onsdag 29 september 2010

Så har himlen fått en ny ängel.

Och på jorden fattas oss ytterligare en.

För de som älskade, som nu saknar, blir livet aldrig mer detsamma. En stol står alltid tom.

Någon har tagit en flickas liv, och på köpet fick han med sig all världens trygghet.
Många är vi som nu gråter och saknar känslan av oskuld i vår vackra värld, som sörjer tryggheten vi mist. Aldrig mer ska vi sova gott när våra barn och systrar går ensamma hem genom natten.

Men tänk om en ond handling, från någon vars inre måste bestå av en bottenlös avgrund av hat, och saknaden av ytterligare ett av jordens barn, kan göra skillnad? Tänk om jorden istället kan bli en tryggare plats om vi alla bär med oss saknade flickor i hjärtat och värnar om de som ännu går, levnadsglada, levande, hem i natten?

Hur gör vi det, tillsammans, alla vi goda? Godheten och kärleken, är ju starkare än ondskan! Kan vi alla lyfta blicken och se till att detta aldrig, aldrig händer igen?

Lilla syster, barn, flicka, pojke, man och kvinna. Nästa gång du ska gå ensam, ring till mig så kommer jag, så går vi tillsammans. Låt oss tillsammans nära tryggheten och godheten, och svälta ut det monster som ruvar och växer i mörkret.

Lite mindre rädda, mycket mera trygga.


Efter att Du läst detta, ta bort mitt namn och skriv under det med ditt eget, sprid det sedan till alla Du känner. Det är det minsta, och allt Du kan göra. Till slut är ingen ensam, och alla har någon att ringa.

Inga fler tomma stolar.

Funderar.


Över livet i allmänhet och livet i synnerhet.
En flicka från vår lilla stad har försvunnit från sina nära och kära, och försvunnit från jordelivet. Någon har tagit hennes liv. Och det är så ofattbart, så svårt att förstå, hur någon kan ta en annan människas liv.

När jag pratar om detta med mina barn frågar den yngste;
"-Mamma, har du lämnat blod på länge?". Och det har jag ju inte, sedan vi var i Indien har de inte velat se röken av mig på Blodcentralen. Så svaret blir nej. Och jag förstår hur hans tankar går.
Att när man ger blod, så ger man liv.

Tänk om det var motsatsen.
Tänk ändå, om det vore motsatsen.

Tänk om jag, eller vem som helst, genom att ge av vårt blod, kunde ge den där vackra, blonda flickan åter till hennes familj. Ge henne livet åter, som om inget hade hänt.


onsdag 15 september 2010

I rörelse. Igen.

I en krönika jag skrev för lite mer än ett år sedan (som jag inte kunde med att publicera, eftersom den fick mig att framstå som en rotlös, promiskuös galning) skrev jag att, lika händelserika som mina senaste 10 år varit, lika lugna skulle mina nästkommande 10 bli. Men det blev som vanligt, inte ett skit som jag trott.

Livet lever mig som om det vore fruktansvärt bråttom, som om resan är lång och målet mycket fjärran, så lika bra att skynda på.

Nu har ett år till gått, lika bråttom som vanligt.

Mitt bästa valspråk "det gäller inte att födas med bra kort på hand, utan att spela klokt med de man fått", kanske även borde förtydligas på planet "det blir aldrig som man tänkt sig". För jag trodde att den vante som är jag, som blåser runt i livets vind, redan blåst runt så mycket i livets vind, att den nu landat. No matter what. Som sig väl bör, när man blir äldre?

Men, som jag nyss skrev, jag är ny, en annan. Igen.



Snart publicerar jag den där krönikan och står, rakryggad, för den Tabita jag egentligen är.

tisdag 14 september 2010

Lycka.

Under några år i mitt liv, så som jag minns det nu efteråt, var jag lycklig. Tack gode Gud; jag förstod att uppskatta den där berusande, bubblande lyckan i min kropp, och upplevde varenda liten gnutta av den. Klokt nog. Som jag minns det.

En dag var den inte där längre. Den försvann inte över en natt, men en dag var så mycket av den försvunnen att jag inte kunde förneka att något naggat den avsevärt mycket i kanten, så mycket att det mest bara var en bit kvar i mitten.

Jag saknar den där känslan av lycka: total närvaro och harmoni i kombination. Numera letar jag inte så mycket efter den, eller ens längtar efter den, bara saknar, och vet att jag är en annan nu. Inte den jag ville vara, från början. Inte jag; mjuka, vackra jag.

Hårdare på skalet. Fastare inuti. Mera motståndskraft.
Ta mig fan, lite säkrare på mig själv. I all min vilsenhet.



Det verkar mest som att livet lever mig, och när det är färdigt lämnar det väl mig och drar vidare till nästa.

måndag 13 september 2010

Den jag är.

Jag är 31 år och har nog en kris. En trettioettårskris kanske. Eller bara en helt vanlig jävla kris. Ibland tänker jag att den pågått sedan igår eller förra veckan, ibland kommer jag ihåg att jag krisade redan förra året, för tre år sedan, för femton år sedan. Oftast handlar krisen om vem jag är. Vem jag vill vara. Hur jag vill vara. Jag kan liksom inte bara vara den jag är, för jag vet inte alls vem det är och det blir olika varje dag.
(Ungefär som om man inte vet vilken klädstil man gillar eller passar i, och ena dagen blir det punkare, andra dagen kostym och tredje dagen relaxad skejtare.)

Jag undrar om jag slarvat bort den sanna jag, eller om jag ännu inte hittat henne. Eller om jag aldrig blir färdig och kan sätta mig ned.

Några saker har jag snappat upp hittills:
  • Känn efter i magen vad som är rätt.
  • Ångra inte massa gammal skit, lär istället av dina erfarenheter och gläds åt kunskapen.
  • Alla måste inte tycka om dig.
  • Slösa med kärlek och hat. Hjärtat mår så jävla bra av det.

fredag 10 september 2010

I rörelse...

...igen.

Den mätta dagen den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd-
men det är vägen som är mödan värd.


Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.


På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång


Bryt upp! Bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.


/Karin Boye