onsdag 9 november 2011

Saker jag tycker om....

...dit hör faktiskt inte november.

För varje år brukar hösten och mörkret, regnet och kylan göra lite mera ont i själen. Det är som om jag inte är riktigt gjord för att leva mitt i allt det här, som om jag egentligen hör hemma någon annanstans där det är ljust och varmt. Inga stearinljus eller varm choklad i världen hjälper. Och som vanligt sörjer jag hur fort tiden går. Hur fort allt passerade, det vi gjorde när det fortfarande var sommar. Nästan som att min själ tror att varje höst är liksom livets höst och att dagarna är räknade.


När dagarna verkar räknade får mitt undermedvetna fnatt, då ska här jäklarimig passas på innan det är försent. Och den där sorgsna vissheten om att slutet närmar sig blandas med en lika obehaglig rastlöshet. Här ska alla bitarna kastas ut på nytt, och så får vi se var de landar. Kanske borde jag flytta till en storstad. Byta jobb. Klippa mig kort. Resa. Träffa nya vänner. Eller vad som helst bara jag hinner leva lite till innan det är slut.

Saker jag tycker om då, som lugnar den där stackars oroliga själen, är:

Att min man är som allra bäst när jag förtjänar det som allra minst. Jävlar vilken klippa han är då. Att tänka, i fred från allt annat. Att inte äta kolhydrater. De är raketbränsle för oro och rastlöshet. Att skriva något. Vadsomhelst, en dikt, en bok, ett Facebook-status, en blogg. Att springa. För att liksom hinna ikapp mig själv. Att spendera tid med människor som känner mig, och som vet hurdan jag är men tycker om mig trots det. Eller just för att det är jag. Som Maria, Nilla och Linda. Att vara nära mina ljuvliga pojkar och se på dem när de inte vet att jag tittar och liksom bara låta hela mitt väsen fyllas av deras uppenbarelser.

fredag 12 augusti 2011

Så brusar vi in i tiden...

...den ena efter den andra
evigheten tar över.

Så brusar vi in
häpna att det redan tog slut
Livet
som egentligen aldrig
riktigt började.

In i skogens kärna
nådde vi aldrig.
De största fåglarna
gled vår näsa förbi.
Dagarna lät sig
inte hejdas
åren stormade förbi.

Så stilla ligger stenarna
så mjukt rör sig gräset
så snabbt var det över.

/ Barbro Lindgren

Detta är nästan den vackraste dikten jag vet.

Precis så här kommer det vara.

Idag är det fredag, nyss var det måndag. Min pojkar är 8 och 10 år, nyss var de knubbiga bebisar med napp. Nyss var jag en sårbar tonåring och världen var alldeles för stor för mig att gå ensam i, utan någon att hålla i handen och att få vara med min storasyster var det enda som räknades. Nyss var jag åtta år och kär i Niklas Ingemarsson och hade precis fått en lillasyster som jag älskade mer än jag någonsin älskat någon. Nyss var jag fem år och lärde min lillebror att cykla och han var det sötaste, vackraste jag någonsin sett. Snart har mina egna barns barn fått barn och

så stilla ligger stenarna
så mjukt rör sig gräset
så snabbt var det över.

Ju mer jag ser till att varje dag räknas, desto fortare går dagarna.

onsdag 10 augusti 2011

Snart 32 år...

...och fortfarande på väg.




Uppför den där sluttningen som då och då ter sig så väldigt brant och svår att vandra, ibland flack och lätt att ta sig fram på. Det är väl när jag kommer upp till toppen och kan se de där blå bergen i fjärran som jag ska kunna förstå vart det är meningen att jag ska ta vägen. Det är då jag liksom kan ta ut en riktning. En destination för alltihop.

Livet.