torsdag 25 mars 2010

Jaja, jag vet...

...det är superglest mellan inläggen, och jag kommenterar aldrig i några andra bloggar. Det här med inredningsblogg, som jag började med för ett par år sedan, funkar ju inte. Jag tar mig aldrig tiden att fota några grejor och lägga upp på bloggen. Det blir mer en läs-blogg med väldigt många ord i olika kombinationer. Jag har alldeles för många ord inuti mig som vill ut, och kombinationen många vackra bilder på samma sak + långa texter blir liksom som en porrfilm med dialog och handling. Och det har ju aldrig funkat. Ibland vill man ha porren, ibland drama, kärlek eller komedi. Aldrig i kombination.

Så då har jag tänkt. Ska jag lägga ned Ljuvliga liv och starta en annan blogg i stället? En som heter något i stil med "Ibland ljuvliga och ibland rent-ut-sagt-för-jävliga-liv"? Så att man liksom vet vad som ska möta en; långa litanior om livet, så som det nu ser ut. Men nästan inga vackra inredningsbilder. Mer ordkonst än bildkonst. Så får det nog bli.

Får se om domännamnet är ledigt.

Kram kära älskade läsare! Jag avgudar er alla.

Och i sann Kerstin-anda får jag på slutet dåligt samvete och vill passa på att be om ursäkt till alla som någonsin känt sig förorättade i denna blogg. Det vill säga ni som är snälla, t.ex. mina vänner och alla underbaringar som kommenterar jämt och ständigt. Er andra skiter jag i. Ni kan även fortsatt dra åt skogen. T.ex. Herr Flaskbotten, är du såhär dum eller gör du dig till? Du blir ju värre för var år som går.

tisdag 2 mars 2010

För exakt ett år sedan...

...skrev jag dessa ord. Jag tycker de står sig i år oxå, och representerar på pricken de tankar jag hade igår kväll då jag nattade mina pojkar. Jag låg i sängen med ett barn på varje arm och lät lyckan skölja över mig i vågor, efter nio år kan jag fortfarande knappt fatta vilken tur jag haft som fått just dessa barn, och hisnar över hur rik jag är. Idag fyller min lilla L 9 år, detsamma gör jag.

--------------------------------------------------

9 år sedan idag...

...så länge sedan var det som jag blev mamma, så länge sedan var det som livet började på riktigt för mig.

Mina två små barn har inneburit hela världen för mig. Den dagen jag fick veta att jag skulle få ett litet barn, var den ljuvaste av dagar. Han var inte planerad, han var inte påtänkt, men ack så efterlängtad och så innerligt välkommen.

Den dagen då han lades på min mage var den dagen då jag på riktigt, började leva. Allt som var innan det blev glömt, allt som hände innan är oviktigt och bara en transportsträcka fram till det underbara som komma skulle. Framtiden är en milt rosa gryning. För mig innebär Liten L ren Lycka. Han står som en symbol för livet för mig. Han är en lycka som pirrar i magen och susar i huvudet. Han fick heta Kärlek.

Det vidunderliga Livet gav mig ett barn till, jag hade ynnesten att få ett barn till. Liten B är för mig ren och pur Glädje. Han är en glädje som spritter i kroppen och får blodet att rinna snabbare. Han är en glädje som ger mig glada rynkor kring ögonen och en glädje som skrattmusklerna inte kan motstå. Om jag hade fått döpa honom till Glädje hade jag gjort det.



Tack gode Gud för dessa underbara varelser, med de allra renaste och vackraste av hjärtan. Jag vore intet utan dem.