad hon tyckte ännu, trots att jag bad henne säga att det var bra oavsett sanningen. Ljuga, vara helt okritisk liksom. Som man är med sitt barn. Jag gillar Charlotta väldigt mycket, och berättelsen om henne och de andra är lite som om de vore mina barn. De går sina egna vägar och jag hänger med, hjälper till att förverkliga dem.
 
Här sitter jag och skriver. När förmiddagssolen skiner in på Madonnan och barnens dagissolrosor känns livet  väldigt, väldigt enkelt.
 
Nu viskar Hedda igen.
 

söndag 16 mars 2014

Frisk...

...vad är det egentligen?

Som sjuksköterska in the making lärde jag mig att "frisk", kan vara synonymt med hälsa, och att hälsa inte nödvändigtvis måste vara frånvaro av sjukdom. Precis så är det för mig.

Jag skrev för ett tag sedan att jag varit sjuk i sex månader  men jag räknade fel (matematiker har aldrig varit en karriärplan för mig om man säger så...). NU har det visst gått sex månader och några dagar, sedan jag inte längre räknades till de friskas skara.

Men så har det inte alls varit för mig, inuti mitt eget huvud. Som enligt uppgift är skadat. Och visst, jag kan köpa att något hände i nacken och sedan därinne i hjärnans vindlingar någon gång i början av september. Då när sommaren envist hängde sig kvar och man bara ville gråta åt hur vackra och ljumma solnedgångarna var och hur skönt det var att man ännu kunde gå i flipflops och äta middag på altanen. Något hände i min nacke och i min hjärna. Men att jag inte skulle vara frisk, det är mig ännu, såhär sex månader senare, helt främmande.

Du som läst lite här har ju sett att jag åtminstone försökt övertala mig själv om att jag varit sjuk. Men jag har fasen inte lyckats. Med en dåres envishet känner jag mig frisk. Vissa grejor i min kropp har ju såklart inte fungerat riktigt som det är tänkt, men det har liksom inte varit sjukdom, det har varit...något annat. Mer som när man bryter benet, så har det varit. Fast jag bröt...huvudet? När benet går av får man gips och därunder, därinne, läker det. Sedan när det läkt, i början när man blir av med gipset är man lite klen, men efter ett tag märks det inget, musklerna blir som vanligt och det som gick sönder inuti blir lite ärrat, men starkare än innan.

Så är det.

Nu är mitt gips borta, den tiden är bakom mig. Jag ska inte längre vila det trasiga i stillhet och därmed låta det läka. Det brutna är läkt. Och även om jag kanske liksom haltar lite i början, fast med huvudet om du fattar, är det bara en tidsfråga innan det inte längre märks. Att något gått sönder. På torsdag ska jag börja jobba. Om ett tag, när jag kommit tillbaka till jobbet helt, är allt i min kropp som vanligt och jag är lite starkare än innan.

Men bara för att man är starkare betyder det inte att man måste göra mer, hårdare. Den här tiden har lärt mig många saker. Den kanske viktigaste är att i fortsättningen ska jag placera mig själv i ett rum som är placerat ganska mycket längre fram än där jag placerat mig innan. I de mentala rum man bär inom sig alltså, och vilkas behov man prioriterar i turordning efter tid och energi. Jag har tänkt på att jag i fortsättningen inte alltid måste. Sådan där "nånannanism" som är en ivrigt praktiserad -ism ska få sig en släng av Kerstin. Jag måste inte alltid.

Så, just så, kommer jag tillbaka till livet lite starkare. Jag är nuförtiden precis som vanligt. Knappt någon kan se att något hänt i mig. Nästan ingen kan märka något.
Jag är helt...frisk.

 
P.s: Det här var sista delen i den här lilla serien. Tack för att just Du läst, det betyder mycket för mig!

lördag 15 februari 2014

Balans, eller som Alfons hade sagt.

Vad beträffar balans finns det fler dimensioner än den inre balansen. Mer specifikt den balansen som gör att man inte raglar omkring och ligger och skräpar på trottoarer och i affärer som en som fått några knappar för mycket innanför västen. Tillsammans med en helt sanslös trötthet har mitt största bekymmer och mitt mest framträdande symtom från min stroke, varit en känsla av att falla bakåt och en dålig balans. Eller vinglighet som vi kallat det hemma hos oss. Det har känts som att man är lite oklar över var horisonten är någonstans, när man samtidigt passar på att stå i en kanot.

Denna känsla, eller symtom, har blivit mer framträdande så fort jag blivit trött eller om det varit mycket synintryck, t.ex. i en affär. Allt eftersom jag tränat och blivit friskare har inte den här vingligheten velat med sig. Och det har verkligen stört mig. Och oroat mig. Varje gång det blir så, är det så tydligt att jag inte är frisk.

Varje gång den här vingligheten övermannar mig blir det lite som en trestegsraket:
  1. Jag känner mig sjuk.
  2. Jag inser verkligen att jag inte är frisk, att något hänt i min hjärna.
  3. Jag ger efter för sjukdom, för känslan. Vilket innebär att jag börjar hålla mig i någon eller något. Blir rädd att ramla, rädd att slå i huvudet och få en hjärnblödning, rädd att ambulansen ska behöva hämta mig, i smutsiga strumpor och tvätt-trosorna. Rädd att barnen ska förlora sin mamma. Att de om några år inte ens ska minnas hur jag luktade, hur mina kramar kändes, hur min köttfärssås smakade. Rädd helt enkelt. Fast att inget av det där kommer att hända.

Ja, så var det först. Men sedan, som nästan vem som helst räknat ut vid det här laget, blev den där rädslan ett eget, fjärde steg i min raket som egentligen inte hade något med vare sig balans eller någon stroke att göra. Fjärde steget fick ett helt eget liv. Det känns som lite svårt att andas, lite oro inuti som om en liten fågel flaxar i själen och vill ut. Eller som om proppen i hjärnan egentligen är ett spöke därinne i vindlingarna. Allteftersom veckorna gått har den lilla fågeln blivit lite mer som en orm eller något monster som river på insidan av magen, bröstet, själen. Gör det svårt att andas, svårt att vara kvar där jag är. Monstret vill att jag ska gå ut i friska luften eller åka hem till soffan. Måste ha fria vägar ut. Ångest kallas det väl.

Men ni vet hur det är. Eller kanske inte förresten. Men såhär: jag är ju sjukskriven och ska vila. Och när man vilar hinner man också tänka väldigt, väldigt mycket. Och jag låg och tänkte ganska mycket på det där. Att ge efter för spöken, monster, ångest. Att bli ett offer för ångest, som inte ens är ett symtom på någon jäkla stroke. Jag tänkte på ett Oprah Winfrey-avsnitt som jag såg en gång för länge, länge sedan. Det handlade om föräldrar vars barn blivit kidnappade. Och de pratade så himla mycket om att ”Don´t let the kidnapper take you to a second location”. Jag fattar inte hur ett försvarslöst barn skulle kunna undvika det, men i alla fall skulle det vara mycket svårare att hitta och rädda barnet om kidnapparen hade flyttat på barnet från det första stället hen fördes till. Eller något.

I alla fall, det där kom jag ihåg av någon anledning. Och så när jag låg här hemma och vilade tänkte jag att den här stroken liksom lite har kidnappat mig – min kropp och min hjärna – och den här ångesten, den är jävlarimig en second location.

“Don´t let them take you to a second location. You might never be found”

Och jag bestämde mig. Jag följer inte med dit frivilligt. Går inte förlorad. Jag är inget försvarslöst barn och tänker inte vara något viljelöst offer för vad som händer mig. Stroken och ångest kan vara ett viljelöst offer. Jag tänker hända dem. Jag vill inte bli förlorad i något som inte ens fanns där från början, som inte ens är en stroke. Så nej, jag makar inte på mig och gör plats för ångest att ta plats som ett spöke i min hjärna.

I affären, på gymmet, på sjukhuset och alla andra ställen där monstret vaknar tänker jag som Alfons Åberg: ”Stick du stygga spöke, för du finns inte!”

” Stick du stygga spöke, för du finns inte.”

 

söndag 9 februari 2014

Talets gåva.

I samband med det här livet som vi alla fått varsitt av startade, fann jag tidigt att jag generöst begåvats med en förmåga att tala. Just de muskler och vad det nu är som frambringar ljud och ord har varit både vältränade och frekvent använda.

Jag har en söt lillebror som numera är så vuxen och stor att ingen människa kan tro att han är min lillebror. Han är två år yngre än mig och började, till skillnad från mig, tala väldigt sent. Någon annan skötte tydligen den saken åt honom. Någon som var två år äldre och väldigt förståndig redan på den tiden.


Jag gillar att prata. Har alltid gillat att prata. Jag gillar att prata med folk jag känner och med folk jag inte känner. I små sällskap och stora skaror. Har inget emot att prata inför många människor och blir aldrig nervös. Finner alltid orden. De kommer ut som jag tänkt. Har alltid kunnat argumentera för min sak på ett tillfredsställande sätt. Tillfredsställande för mig alltså.

Så satte sig en liten propp i min hjärna och den där förmågan att tala blev lite skamfilad. Jag märkte att mitt huvud inte var alls lika fyllt av ord som vanligt. Om man tänker sig att min hjärna varit som mitt flickrum när jag var tolv år, d.v.s. så fullt med grejor, skräp och andra bra-att-ha-saker att man nästan behövde sova på soffan i vardagsrummet. Visst, man kan tycka att det kanske såg stökigt ut men jag visste ju var jag hade alla mina grejor.

Flickrummet – mitt huvud. Grejorna – ord.
När jag åkte hem från sjukhuset i mitten av september var det som om någon sådan där tant med förkläde och jättestora dambröst och som jobbar i en skolbespisning och som kan receptet på sockerkaka utantill gått in och städat upp och gjort jättefint i rummet, allt på sin plats liksom. Sådär rent och ordningsamt så att man inte hittar någonting. Och så känns det i min hjärna med orden.

De finns där allihop någonstans men eftersom de inte är i sin vanliga (o-)ordning där jag bara kan vältra mig i dem som Joakim von Anka i sin pengabinge, tar det en halv evighet att hitta dem. Och jag blir lite nervös. Vem vill framstå som en jubelidiot liksom. Och jag blir lite frustrerad.

För vid sidan om min make har jag en kärlekshistoria med språket. Och just nu har vi lite av en kris språket och jag (pratet är ju en så viktig del av vår relation). Som om jag glömt bort språkets födelsedag eller råkat säga att språket ser tjock ut i de där byxorna och språket därför är lite sur på mig och låtsas att det inte hör mig när jag fjäskar och står i för att vi ska bli vänner igen. Och jag försöker verkligen att bli sams, jag är ju så lycklig tillsammans med språket.


Så. Det här med pratet har, trots att stroken och jag firade sex månader tillsammans häromdagen, inte blivit bättre ännu. Och jag kanske får inse att det är såhär det är nu. Kanske får jag nöja mig med att jag pratat både för mig själv och andra hittills. Och jag gör det, nöjer mig. Jag kan förstå och jag kan göra mig förstådd alldeles utmärkt. Det bara tar lite mer kraft än förut. I stunder av självinsikt inser jag att knappt någon egentligen märker att jag ibland letar som en vettvilling efter orden i huvudet innan de kommer ut.


Tacka vet jag att skriva. Där är språket och jag som två tummar i ett rövhål, som om inget någonsin hänt.


söndag 2 februari 2014

Tillit till kroppen…

…till mig själv.
Kroppen är på intet sätt skild från sinnet, själen eller hjärtat. När kroppen plötsligt inte gör som innehavaren av densamma tänkt sig händer saker med sinnet. Själen. Hjärtat. För att inte dessa ska spridas som frön för vinden eller gå alldeles sönder behöver innehavaren vidta åtgärder. Kanske är det inte möjligt att kroppen läker och blir som förut, men kanske behövs det inte, kanske kan innehavaren finna andra vägar till att bli hel igen. Om detta ska följande handla.


När det här med stroken hände var jag helt supersäker på att jag fått en nerv i kläm i nacken. När det efter ett tag sjönk in att det inte handlade om något tillfälligt nerv-i-kläm-tillstånd, att min hjärna blivit skadad, och att jag som en följd av det inte klarade av att göra vissa saker, sjönk mitt självförtroende. Min tilltro till mig, min kropp och min förmåga att klara saker bara rann bort från mig.
Jag vet inte om det skedde plötsligt det där självförtroenderaset, eller om det gick lite gradvis sådär. I vilket fall som helst så vaknade jag en dag och märkte att det inte längre fanns där och att det tagit självkänslan med sig när det gick. Plötsligt trodde jag inte mig själv om särskilt mycket. Ifrågasatte mig själv. Vad jag kunde och vad min nytta var. Plötsligt handlade så mycket om ’vad jag inte kunde’. Jag tror att vem som helst kan gå sönder av ett sådant fokus.

Egentligen var det ju ganska dumt av mig att bli av med självförtroendet då. Vid den här tiden hade mina symtom till stora delar redan gått tillbaka. Min fumlighet med höger hand var knappt längre märkbar för andra än mig själv. Jag kunde gå omkring själv, till och med i mataffären om jag var utvilad innan. Saker som är automatiserade, som att gå, köra bil och skriva på datorn, gick återigen automatiskt. Jag behövde inte plötsligt gå och lägga mig mitt i någonting vi gjorde.


Ändå kände jag mig helt jävla värdelös.


Men något fanns kvar. När jag tänker efter; kanske min allra viktigaste egenskap. Den här bestämda uppfattningen som jag bär som en flagga över mitt Kerstin-skepp:

Jag har kommandot över mitt liv. Jag väljer.
Jag.

På internet såg jag att någon öppnat en Crossfit-box där jag bor. Min första tanke var att det var ju synd att jag inte kunde träna där, såsom jag längtat efter en box. Crossfit var nog inte något för strokemänniskor. Men så kom ”Jag-väljer”-tanken och helt hårdhänt och hänsynslöst gentemot alla "du-kan-inte-ett-skit-din-looser"-tankar bara armbågade sig fram i mitt sinne. Och innan jag ens hunnit fega ur hade jag redan ringt och frågat om jag kunde komma på ett prova-på-pass. Redan sagt som det var till Lars som äger boxen, frågat om han ville ta emot mig ändå. Trots att jag inte kunde lyfta över huvudet, inte bära saker särskilt bra, inte alltid stå utan att hålla mig i, inte springa och inte hade full koll på vad min högerhand hade för sig (alltså, den tafsade inte eller så, men ibland släppte den saker fast att jag fortfarande trodde att jag höll i det vilket ju är jäkla obra om man håller i, låt säga en kettlebell). Och Lars sade, ”- Vi provar!”.

Jag är så otroligt tacksam. För att Lars vågade ta sig an mig och för att jag kom ihåg att det är jag som har kommandot över mig.


Någonstans inuti mig själv fann jag något av mitt gamla mod och motstod impulsen att vända i dörren den där första gången, när jag såg hur alla andra var yngre, starkare och mindre stroke-iga än jag. Jag stannade kvar den där lördagen, hela det första träningspasset. Lars var, och är, verkligen världens bäste tränare med oceaner av kunskap, tålamod och det allra vänligaste, mest uppmuntrande sätt man kan tänka sig. Redan på måndagen kom jag tillbaka. Och på tisdagen. Och onsdagen. På torsdagen kom jag inte tillbaka eftersom träningsvärken var så monumental att jag inte ens kunde sträcka ut armarna. Jag var som Jan Guillou eller nåt (han har ju så korta armar).


Men sedan fortsatte jag att gå dit. Och fortsatte. Och fortsatte.


Och trots att jag i princip alltid var sämst. Trots att nästan alla andra var riktiga atleter som kunde klättra upp till taket i rep och gå på händer och lyfta skivstänger med 100 kg på. Trots att jag var som en Heffaklump mot de andra. Så växte något nytt fram. Och plötsligt, en annan dag, vaknade jag och hade fått ett nytt självförtroende. Inte samma som det gamla, utan ett annat. En ny, annan tilltro till min kropp. Och jag vågade säga till mig själv att 
”- Du är jävlarimig inte dålig du” utan att jag fnös föraktfullt åt mig själv. När det i slutet av januari var dags för ny bedömning av rehabteamet på strokemottagningen var jag en annan person än den som vinglat fram i korridorerna under hösten. Jag berättade vad jag ägnat mig åt de senaste månaderna; promenerat, tränat och vilat hjärnan. Doktorns spontana kommentar var: ”- Det är ju fantastiskt!”.



Jag är fortfarande sämst i boxen. Men herregud, skit samma. Någon måste ju vara det. Numera är jag faktiskt en sådan som tagit ödet i egna händer. En sådan som gjort sig själv friskare. En sådan som snart ska börja jobba igen. Och en sådan i vars sjukintyg, några rader nedanför rutan där det står ”talamusinfarkt”, i rutan för ”pågående behandling eller åtgärd” det står:


”Träning på Crossfit-gym”.


Och en sådan som tränar Crossfit. Och för det känner jag mig stolt. Och Lars, han är fanimig...helt awesome.

tisdag 28 januari 2014

Tålamod...

...har väl inte precis varit det ord som främst beskrivit mig.

Eller. Tålamod, precis som balans och tid och andra saker jag tänker mycket på, kan ju betyda olika saker. Just här, idag, avses det i form av "att låta saker ta tid". Otroligt tråkigt! Men plötsligt, från en nackvridning till en annan, det enda som räknas.


Ibland tänker jag att "- Nej, så himla sjuk blev jag ju faktiskt inte". Och det har jag rätt i, så sjuk blev jag inte. Jag har hela tiden kunnat sköta mig själv, äta, torka mig i röven o.s.v. Jäkligt viktiga grejer för integriteten. Sedan jag träffade min rehabläkare första gången har denne sagt att jag troligtvis kommer att bli bra igen. Så egentligen är väl allt ganska lugnt, om man ser på hela den här stroke-grejen ur det perspektivet, vilket allt som oftast är det perspektiv jag väljer (även om jag vet att en del tycker att jag är dum när jag förminskar alltihop på det här viset).


Men jag väljer. För jag kan välja. Tills motsatsen bevisas mig har jag för avsikt att låta det vara mitt rättesnöre, min vägvisare i livet; "Allt kan man ta ifrån människan utom en sak: den yttersta friheten att välja förhållningssätt till det livet för med sig".


Den enda haken med det här "att bli bra igen", för såklart finns det en hake, har varit detta: Du måste ha tålamod, låta det ta tid.


I mitten av oktober, när jag till mitt stora förtret ännu inte blivit frisk var jag på Rehab och rehabläkaren undersökte mig för ungefär 12:e gången samtidigt som han försökte dämpa min frustration över att strokar inte går över på ett par veckor. Snällt och pedagogiskt sade han till mig, som om han talat till ett barn; "Du kommer säkert bli helt bra igen. Men du måste låta det ta tid. Den tiden är nu. Ju mer tid du låter det ta nu, desto mindre tid behöver du lägga på den här händelsen i framtiden. Om du har tålamod och vilar nu blir du helt frisk sedan. Stressar du på med jobb och sådant nu så får du vara sjuk mycket, mycket längre".


"Den tiden är nu".





Jag bara åkte hem och lade mig på soffan direkt. Slutade tänka att jag skulle utmana mina gränser, att jag skulle testa hur mycket jag klarade innan jag tog slut. Gjorde bara grejer som jag mådde bra av. Tänkte att det vore väl då djävulen om jag inte skulle begripa bättre än att göra som doktorn säger. Tänkte att jag är ju dum på riktigt om jag inte ens kan ge mig själv lite tid. Jag som tänker så mycket på tid; på hur den rinner mellan fingrarna. Det var nästan ironiskt att det var just det och bara det som skulle läka min hjärna. Tid. Tålamod.


Jag tänkte att jag var som ett sår - det läker ju inte om man är där och pillar på det hela tiden. Bara tid läker. Så jag rörde det inte annat än absolut nödvändigt. Och f
örst då, när tiden fick göra det den skulle, bildades en sårskorpa och sedan ett tunt lager hud på mitt sår.

Under tiden tog jag rast från mig själv, från mitt liv och från nuet. V
ar stilla. Lyssnade inåt, skalade av lager efter lager av minnen, händelser. Tänkte tankar jag inte tänkt på åratal.

Jag närmar mig nu ytan av mig själv och mitt liv igen. Jag känner mig...annan. Och är glad över att vara en sådan person som låter händelser bli erfarenheter och erfarenheter bli lärdomar. Därför blir jag en annan.


Vem? Jag vet inte riktigt ännu. Jag återkommer.


tisdag 21 januari 2014

Balans...

...kan betyda flera olika saker. Balans inuti sig själv. Balans i allt man ska hinna med att göra. Balans sådär så att man inte ramlar omkring på golvet.

Jag har haft lite svårt att bestämma mig för vad jag ska kalla det här som hänt. Ungefär såhär låter det inuti mitt huvud när jag tänker på anledningen till att jag inte jobbat på väldigt länge:

Jag: "- Nämen jag vill liksom inte säga "när jag blev sjuk" eller "sjukdomen", för det är ju inte någon sjukdom. Det är ju mer en följd av en skada. Som en slags olycka".
Jag: " -Men herregud, det känns lite väl dramatiskt att betrakta en nackvridning som en olycka. Olyckor är ju typ bilar som kraschar, nackkragar och sådana saker".
Jag: "- Jamen då får jag väl säga som det är då, att jag fått en nackskada som ledde till en propp i hjärnan, alltså en stroke".
Jag: "- Ja, fast det låter ju så himla allvarligt. Stroke liksom. Då tänker man ju på gamla människor, halvsidesförlamning och sånt. Det blir sådan stor grej då. Jag kan väl bara säga nackskadan?"
Jag: "- Jomenvisst hörredu. Nackskada? Det kanske är väldigt konstigt att man blir sådan här av en nackskada. Det är ju en stor grej! Om jag ska hålla på och låtsas som inget så blir jag ju knappast bättre".
Jag: "- Nej såklart, men jag kan ju inte hålla på och bara "åh vad jag är sjuk" hela tiden. Då blir jag väl det".
Jag: "- Det har jag rätt i. Men om jag håller på att förneka att jag är sjuk kommer alla bara liksom "nej, hon har iiiiingen sjukdomsinsikt, stackarn. Det kommer komma som en chock, för eller senare - sanna mina ord! Hon kommer att bryta ihop fullständigt!".
Jag: "- Ja, precis. Just det. Så...stroke då. Kan jag enas om det?"
Jag: "- Ok. For now, at least".

Ja, sådär håller det på inuti. Jag försöker finna en balans. Att förstå att något avgörande hänt i min kropp som kommer att påverka mig för all framtid, på ett eller annat sätt. Att jag inte bara kan rycka på axlarna och köra vidare som om ingenting hänt, låtsas att symtomen på död vävnad i hjärnan beror på trötthet, stress eller något annat, ofarligt. Som går över.
Men å andra sidan. Att inte sjunka ned i ett sjukdomsträsk som jag inte tar mig ur, där jag plötsligt finner sjukdomsvinster, eller börjar känna efter om jag inte dessutom har ont här, känner mig konstig där.

Jag tycker att jag börjar få balans nu.

Sedan, den andra balansen. Den som gör att man inte raglar omkring som ett gammalt fyllo på gatorna. Den blev lite sabbad när den där proppen fastnade i min hjärna. Det som är lite dumt med balansen är att den kommer och går. Vissa grejer förbättrar balansen - de gör jag mycket av! Andra försämrar den. De grejorna undviker jag inte, men jag förbereder mig, ser till att ha de verktyg som jag behöver för att klara situationen. Annars sker det som är värst, och som jag ska återkomma till. Att inte klara saker. Att inte tro på mig själv och min förmåga att klara av livet.

Att ha dålig balans, som blir sämre av röriga synintryck kan t.ex. innebära att jag inte förstår hur jag ska gå framåt i en restaurang där det står bord och stolar huller om buller och människor går fram och tillbaka. Jätterörigt! Eller att gå i en trappa där alla trappstegen inte är likadana, t.ex. en trappa som svänger. Då tar det stopp. Jag måste tänka, anstränga mig för att förstå. Eller hålla i någon. Och känner mig som en mupp. Tror inte på mig själv.

Eller; en månad efter stroken var vi på dop för min lilla brorsdotter. Det var en underbar ceremoni med vår ljuvliga lilla flicka som är ett under av trötthet. När prästen höll den lilla över dopfunten och försiktigt hällde vatten på hennes hjässa somnade hon. När prästen sedan gick runt och visade upp henne för oss församlade sov hon som en mycket liten stock.

Hursomhelst, jag tappar tråden lite här. På dopkaffet efteråt, när alla människor gick omkring och rörde sig sådär som folk gör när de hälsar, pratar och är som normala personer är på dop, kunde jag absolut inte stå eller gå utan att hålla mig i någon, jättehårt. Det var som att stå i en kanot, i sjögång. Och det kändes som att folk kollade på mig som om jag vore ett fyllo eller en sjukling. Och jag ville kanske att folk skulle veta att jag inte var full, att jag hade fått en stroke! Men samtidigt ville jag inte att folk skulle veta att jag fått en stroke och därmed titta på mig lite sådär som "- Åh, herregud. Jaha, stroke. Det vet man ju hur det är. Skadad för livet. Dreglar och begriper inget".

Balans ur två perspektiv men som hänger väldigt mycket ihop. Jättesvårt att förstå.

måndag 20 januari 2014

Lost and found...

...eller: när Gud stänger en dörr öppnar han ett fönster. Jag tänker ofta att det är min vägvisare i livet - var är fönstret, vad finns där?

Vissa saker är förlorade, andra funna. En del av dessa funna saker är egentligen gamla, återfunna; andra är nyfunna:
Tålamod. Energi. Balans. Talets gåva. Tillit till kroppen, att den gör det jag vill. 

Och jag. Mig.

 
2013 var det år jag fyllde 34 år. Det skulle också komma att bli det år då en läkare satt på ett litet rum på sjukhuset i Skövde och svarade på en fråga jag ställde:

Jag: - Så, riskerar jag att få en stroke alltså?
Doktorn: - Det har du redan fått.

Och då verkar det ju som att det kanske inte var så farligt, eftersom jag inte ens själv verkade fatta att jag fått en stroke. Men i själva verket var det mer så att jag trodde så himla bergsäkert att 34-åringar inte får stroke och att de symtom jag hade därmed skulle gå över snart, kanske till kvällen eller nästa dag eller så. Och när han sade att det redan var försent för att det skulle "gå över" så var det som att liksom hela verkligheten skiftade lite, eller att mitt liv blev annorlunda, jätteannorlunda än innan.

Nu har det blivit 2014 och det där hände för snart fem månader sedan. Och jag har flyttat perspektiv på tillvaron, på begreppet "tid" och på min egen kropp många gånger.

Jag ska skriva några inlägg om de olika saker som hänt inuti mig sedan dess, i ett försök att förstå. Att jag ska förstå vad som hänt, för det är svårt! Och den här slitna gamla bloggen (äsch, den här gamla trasan) för att de människor som finns runtomkring mig också ska veta. Och kanske förstå.