fredag 19 februari 2010

Nummer 7

Jag älskar mat.

Mat, detta vackra ord. Endast överträffat i skönhet av det ännu vackrare ordet buffé.
Förutom kaviar på tub, senap, lever (absolut inte inräknat leverpastej - det älskar jag) och Lidl´s oliver gillar jag all mat. Nedan följer ett par trevliga anekdoter kring mat.

Många av mina trevligaste minnen kretsar kring mat. Till exempel; när jag och min allra bästa vän träffades var det mat vi talade om, dagarna i ända. Vi talade om goda smörgåstårtor vi ätit, pastasallader vi gjort och mindes med glädje och njutning, och middagar vi skulle vilja äta. Tilläggas bör att jag vid den tiden var höggravid och hon helammade, vilket måhända bidrog till det abnorma matintresset. När matintresset avtog (nåja...) skymtade konturerna av en underbar vänskap som jag aldrig vill vara utan, och som är ännu vackrare än mat.

Givetvis såg jag till att skaffa mig en make med samma förkärlek till mat. Vid ett tillfälle skulle jag göra en banting och minns då hur jag satt i Daniels knä och pratade om mat jag var sugen på, det var liksom en halvtimmeslång litania i matfrosseri som löd ungefär såhär: hamburgare-baklava-tomater-chili-tacos-majskolvar-potatismos-varmkorv-baguette-pizza-ost-fikon-champagne-glass-kex-vaniljkräm-macka-pastrami-naturgodis-spaghetti-kyckling-svamp-cashewnötter-getost-spenat o.s.v. Daniel var mållös över hur mycket mat jag kunde hålla i huvudet på samma gång och bara hälla ur mig sådär. En barnlek för ett proffs.

Min syster älskar fiskbullar mest av allt i hela världen, och åker ibland på olika konferenser, eller "kånferangser" som hon kallar det, med sitt jobb (som inte är matrelaterat) och skrev häromdagen ett grymt festligt status på Facebook som löd som följer:

"Hemma igen. Maten var, som alltid, den största behållningen! Det har bland annat inmundigats ankleverpastej, torsk, ankbröst och flankstek. Däremellan har jag hunnit med en stadig hotellfrukost. Betyget blir 9 fiskbullar av 10 möjliga!"

Om detta status har jag två saker att säga:

Syster N är roligast i hela världen
Hennes status är en fröjd för ett matälskande öga.

Troligtvis har jag varit en svältande person i ett tidigare liv.

På tal om bantning så är jag även typen som bantar med jämna mellanrum. Det brukar resultera i att ganska enkelt jag går ned mellan fem och tio kilon som jag sedan med stor glädje äter upp igen. Jag hade en arbetskamrat för några år sedan som var en bantare av rang, hon körde jojo-metoden; 25 kilo ned och 25 kilo upp på nolltid.
En gång klagade jag lite lätt över att det skulle bli jobbigt att bära lådor då jag skulle flytta, varpå arbetskamraten lite klämkäckt tröstade:

"Äsch du måste tänka som såhär: Det är bantning det med!"
.

Måtte jag aldrig bli sådan.

Det var den sjunde grejen om mig, hoppas att dessa dagar har inneburit en förväntan och ett stort intresse inför nästa inlägg hos större delen av den svenska befolkningen!

tisdag 16 februari 2010

Nummer 6

Jag upplevs inte som Sveriges absolut mest noggranna människa, utan kanske lite mer som en tankspridd slarver.

Men en sak är jag väldigt noga med: alltid bädda sängen. Inget snack om saken. Trött? Spelar roll gummiboll. Försovit sig? Undanflykter. Sjuk? Man kan ligga uppepå. Fast helst inte, när det är bäddat och fint.



Och är sängen av någon anledning obäddad på kvällen när man ska gå och lägga sig (det finns andra i hushållet som inte tycks prioritera bäddning klockan 6 på morgonen) så bäddar jag den då. Och sen bäddar jag upp direkt igen och lägger mig.

Godnatt!

lördag 13 februari 2010

Nummer 5

Jag är en oförbätterlig förälskare.

Vilket således innebär att jag, likt vilken rutinerad treåring som helst blir passionerat förälskad precis hur lätt som helst.

På gott och ont har detta styrt mig, eller jag har låtit hjärtat styra mina steg här i livet. En hel del krokiga stigar och höga berg och djupa dalar senare ledde hjärtat mig till en man som jag blir förälskad i gång på gång.

Då tyckte hjärtat: "-Lets get hitched!". Så jag friade, och han sa ja.


onsdag 10 februari 2010

Nummer 4

Jag älskar mina syskonbarn som om de vore mina egna barn. Jag är verkligen helt tokig i dem. Hemma pratar jag ofta om dem, jag tänker på dem och drömmer om dem. Och när jag träffar dem är de som små karameller för mig som jag knappt kan slita blicken från.

Häromdagen fick jag ett sms, det var lillasyster som berättade om en konversation de snart 3-åriga tvillingarna M&M (jag sa ju det - små karameller!) haft. Den hade gått till ungefär såhär:

M-pojken till M-flickan: "-Vad heter jag då?"

M-flickan: "-Du heter M!"

M-pojken: "-Nä, jag heter Kerstin!"

Jag är mållös. Hur söt kan man få vara?

Dessutom, som jag skrivit tidigare, har jag fått den underbara äran att bli faddermamma till ett av syskonbarnen, lilla I. Jag hade den enorma ynnesten att få vara med när hon föddes, det är ett av de vackraste minnen jag bär i mitt hjärta, och till vilket jag gråter en liten skvätt vid blotta tanken på.

Vilket ofattbart mirakel, där kom en liten människa som, i samma sekund hon slog upp ögonen hade mitt hjärta i en liten ask.

söndag 7 februari 2010

Nummer 3

På tal om att vara okvinnlig, så blir jag aldrig särskilt kvinnlig eller feminin eller flickig. Inte som andra.

Rätt som det är finner jag mig stå och hänga lite manligt mot ett skåp samtidigt som jag pekar med hela handen, eller sitter maskulint med armarna i kors och benen brett isär för att det är så bekvämt. Det är inte precis så att jag är manhaftig, har skägg eller en hemlig snopp eller så, men jag är heller inte sådär finlemmad, petite och...liksom rör mig sådär försiktigt och svävande som kvinnor gör.

Jag är mer som en truck eller en lastmaskin, medan andra kvinnor är som, som, ett litet, smidigt och kvinnligt fordon.

onsdag 3 februari 2010

Nummer 2

Självförtroendet är det dock inget fel på.
Jag tror nog att jag skulle kunna klara av det mesta. De flesta jobb, de flesta utbildningar, de flesta utmaningar. Jag kan lite om mycket och är en fast learner. Jag tycker att jag är bra på ganska många saker men kan absolut inte dansa.

Gud så dålig jag är på att dansa!

Därför beundrar jag allra, allra mest människor som är duktiga på att dansa. I synnerhet då musikalartister. Jag säger inte att de är fantastiska människor, men jag tycker att de är otroligt begåvade. De kan både dansa, sjunga och agera. Åh, vad jag skulle vilja vara en musikalartist!

Den allra bästa musikalen jag varit på var en överraskning som min, på den tiden blivande, make tog med mig på. Den hette "Grymt" och var helt...grym. En av sångerna som sjöngs hette "Nånting hos dig" och slog an en sträng i min själ som bara Daniel kunde röra vid.

På vårt bröllop talade prästen om kärlek så vackert, sedan sa han; "-Jadu Daniel, det var lite om kärlek det, och nu ska Kerstin visa dig sin kärlek på ett alldeles speciellt sätt", också sjöng jag den där sången för Daniel, "Nånting hos dig".

Jag grät nästan ingenting där i kyrkan, men nu när jag lyssnar på den hinner de inte ens börja sjunga i låten innan jag fulgråter för att jag älskar honom så mycket.

Nånting hos dig låter mig finnas
där ingen annan såg att jag fanns
Nånting hos dig, nånting i blicken
låter mig vara, ger mig en chans

Nånting hos dig, gör att jag anar
att du har kommit dit jag vill nå
Nånting hos dig, nånting i blicken
svårt att förklara, lätt att förstå

Förlorad blev jag funnen
föll jag mjukt och fann
saknaden försvunnen
kärleken är sann

Nånting hos dig låter mig vara
gör att jag vågar vila till slut
Nånting hos dig, nånting i blicken
stillar min oro, jag andas ut.



Ja, det här spårade ju ur helt. Från självförtroende genom musikalartister till fulgråt. Man vet aldrig vart livet ska ta vägen.