onsdag 2 juni 2010

Hat...

...och tvivel. Fula ord på vedervärdiga känslor.

I kombination gräver de djupa, variga, ilsket röda sår i hjärtat. Nekrotiska, svårläkbara sår som bara blivit djupare och djupare för var gång man är där och tittar.

Någon hindrar den friska och hoppfulla kärleken att låta det vända. Någon står där med salt, hacka och spade, och gör såret ondare, djupare, fulare. Fy så fult. Så fult att jag själv inte ens vill titta på det. Kanske kommer jag aldrig mer att känna igen mitt eget hjärta, när jag en gång sett det så förvrängt och förfulat av hat.

Kanske tappar jag bort det där friska hoppet som brukar växa inuti mig, i mitt hjärta och själ, det som ser ut som gröna skott med små ljusa blommor som doftar ljuvligt, det som känns som om ett nytt liv rör sig i magen för första gången, det som smakar solmogna smultron och som får ögonen att tåras när lyckan varsamt lägger sin varma hand på min axel. Hoppet, som får mig tycka att den minsta lilla bra-iga sak är ett mirakel, får mig att förundras över livet som spirar i varje människa, i varje blomma och som gör att jag oftare gråter av glädje än av sorg.



Hemska, fula hat och tvivel! Ta inte detta ifrån mig. Lämna mig ifred med min kärlek och mitt hopp. Förfula det inte, förstör det inte, det är allt jag har.