söndag 31 januari 2010

Nummer 1

Jag har inte världens bästa självkänsla, och insåg för en tid sedan att jag måste göra något åt den, innan jag - den jag känner mig själv som - alldeles försvann i en kvävande gröt av oro och härvor av tankar jag inte fick någon ordning i. Så det gjorde jag, hur jag gjorde är nog mest trist att läsa om, så det lämnar jag därhän.

För var dag som nu går, varje morgon jag vaknar, känns det inuti som om Kerstin vaknar. Den jag känner mig själv som, den som inte är rädd eller orolig, den som är pigg och glad, som älskar och lever med skratt i glädjen och tårar i sorgen. Som skrattar högt och okvinnligt åt snuskiga skämt och som gråter vid åsynen av små bebisar eller kärleksbevis mellan andra människor som också älskar. Och som vågar tycka att det är ok att vara sådan som Kerstin är.

Vilken ljuvlig morgon det är att vakna när man sovit i minst ett halvår.

torsdag 28 januari 2010

Av kära lilla mamma...

...har jag fått denna fina award. Den innebär vissa skriv-förpliktelser, tack och lov, eftersom jag nästan aldrig kommer på några bra grejer att skriva.



Jag vill att mina inlägg ska göra någon skillnad inuti mig, ingen stor, men jag vill röra vid nånting när jag skriver.

I vilket fall som helst, så innebär mammas award att jag ska skriva 7 saker om mig själv. Eftersom jag är synnerligen oförmögen att fatta mig kort, får dessa 7 saker delas upp i lika många inlägg, det första kommer snart (med Kerstin-språket inom en vecka).

söndag 17 januari 2010

Tänk så konstigt...

..det är ändå, livet. Man tror att man valt väg, att det man gett sig in på och gjort planer för, iallafall kommer att bli...snarlikt som man tänkt sig. Iallafall snarlikt.

Min väg, som jag trodde att den skulle se ut framöver var måhända ganska knagglig, krokig, gropig och svårkörd. Efter denna avfart fanns det inga stopp, ingen återvändo, ingenstans att stanna och tanka, fylla på förråd, vila sig. Även om vägen blir ensam, bensin och mat tar slut så måste jag ändå fortsätta. Å andra sidan skulle jag sticka ut huvudet genom fönstret och låta en frisk, fri vind blåsa genom håret, och jag skulle vända ansiktet uppåt och känna att hela himlen där ovan, och jorden under mina fötter var mitt att upptäcka, och njuta av.

30 år, och har ännu inte förstått att det ytterst sällan blir som man tänkt sig.

För se på tusan, efter bara ett par kilometer visar det sig att Syster Grön-vägen ligger jämsides med en annan, upplyst, nyasfalterad, med pit-stops välförsedd motorväg. Efter att ha varit "arbetslös" (o-anställd?) i exakt 7 dagar blev jag erbjuden ett drömjobb som jag kan kombinera fritt med min egen verksamhet i den utsträckning jag själv väljer. Hur skulle jag kunna tacka nej till något sådant?

Hur vägen framöver kommer att se ut återstår tydligen att se. Huvudsaken är att jag har min älskade med, min make som på sistone visat sig vara ett stöd, utan jämförelse starkt och solitt, som den allra resligaste klippvägg jag lutat mitt trötta huvud mot. Han tror på mig och står alldeles bakom mig, tillräckligt nära för att jag ska nå hans hand och krama den när jag behöver.



Han är klok och eftertänksam. Han är mig trogen och att lita på. Han tror på mig, i hans ögon är jag bra.

tisdag 12 januari 2010

Jag är en vante...

...och livet är den vind som blåser mig runt.

Detta har jag skrivit förut, och stämmer så väl in på de händelser som utgör min livslinje. Som vante är det bara att gilla läget, sällan kan man påverka själva händelserna som utgör ens liv, bara hur man hanterar dem, lever med dem. I egenskap av vante får man då alltså försöka att inte blåsa alltför högt och att undvika vattenpölarna de gånger man långsamt singlar mot marken. Ibland kommer marken väldigt snabbt emot en liten vante, då får man samla ihop sina stackars garnändar och ta nya tag.


Härligt shabby Tolix-pall från Syster Grön

Dagar som dessa seglar Kerstin-vanten på en avsevärt varm uppåtvind, den kom helt oväntat, och jag gör precis som vanligt: njuter av färden och utsikten, och hoppas på fortsatt ljuvligt liv!



P.s. Fortsättning följer givetvis på vad dessa söderhavsvindar kan vara för några mystifika hemligheter! =D D.s.

söndag 10 januari 2010

Som allra mörkast...

...innan gryningen.

På jakt efter min borttappade blogglust har jag läst igenom massor av mina gamla inlägg och förundrats över hur otroligt lycklig jag varit under lång, lång tid. Och konstigt nog, ändå funnit någon slags tröst i att jag inte varit lycklig på länge nu. Därför nästan inget bloggande, inget sjungande, inget lycko-gråtande i tid och otid. Att jag haft liksom taggar i hjärtat som skavt och skavt, som skräp i strumporna eller smulor i sängen som gör att man inte ligger riktigt bekvämt. Under hösten har jag omväxlande letat anledningar till min o-lycka eller försökt ignorera den; tänkt att om jag inte låtsas om den försvinner den. Inte sagt till någon hur det känts inuti. Tomt. Oroligt. Snurrigt och förvirrat. Vilset. Oroligt ännu mer.

Oroligt för hur många möjliga och omöjliga saker som helst, att någon jag älskar ska bli sjuk, att någon jag älskar ska bli olycklig, lämnad, ensam. Att jag omedvetet ska såra någon, göra någon arg eller besviken utan att ens förstå vad jag gjort, eller veta att jag gjort det. Att inte bli förlåten. Att barnen ska bli stora så fort att jag inte hinner njuta av deras barndom innan den är slut. Att jag ska bli gammal så jäkla fort att jag inte hinner leva innan livet är färdigt med mig, kastar bort mig och går vidare till nästa.

Jag har känt mig som en feg och rädd stackare som lovar runt och håller tunt, som snackar massor och åstadkommer inget. Som ingen egentligen tycker om.

Mitt nyårslöfte i år handlade inte om träning eller viktnedgång, eller sluta röka eller dricka mindre eller vara snällare mot någon annan, det handlade om att vara snällare mot mig. Jag ska tro lite mer på mig själv, berömma mig själv för det jag faktiskt åstadkommer, och belöna mig själv med snälla tankar när jag behöver det.

Och se på tusan, på trettondagsafton kände jag ett bekant, ytterst behagligt och oändligt saknat litet bubbel i magen, som en liten fisk som slår med stjärten därinne - lycka.

Så nu hoppas jag och ber för att det var som i en katastroffilm; fast att det bara blivit värre och värre så ser det som allra jävligast ut 5 minuter innan allt ordnar sig och blir hur bra som helst.

Allra mörkast innan gryningen.