...i min bloggartarm.
Jag bloggar ju nästan varje dag på Syster Grön-bloggen, men ändå saknas något...något levande, Kerstin-igt. Mitt vanliga Ljuvliga liv.
Nu är det inte precis så att jag lovar någon slags come-back, men när jag sitter hemma, vid mitt 1700-tals klappbord som jag älskar högt och rent (och som jag köpte svindyrt för lånade pengar av ett märkvärdigt fruntimmer), och kvällssolen skiner in genom fönstret efter en regnskur och allting doftar sådär underbart som det bara kan göra på våren hemma hos oss och allt är grönt så långt ögat når och vackert så jag vill gråta av lycka, då saknar jag min Ljuvliga blogg.
Ikväll är en sådan kväll, och jag hoppas på många, många fler.
Jag bloggar ju nästan varje dag på Syster Grön-bloggen, men ändå saknas något...något levande, Kerstin-igt. Mitt vanliga Ljuvliga liv.
Nu är det inte precis så att jag lovar någon slags come-back, men när jag sitter hemma, vid mitt 1700-tals klappbord som jag älskar högt och rent (och som jag köpte svindyrt för lånade pengar av ett märkvärdigt fruntimmer), och kvällssolen skiner in genom fönstret efter en regnskur och allting doftar sådär underbart som det bara kan göra på våren hemma hos oss och allt är grönt så långt ögat når och vackert så jag vill gråta av lycka, då saknar jag min Ljuvliga blogg.
Ikväll är en sådan kväll, och jag hoppas på många, många fler.
