Tid...

...väntar på ingen. Är det enda vi har. Det enda vi inte kan få mer av. Det enda som är verkligt rättvist fördelat hos oss alla. 24 timmar varje dygn. 365 dagar varje år.

Där ute finns människor som verkligen skulle behöva att tiden saktade ned lite grann. Att det gick dubbelt så många sekunder på varje minut. Att varje dag tog en månad. Att varje år var som minst tio. Inga pengar, inga prylar, inget annat i hela världen hjälper dem utom tid.

Tiden läker sår sägs det. Och det är väl möjligt, men både stora och små sår kan orsaka ärr och ibland gör de svinont också.

Tiden kan också vara en obeveklig, outplånlig, oövervinnelig fiende. Utan att ta hänsyn till sköra människohjärtan, ömtålig tillit till tron, händer som skälvande håller varann med vetskap om att fienden är just tiden, dundrar den över dem och skövlar hänsynslöst deras framtid utan att ens stanna upp en liten, liten stund för att se hur det gick.

Mitt i livet händer det att Döden kommer och tar mått på Människan. Det besöket glöms och livet fortsätter men kostymen sys i det tysta.
Tomas Tranströmer

Bild

Fånga dagen. Jag har verkligen tänkt väldigt mycket på att fånga dagen, väldigt länge nu. Verkligen försökt göra det i säkert tio år eller nåt. Det som är dåligt med att fånga dagen är att man blir ganska stressad av det. Tiden blir verkligen en fiende. I alla fall om man är som jag. Jag har ju haft ganska bråttom i mitt liv, hittills. Inte tittat bakåt så mycket, inte heller framåt. Inte hållit på och längtat efter grejer och så utan bara varit här, idag. Såklart strävat framåt, men om man tänker sig mig som en bil så har sidofönstren varit störst, och de jag tittat mest i. Backspegeln har verkligen varit sjukt liten. Framför allt har bilen har gått jäkligt snabbt. Mer än något har jag ofta önskat att tiden skulle gå lite långsammare i de där sidofönstren. Jag har nog inte riktigt vetat hur man saktar in.

När jag blev sjuk för tre månader sedan var det som att bilen stannade ett tag. Tiden. Och jag har verkligen stannat upp, hunnit tänka. Inte bara idag och imorgon; framtiden, utan bakåt. Vad hände egentligen, vad gjorde jag? Vad tänkte jag, kände? Vad ville jag och hur blev det? Vad fan hände?  Alltihop det här med en skada i artären och det där har blivit en vattendelare för tiden före och tiden efter. Och den här tiden, den här ”under tiden” som jag håller på med nu, den har kommit att bli tid som jag använder till att knyta ihop de här trettiofyra åren av tid jag hittills fått. Så att mitt liv i fortsättningen känns lite mer som en följetong än en serie med fristående avsnitt. Det förflutna är en skatt av upplevelser, känslor, minnen och människor att återupptäcka, glädjas åt och sörja över, stoppa på plats någonstans där jag vet var det är i fortsättningen. Så kan jag ta fram dem ibland och titta igen. Jag har hittat gamla sår som tiden faktiskt läkt och där ärren inte alls gör ont, trots att jag trodde att de skulle ömma som fan. Minnen är inte farliga, de kan inte skada mig.

Så när nu bilen rullar igång igen får den tillåtelse av mig att gå lite långsammare. Backspegeln blir lite större. Eller i alla fall så tittar jag i den betydligt oftare. Kanske är det så man får tiden att gå lite långsammare.

P.s. Under tiden som jag sitter och skriver det här är min man på övervåningen med en av sina obeskrivligt många gitarrer och spelar "Termos" med Eddie Meduza. Shit alltså, vad jag älskar honom. Min man.

Frihet att välja.

 

 

Så är det.

Man kan t.ex. vrida på huvudet helt vanligt och då kanske en artär i nacken går sönder lite grann och där bildas en propp som finner sin väg till hjärnan och fastnar där. Så får man en liten stroke fast att man bara är 34 år och är världens friskaste.

Så plötsligt kan man inte springa, man vill helst hålla sig i t.ex. sin lilla 10-åring när man går eftersom balansen är dålig. Man kanske orkar laga mat men sen får man gå och lägga sig när det är dags att äta den. Man vågar inte hålla sin lilla brorsdotter för att armen inte gör som man vill och handen också är olydig.

Men man lever och är ändå ganska frisk. Man har inte ont någonstans och man kommer säkert att bli bra igen. Man har en 12-åring som måstemåstemåste stanna hemma från skolan för att följa med en till sjukhuset för att se till att allt går rätt till. Man har den där lilla 10-åringen att hålla sig i när det vinglar för mycket. Man har en man som är som en jävla klippa, helt orubblig. Som aldrig låter en tvivla på sig själv. Man har syskon, föräldrar, vänner som oroar sig så mycket åt en att man inte ens behöver göra det själv.

Man har ju det hur jäkla bra som helst.

12 år.

Så länge har jag levt.

Just den här dagen, för tolv år sedan, började jag leva. Trots att jag redan andats och tänkt i 21,5 år innan det, var det först denna dagen som livet fylldes av...liv.

Precis som alla nya liv föregicks mitt av nio månaders graviditet. Väntan, längtan. Sedan kom min lilla Love och världen blev aldrig mera densamma. Världen var med ens mycket vackrare. Ljusare. Liksom underbar att få vara i.

Jag minns hur jag kunde känna hans lilla hjässa redan innan han fötts fram och hur han sedan låg på mitt bröst de första skälvande minuter av liv och hur jag frågade gång på gång: "-Är det sant? Är det verkligen sant?".

Dessa födelsedagar, när mina pojkar fyller år, är de allra mest magiska dagar eftersom även jag fyller år. Och det är så ofattbart och himlastormande och världsomstörtande hur mitt lilla barn redan kan vara tolv år gammal, när han föddes nästan bara igår. Det som känns som alldeles nyss. På samma gång var det ju en evighet sedan, att jag fick ett barn. tiden som gått är all tid jag haft i mitt liv, eftersom allt som var innan inte var någonting alls. Först när han föddes, vart ljus och glädje.

Det är vad mina pojkar är.