Kära dagbok...

...nu har jag inte skrivit i dig på hundra år.

Under tiden har jag sovit den dödes sömn, och en annan kvinna har huserat i min kropp under tiden. En som inte är särskilt lycklig eller harmonisk alls, men som försöker så gott det går att få Kerstin-kroppen att sköta det som skötas skall. Det går sådär. Någon måste väl sakna den vanliga gamla Kerstin, som har båda fötterna på jorden och huvudet långt uppe bland molnen? I sure as hell do.

Men nu försöker jag varsamt att väcka henne, inte med en spann kallt vatten, för fy vad det gör ont i själen, utan med smekningar och lock och pock och löften om en vit jul i makens varma famn med föräldrar, syskon och barn runtomkring som gör henne lycklig. Punkt.
Bland dem orkar hon vara vaken och levande, bland dem tycks inte världen utanför riktigt lika otäck och vass.

I rörelse.

Den mätta dagen den är aldrig störst.

Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd-

men det är vägen som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,

där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,

blir sömnen trygg och drömmen full av sång

Bryt upp! Bryt upp! Den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr.

/Karin Boye

På gott och ont är denna text lilla jag i ett nötskal, detta är vem jag är och den jag kommer förbli. Som sagt är det inte att födas med bra kort på hand som är grejen, utan att spela klokt med de man fått.


Till Dig kära Mor, min trygga hamn.

Vilken text eller dikt beskriver dig bäst?

Ta gärna med dig detta som en liten utmaning till din egen blogg! (om sådan finnes =) )

Sådan vansinnig...

...blogglust. Anti-skrivkramp liksom. Har jag. (Jösses, jag skriver på värsta Yoda-manér; Star Wars har lyckats nästla sig in i min hjärna också).

Jag vill skriva om saker som händer här hemma, roliga saker och tråkiga saker, jag vill skriva om hur lycklig jag är och hur olycklig jag känner mig ibland, jag vill skriva om tårar och skratt som delas här hemma och om hur kär jag är i min man och hur mycket jag tycker om våra barn och hur jag ibland vill ta den ene och slå den andre med. Jag vill skriva om mitt jobb och mitt företag, min skolgång och mina intressen. Om hur fylld av energi jag känner mig av vissa saker och hur tom inuti jag blir av andra. Jag vill skriva om hur jag ber till Gud om kvällarna, vad jag önskar, vad jag drömmer om, vad jag vill göra i mitt liv.

Men. Jag är rädd att det finns de som skulle läsa inlägg av detta slag så som fan läser bibeln, som skulle tolka och analysera minsta ord, som skulle diskutera dessa ord med andra och komma fram till egna sanningar om mig. Som sedan skulle tänka en massa saker om mig som inte stämmer, som skulle hålla mig vaken om nätterna. Om det skulle jag allra mest av allt vilja skriva. Räddast av alla är jag. För vad folk, människor tycker om mig, vad de tänker om mig. Jag är en svag stackare; rädd och feg och orolig.

Patrik Isaksson sjunger i en av sina underbara alster att han undrar om någon som "hade kraft att ge sig av, eller mod att stanna kvar". Sedan känner han sig även "stark och underbar" hos någon. Men sådan är inte jag, jag har varken kraft eller mod. Men jag ska göra som en av mina absoluta favoriter Peter Le Marc sjunger;

"jag ska gå hel ur det här, jag ska gå hel ur det här
till varje pris, jag ska gå hel ur det här"

Litet ord av visdom..

...talar till mig och beskriver mycket av det jag tror på, som jag vill betrakta livet.

Det finns ingen bättre medicin är hopp.
Ingenting mer stärkande än tron på att varje kris har en lösning.
Förmågan att hoppas gör det möjligt för oss att möta vardagslivets prövningar.
Den påminner oss om att vad som än händer kommer vi att övervinna det.
Ingen behöver vara ett offer utan hopp, få situationer är helt ohjälpliga.
Med hopp kan vi förvandla en personlig tragedi till en seger.
Om situationen inte låter sig ändras, kan vi ändra på oss själva för att klara den.

För dem som tror är hoppet sannerligen odödligt.

- Leo Buscaglia



Just nu känns dagarna som upploppet på en maraton, om inte målet kommer snart så behöver jag många, många Red Bull för att orka.

Maj kom, och rusade förbi som ett x2000 och jag hann knappt ur spår. Aktiviteter, familj och vänner som jag i vanliga fall har eoner av tid över för, blev kraftigt eftersatta. Tack och lov för Er, ni vackra människor med stora hjärtan och sunda förnuft, som förstått min skit-ångest, kramat mig och hjälpt mig med allt mellan himmel och jord. Ni är värda mer än jag någonsin kan visa. Jag tror att jag ser målet där borta i horisonten, ljuset i tunneln liksom.

Hoppas att det inte är tåget som kommer rakt emot mig.

Tillåt mig...

...småle.

Gissa vad? En enig Östra hälso- och sjukvårdsnämnd röstade igår igenom 1 miljon kronor till en sprillans ny nattambulans i gamla Skaraborg. Inga omfördelningar, ingen annan blir utan. Pengarna tas från nämndens budget för oförutsedda kostnader.

Politikern herr Flaskbotten (som för övrigt bor i ett av de områden som fått en extra ambulans på dagtid) tycker att det är synd, beklagligt och olyckligt det här. Han menar att de pengar som den nya nattambulansen kommer att kosta måste tas från någon annanstans i vården.
Citat: "-Vill vi verkligen öka väntetiderna till annan, planerad verksamhet?".

Öh, ja?

Prioriteringsordningen i vården lyder ju som bekant, att de som bäst behöver vården ska få den först. D.v.s. livshotande tillstånd går före planerad verksamhet.
Herr F tycks ha fått sitt förstånd i ett Corn Flakes-paket.



Och jag tror, övertygad om människans inneboende godhet, att de flesta skulle kunna tänka sig att vänta en extra vecka på sin nya höft eller sitt reparerade bråck, ifall någon annans liv kan bli räddat, tack vare att ambulansen är ute och kör istället för att stå nedsläckt i ett garage.



Idag firar jag, tillsammans med mina två trogna vänner, som skulle stå upp för mig i ett rum fullt av folk, och våga skrika "-Jag håller med Kerstin!!!" för full hals när alla lyssnar, med en glass i den ljuvliga försommarsolen.

Som känns alldeles, alldeles extra strålande just idag.

P.s. För dig som knappt hajar alls vad jag skriver om, klicka här eller på kategorin "Kerstin är ilsken" så får du veta mer!

Sentimentalast av alla...

...i hela världen är jag.

Vi har ju tidigare talat om olika tänkbara karriärer för mig, men mest lukrativ av dem alla skulle iallafall den som gråterska vara. Hoppas vi snart börjar med den kulturen här i Sverige. Det skulle kunna gå att anlita mig till alla tänkbara sammanhang.
Häromdagen läste jag i tidningen om Den Stora Branden i Varnhem för 30 år sedan, och nog tusan grät jag en skvätt. Och sade till mig själv, högt och lite strängt, "-Men skärp dig nu din tönt!" Fast sedan bad jag om ursäkt till mig själv, jag bejakar ju för tusan livet! Och lever känslorna, känner hur de känns!

Värst, eller bäst av allt är ändå bebisar.

Häromdagen såg en liten pojke dagens ljus i baksätet på en bil, på en parkeringsplats. Vilka stordåd, vilka underverk kan en människa åstadkomma, som har så bråttom ut i världen att han inte ens hinner vänta till sjukhuset? Han kommer då sannerligen att leva sitt liv fullt ut.
Hans fina mamma och pappa är enastående modiga människa som mer än någon annan jag känner vågar bejaka livet. Och leva nu. Passa på.
Grattis till er fina lilla pojke, och förlåt min larviga sentimentalitet och alla tårar. Han är så vacker, och ni med!

Om kvällarna ber jag för en annan liten pojke i ett annat land som är så sjuk, så sjuk. Och trots att jag aldrig träffat honom kan jag inte kan låta bli att tänka på honom. Om du har en tanke över ikväll när du lägger dig, tänk då på en sjuk liten pojke som behöver allas vårt hopp och styrka!
Och så gråter jag en skvätt igen.

Höst.

Idag känns det lite som höst, både i hjärtat och utanför fönstret.

Regnet har fyllt den lilla zinktunnan vid stuprännan full och mina små potatisplantor jublar nog av glädje under jord och skjuter små skott som ska bli ljuvliga middagar åt oss i ljumma augustikvällar.

Men idag känns det mer som höst än spirande vår.
Idag är jag trött på att ryckas och dras i, trött på att sträcka på mig när det blåser hårt. Idag är det jobbigt att vara en så´n mesig mjukis som jag är, och det går dåligt med min sensitivitetsträning. Sådan där som Kapten Klänning ledde i "Percy tårar" för 100 år sedan, när de blivande astronauterna fick se bilder på Beppe Wolgers, Tage Danielsson och noshörningen Nelson för att bli härdade, hårda, inga öppna hjärtan och mjuka själar.

"I rymden kan ingen höra er gråta"

Jag vet att jag egentligen bara har mig själv att skylla, att jag själv valt att ta den här striden, jag kunde sagt nej när den första tidningen ringde. Men ända sedan barnsben har jag ett starkt rättvisepatos och den fasta tron om att människor kan förändra. Jag har svårt att bara se och acceptera saker som blivit fel utan att åtminstone ifrågasätta; ska det vara såhär? Att inte säga ifrån och försöka ändra, göra bättre. Annars är man bara en liten skit, som Astrid skrev.
Jag har valt denna striden.



Men just idag vill jag bara tända ljus, krypa upp i makens famn med en kopp te och låta tiden stå alldeles stilla. Känna mig älskad, omhuldad och trygg.

P.s. För den som undrar vad jag pladdrar om, och är nyfiken: Klicka på kategorin "Kerstin är ilsken" och läs ikapp!

Har budskapet gått fram...

...när det nått riksdagen?

Övergripande beslut kring sjukvården och dess organisation tas inte av läkarna, enhetscheferna eller någon på avdelningen.

De tas av våra folkvalda politiker, och beror på att sjukvården är vår, vi vanliga människors. Vården betalas av våra löner, den tredjedel av lönen vi aldrig ser mer än på papperet. Eftersom det är vi människor som köper och äger vården är det också vårt beslut att fatta hur vården ska se ut. Eftersom inte alla miljoner människor i Sverige kan få just sin röst hörd använder vi oss av ombud som talar i vår sak - politiker. De är så att säga våra "personal shoppers" i vård-butiken.

Så om man har synpunkter på den övergripande vårdorganisationen hjälper det således inte att gå till sin enhetschef och försöka lösa det internt. Det kommer inte att funka. Enhetscheferna på Skas har dessutom inskrivet i sina anställningskontrakt att de inte får uttala sig negativt eller kritisera organisationen.

Vidare finns media (här avses dags- och kvällspress) till för att kritiskt granska olika företeelser i samhället. En offentlig verksamhet, t.ex. då sjukhus, får inte fungera som en skyddad verkstad som inte tål en granskning utan att fallera redan på första frågan.

Vill vi verkligen köpa den verksamheten?

Igår ringde en riksdagsman till mig som hade läst om Reiner i tidningen. Budskapet har gått fram, vi människor som är måna om andra människor, vi som inte bara är rädda om vår egen rygg och vår egen tjänst på sjukhuset, har blivit lyssnade till.

Reiners liv slutade på ett sjukhusgolv, men hans minne ska få leva och resa ända till Helgeandsholmen med utsikt över Rosenbad.

Och den lilla människan kan påverka.

Sådetså.

Varför längtar du...

...till den dag då du ska fylla sju?
Varför skynda på, när den tiden snart är här ändå?"
Och det liv som du har, alla tusentals da´r,
passerar på ett litet kick.
Så medans ditt hjärta slår an, passa på om du kan,
fånga varje ögonblick"
/ Magnus Uggla

För några år sedan blev en av mina systrar svårt sjuk. Det var de mest fruktansvärda, hatade och avskyvärda veckor i mitt liv, de som passerade medan syster kämpade för sitt liv och vi andra, vi som älskar henne, bara kunde se på, be och hålla varandras händer. Där och då stannade våra liv upp och när de senare långsamt startade igen var det i en annan riktning.
Aldrig mer desamma. Mer levande. Närvarande.

En av de tusentals långa nätter som passerade dessa veckor lovade jag mig själv att aldrig mera bara låta livet passera, bara låta dagarna gå som om min livstid var en bottenlös brunn att ösa dagar ur. Och jag lovade att om jag någonsin skulle bli lycklig igen, om syster blev frisk, skulle jag njuta av lyckan och låta den rusa genom min kropp som sockerdricka, helst vareviga dag.



Hon blev frisk, och känslan av att kunna skriva det här orsakar mig fortfarande, fast det gått flera år, en lycka och en lättnad som ännu fyller ögonen till brädden av tårar. Hon blev frisk.
Hon blev frisk.

Och sannerligen, lyckan rusar igenom mig, varendaste dag. Livet är inte oändligt, men möjligheterna, och lyckan är det, om man bara lyfter blicken.

"Visst finns det mål och mening i vår färd,
men det är vägen som är mödan värd.
Bryt upp, bryt upp, den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr"
/Karin Boye

Rekommenderar starkt...

...en titt på sidan 20 i Aftonbladet idag.



Där kan du läsa om hur Reiner Carlsson, när han drog sitt sista andetag på ett sjukhusgolv i januari startade en tsunami. Den märktes inte så mycket då, hans hjärta stannade och skulle aldrig mera slå. Men under ytan växte sig vågorna starka och när de nu slår upp mot land med en förödande kraft står Herr Flaskbotten, Dr. Pengar och Piff & Puff där i badbyxorna och hinner inte ens få med sig handduken innan det är försent.

Den här flodvågen skall skövla och förstöra, men inte oskyldiga människoliv, utan förtroenden uppbyggda på lögner.

På vårt sjukhus ligger människor fyllda av tillit, de litar på att de är trygga i Sveriges händer, de har arbetat och betalat för det hela sina liv.

Någon har inte gjort sig förtjänt av den tilliten, någon försöker dölja något.
Reiners son Bo säger i tidningen (FT) att den dagen hans pappa dog, då jag ringt honom tidigt på morgonen med dödsbudet, samma dag har en "hjärtläkare" ringt till Bo och berättat att personalen hittat Reiner vid frukostbordet, hängandes med huvudet. Tacka fan för det, då hade han varit död i två timmar. Så vem ska vi tro på? Vem ska få tilliten?

Sjuksköterskan som ringer Bo 07.30 med en detaljerad beskrivning av pappans sista stund i livet, eller doktorn som menar på att dagpersonalen satt upp en död man i rullstolen och rullat ut honom till frukosten varpå de upptäckt att han tycks något frånvarande?

Alternativet är ju att doktorn inte läst Reiners journal, och fått i uppgift att mörka någonting. Märkligt är även det faktum att "hjärtläkaren" tycks ha utfört en akut obduktion eftersom han redan då, samma dag, kunde ge sonen Bo information om dödsorsaken.

Det är något som luktar illa här.

Men du ska se Bo, tsunamin som din pappa startade då hans hjärta slog sitt sista slag, ska rensa upp och skölja bort skiten på den strand som de ansvarigas arena utgör, där som det luktar som allra värst.

Ibland...

...fast inte särskilt ofta, men ibland.

När man hoppat i sina blommiga gummistövlar och ställt sig i traktorkärran för att skyffla hästgödsel till trädgårdslandet så ringer Aftonbladet.

Och om saker och ting blivit något annorlunda redan innan, så blir de definitivt aldrig mera desamma, från och med nu.

Aftonbladet har gjort sin research grundligt och snokat upp anhöriga till patienten som avled. Även den lokala tidningen levererar idag dödsstöten.

Attans, herr Flaskbotten och dr. Pengar!

Kommentarer i stil med "hjärtstillestånd händer så sällan", där andemeningen är "lite svinn får man ta", smäller inte särskilt högt när ett vuxet barn saknar sin pappa och inte förstår varför ingen hjälpte, när det väl gällde.

Rekommenderar en titt i ovan nämnda tidningar, någon gång i helgen.

- älskad igår, hatad idag. Iallafall av vissa.

Älskad idag...

...hatad imorgon?

Idag är jag definitivt älskad. Stum av häpnad öppnar jag tidningen och möts ett av fraser som:

"Det är dags för en Lex Kerstin. Denna modiga sjuksköterska som på ett sakligt sätt beskrev i FT hur det egentligen står till på sjukhuset."

"Det är fantastiskt att Falköping begåvats med sjuksköterskor som Kerstin Lundgren. Det krävs mod att göra som hon gjorde."

För att inte tala om alla klappar på axeln jag fått av er som läser detta, just här och nu.

Kanske tycker människor därute i den stora världen att detta är en storm i ett vattenglas, ett meningslöst litet krig. Men medborgarna i vår lilla stad har sannerligen ställt upp mangrant bakom mig med en massiv här, i detta veckogamla krig som egentligen tog sin början en kall natt i januari då en människa drog sitt sista andetag på ett sjukhusgolv.



Jag tackar och bockar mitt allra, allra ödmjukaste och solar mig i glansen av all er kärlek och uppmuntran. Imorgon kommer jag att vara hatad mer än någonsin, av Herr Flaskbotten och Dr. Makt & Kapital.

Måtte de darra i sina Hästens-sängar inatt.

Visst är det fattigt och futtigt.

I tidningen idag säger doktorn att det räcker med sköterskornas kompetens på avdelningen om en patient får hjärtstillestånd. Det vi sköterskor inte kan göra, det finns inte.

Dessutom, menar doktorn på, finns det en läkare på psykiatrin som kan kallas in om det skulle behövas.

Ok, vilket var det nu, sköterska eller läkare? Vilket räckte?

1. Om det räcker med sköterskekompetens vid hjärtstopp, hur kommer det sig då att vi har ett hjärtlarm att trycka på mellan klockan 8-17? (Detta tränar vi flitigt på under våra HLR-utbildningar). Behövs det läkare för att rädda patienter med hjärtstopp 8.00-17.00, medan det övrig tid är fullt tillräckligt med sjuksköterskor? Hur funkar sånt?


2. Kan psykiatriläkaren ge akutläkemedel för hjärtstopp? Senast psykiatrin ringde oss och bad om hjälp var det för att sätta en vanlig PVK. Psykiatrisköterskan hade gjort det en gång under sin utbildning och läkaren kunde inte alls.

Dessutom är allt detta tramset och dividerandet mellan olika tjockmagade herrar i övre medelåldern med alldeles för mycket pengar på banken som är säkra i sin förvissning om att de kommer att ha råd med privatsjukvård när blodfetterna ställer till med besvär, bara meningslöst trams som ges alldeles för mycket utrymme, och stjäl all uppmärksamhet från frågan som egentligen är viktig, som egentligen rör oss alla - inte bara de som ligger på sjukhuset:

Kan ambulansen komma om jag behöver den?

Jag skiter i den förbenade doktorn, jag vill ha en ambulans!

Vem sover bäst inatt?

Nu blir inget någonsin mer detsamma.

Jag blir aldrig mer syster Ingen på sjukhuset. Enligt farbror politikern sover inte doktorn särskilt gott i sin säng inatt. Fast att han sover hemma. Med betalt. För enligt politikern borde han sova på sjukhuset, så är det avsett. Och idag har doktorn ringt till politikern 5 gånger för att skälla, sa hade inte doktorn tolkat beställningen?

Fast att doktorn aldrig ens har sett mig, vi har bara talats vid i telefon, är det mig han kommer komma ihåg jämt. Skvallerbyttan.

Trots detta har jag fått fina, stödjande, glada och roliga kommentarer, tillrop och klappar på axeln. Det värmer otroligt mycket och jag är lika glad för dem alla. Finaste, finaste A, ni vet, som har det godaste hjärta världen har sett och som är snällast på sjukhuset, skriver till mig:

"Kom att tänka på likheten med kejsarens nya kläder......

Du Kerstin är barnet som ser och vågar säga det!"

Min allra skojigaste och gladaste E, som har en humor som sänd från himlen, alltid ett leende och skratt till övers och aldrig är för upptagen för att tänka på andra och ge av sig själv, skriver:

"du var sååååå bra på tv..Släng dig i väggen Helena Bergström!! Ska kalla dig Snyggkerstin från och med nu. Vi får vara stolta över våran lilla Kerstin med det stora civilkuraget. "

Jag pöser av stolthet och avgudar mina fina vänner. Ni är de allra vackraste skatter man kan önska sig.

Godnatt farbror doktorn, sov så sött!



S, krya på dig. Tänker massor på dig.

Ikväll...

...ska jag gråta i tv.

Iallafall filmade de mig med tårar och snor, hoppas jag ser lika smal ut i tv som Helena Bergström brukar göra när hon gråter och snorar i någon film som hennes make regisserat.

Bild: hd.se

Kameran drar väl av...20 kilo...? Jag har för mig att det var något sådant.

Skämt åsido spelar det inte särskilt stor roll hur jag ser ut,
skämt åsido är det ganska sorgligt att vara med i tv för att det inte kommer några ambulanser när människor ligger och dör.
Reportern undrade om jag skulle hamna i trubbel på jobbet nu, hon var förvånad över att jag vågade tacka ja till att vara med i reportaget. Jesus, i Sverige?

Idag fick jag chansen att göra min röst hörd, lite högre än de andras. Jag, en futtig liten sjuksköterska, på ett futtigt litet sjukhus med en enda futtig ambulans som servar 32 000 invånare i kommunen + det lilla sjukhuset. Med ett stort hjärta och tårar som väller fram vid blotta tanken på den förtvivlan en människa känner när larmoperatören säger

"-Tyvärr kan inte ambulansen komma". Den är upptagen.

Jag skulle ångrat mig tusen gånger om jag inte visat lite civilkurage idag.

Bråka ni chefer på jobbet om ni vill. Jag har både tårar och snor till er också.

Kolla här för att se reportaget!

Länk

Nu ÄR det krig i tomteskogen.

Min svärmor är allt bra gullig. Hon ringde vid lunchtid och berättade för Daniel att hon sett hans vackra fru i tidningen. " -Bilderna blev ju jättebra!". Hon är så fin.

Jag hoppas att fler än jag läst artikeln, och inte bara kollat på bilderna. Å andra sidan är de inte dumma de heller. Den som väljer bilder till tidningen har valt en bild på politikern Herr Flaskbotten "Ingen retur" som är så...o-smickrande att den får bilden på mig att framstå som en idolbild av Miss Universum. Doktorn, fastnade inte på bild.

Denne, alltså doktorn (som i verkligheten är en trevlig prick) har fått lämna en kommentar där han menar att han aldrig hört talas om det aktuella patientfallet som jag berättar om, där en patient fick ett hjärtstillestånd, ambulansen inte kunde komma och patienten avled. Strike 1.
Doktorn menar vidare att sjuksköterskor visst får ge adrenalin. Tydligen känner han inte till att sköterskorna på hans sjukhus inte är utbildade i A-HLR, vilket innefattar akutläkemedel såsom adrenalin. Strike 2.
Till slut klämmer Doktorn till med att hjärtstillestånd händer så sällan, så sällan, på sjukhuset. Det är mycket möjligt, men senast jag kollade så räckte det med en enda gång för att ett liv ska sippra ut ur kroppen, sväva upp genom taket och försvinna bort i natten och aldrig mera komma tillbaka till den kropp som alldeles nyss tillhörde någons mamma eller pappa, syster eller bror, make eller fru. Medan ambulansen är någon annanstans och till slut kommer, ligger redan den döde under ett lakan med stela ögon, samtidigt som jag pratar med en anhörig som aldrig mer får se sin närstående i livet och skriker ut sin sorg och förtvivlan i mitt öra. Men Doktorn tycks anse att det är acceptabelt eftersom det händer sååå sällan, och poängen med hela reportaget, huruvida en enda nattambulans är för lite eller inte, vill han inte uttala sig om. Strike 3.
Måtte aldrig hans egna behöva en ambulans, den kan vara fast med en 90-plussare med bröstsmärtor som redan ligger på sjukhuset.
Game over.

Även ordförande i Hälso- och sjukvårdsnämnden, tillika högsta hönset i den politiska organisation som beslutar i frågor gällande ambulanser, läkare och annat livsviktigt häromkring har fått uttala sig i tidningen. Den folkvalde Herr Flaskbotten menar att:

1. Det ska finnas läkare, för det har han beställt.
2. Om ingen läkare finns på avdelningen kan man väl för tusan vända sig till jourcentralen.
3. I ämnet ambulanser som inte dyker upp när patienterna ligger och har en släng av hjärtstillestånd, menar politikern att det kommer ju andra ambulanser, från omkringliggande orter.

...men min käre Herr Flaskbotten! I verkligheten ligger det till såhär:

1. Beställningen tycks inte ha gått fram, och även om den har det så har Dr. Makt & Kapital inte verkställt din beställning.
2. Jourcentralen stänger kl. 21, efter det hänvisas potentiella patienter till närmaste annan jourcentral 3 mil bort. Detta vet alla som någon gång haft ett litet barn med ont i örat eller krupp.
   
3. De andra ambulanserna måste ha tillhört samma hemliga förening som läkarna Herr Andersson beställt till sjukhuset, nämligen Osynlighetskommittén, för jag såg dem inte iallafall.

Och vad anbelangar första-linjens chefer fru Piff & fru Puff som nu, citat, "är väldigt upprörda och undrar vem det kan vara som har sagt det här till tidningen" och vidare, citat, "om det är någon av er nattpersonal så kanske inte den kan jobba kvar", säger jag bara:

"Alla bildade människor vet att en journalist aldrig avslöjar sin källa. Det kan vara vem som helst. En personal, en patient, en anhörig, en ambulanskille, en räddningstjänst-kille.

Vem som helst".

Ta och kryp tillbaka under den gråsten ni kom upp från, långt därnere i lingonriset, för jag kommer fortsätta att vara en stolt och rakryggad frötall på det kalhygge vårt sjukhus utgör.

Tack mamma, jag är helt och hållet, bara din dotter.

Står du rak i ryggen...

...eller knyter du näven i fickan? Vilket kostar mest?

I vår stad finns det om nätterna bara en enda ambulans. Ambulansen servar även det lokala sjukhuset i akutsituationer. Den enda nattambulansen är ett försök från sjukhusledningen i syfte att spara pengar. Beslut om att permanenta försöket, eller få tillbaka den andra ambulansen, tas av politiker i slutet av april.

Häromdagen kontaktade en reporter från lokaltidningen mig, i egenskap av sjuksköterska på sjukhuset, och bad om en intervju, då hon fått ett nyhetstips angående ambulanssituationen, och hur detta kan tänkas påverka sjukhuset och allmänheten. Till saken hör att vårt sjukhus inte har någon läkare nattetid, denne har sovande jour i hemmet.

Jag ställde upp på intervjun. Jag vill inte att försöket med en nattambulans ska permanentas.

Dels för våra patienter på sjukhuset.

Det är en fruktansvärd maktlöshet som sliter sönder hjärtat på mig, att se en människa dö framför ögonen på en, på golvet i en sjukhuskorridor, där SOS alarm meddelar att ambulansen dröjer en halvtimma och ifrågasätter om vi verkligen inte har någon läkare i huset? Nej, här är vi bara busschaufförer och bilmekaniker.

Kanske går vissa liv inte att rädda ändå. Men när de är över, liven, så får vi aldrig veta.

Men mest av allt vill jag inte att försöket ska permanentas av själviska själ, för egen del. Om något av mina barn behöver en ambulans på natten vill jag att den ska kunna komma.

Jag vill inte att SOS Alarm ska säga att ambulansen är någon annanstans, upptagen med någon som redan ligger på sjukhus, fast i snöstorm 3 mil bort eller något annat. Jag vill inte att ambulansen ska komma när det redan är försent.

Två ambulanser är 100 % bättre än en ambulans. Om den ena är upptagen kanske den andra kan komma. Det står jag för, även i tidningen, att jag tycker.

Huruvida jag gick till tidningen, eller om tidningen kom till mig är inte relevant. Men när tillfälle gavs, passade jag på att räta på ryggen det allra, allra rakaste jag kunde.

Förmodligen kommer det att kosta, men det ska sannerligen bli värt det.

Skärpning...

...det måste vara något hormonellt. Då behöver man inte bry sig om det.

Har pratat länge i telefon med en arbetskamrat som i många avseenden är som jag med man och små barn och som genomlever sjukdom men håller huvudet högt och flaggan i topp. Jag beundrar hennes styrka och gråter över hennes mod.

Barnen och jag har varit ute och cyklat en stund i den skälvande vårvintern. Att cykla mot en rosa solnedgång med två små barn som utstöter små vårskrik och förundras över allt det stora i vårt lilla liv gör det svårt att vara ledsen över människors dumma kommentarer.



Idag är en alldeles otrolig dag, jag längtar inte efter morgondagen (fast det kommer bli kul), jag saknar inte gårdagen - idag är alldeles underbart att vara.

Som sagt, det är nog något hormonellt.

Gravid...

...igen? Jajemen, jag går säkert in i 128:nde graviditetsveckan vid det här laget.

Igår när jag kom till jobbet gratulerade en sköterska mig till graviditeten. Bara ett fel. Jag är inte ens det allra minsta gravid. Kommer aldrig att bli. Tidigare på dagen hade jag skrivit på Facebook om min förundran över två små nyfödda mirakel i bekantskapskretsen, varpå en annan bekant kommenterar min status med: "Har du fått bebbar?, jag tyckte du såg gravid ut". Ok, jag kan alltså misstas för någon som är höggravid med tvillingar. Jättekul. Antagligen dags att banta? Nu måste jag ju tillägga att jag inte på något sätt är fet, jag har ett normalt BMI.

Idag är en låg dag.

Jag! Jag?

Jag får väl göra en sådan där bukplastik och sy ihop bukmuskulaturen så att magen blir platt såsom innan små ljuvliga barn bodde där.

Vad som talar emot bukplastik:

• Kommentatorerna är inte precis de skarpaste knivarna i lådan
• Sjukhusklänningar framhäver inte direkt kroppsformen på ett smickrande sätt, man ser lätt ut som om man iklätt sig ett tält.

Vad som talar för bukplastik:

• Två kommentarer på en dag? Det talar för sig själv.

Nu ska jag sy lavendelhjärtan och försöka tänka på annat än dumma, dumma människor som inte tänker alls innan de talar.

Kramar,

Tårtkalas...

...väntar! Idag ska vi kalasa för den yngste medlemmen i familjen (om man räknar människor alltså). Lille B ska ha sitt skojiga barnkalas, det går av stapeln på ett bageri och ska bli sååå kul. Fatta vad skojigt, först får man leka, sedan får man gå på rundtur i bageriet och till sist gör bagaren en egen tårta till en. Sen får alla barnen (och mamman) äta upp tårtan. Jag älskar kalas!

Efter kalaset åker vi och hälsar på skojiga vänner som vi inte sett på länge. Det blir en ljuvlig lördag.

Något annat som är kalas är min hemmagjorda müsli, som jag verkligen inte rekommenderar! Den är så ljuvligt god att man äter på tok för mycket. I receptet som jag hittade i en GI-bok kallas den "Müsli som räcker ett tag". Bah! Ett väldigt kort tag tycks det!

Som du ser tar den sista slut till frukost idag. Sen ska jag INTE göra mer!

Ha en alldeles ljuvlig lördag!

Om mig...

...kommer detta handla om. Jag fick en utmaning av Maud. För väldigt länge sedan, förlåt Maud!

5 roliga eller annorlunda saker om mig

• Jag stinker på att köra bil. Och detta är första, sista och enda gången jag erkänner detta, så passa på att njuta av dessa självdistansierade ord (ni som mot all förmodan fortfarande vill åka i min bil på en viss resa i sydvästlig riktning i början av april; jag har nästan aldrig krockat. Iallafall inte när det varit mitt fel.)
• Är alltid lite rädd att jag luktar äckligt, fast ingen säger något. Men i smyg kanske dom kallar mig "Stinky" eller nå´t. Nån som har lust att erkänna?
• När jag blir stor skulle jag vilja bli präst. När jag berättar det för folk skrattar de mest. Kan det vara mitt ovårdade språk?
• Jag är väldigt duktig på att oroa mig för dumma dumma saker. T.ex. att det ska bli ett jordskred och huset ska rasa eller att ambulansen som kör om en i 180 innehåller ens mamma.
• Inuti är jag världens tönt. Typ när min blomma "Lyckliga Lotta" inte fått vatten på länge och börjar sloka, tänker jag "Nu ser inte Lotta så särskilt lycklig ut." Och så vattnar jag.
  

5 jobb jag haft

• För länge sedan sålde jag tvättmedel via telefon, det var, hm, sådär. Men där träffade jag mina barns pappa, så det jobbet måste nog, trots sin låga status (tvättmedelstelefonförsäljare är kanske inget man titulerar sig som i telefonkatalogen) anses som mitt viktigaste jobb någonsin.
• Jag fick erbjudande om ett jätteflashigt jobb som Någon-hipp-titel-på-engelska i ett eventföretag. Lokalerna låg i Göteborgs absoluta city. Det verkade så kul. Chefen ville verkligen ha just mig. Tjänsten innefattade inte en spänn i lön. Jag tog inte jobbet.
• Jag fick ett jobb som Hon-som-sätter-dit-de-där-små-pluttarna-i-kretskort. Efter 4 dagar var det arbetslösheten eller snaran som gällde. Jag valde arbetslösheten.
• Dagen efter fick jag ett jobb som klass-fest-fixare. Ni vet de här "nu-var-det-20-år-sedan-Du-slutade-nian-fester"? Det var så otroligt roligt!
• Mitt nuvarande jobb är inte fy skam det heller, framför allt inte mina fina arbetskamrater som gör det skojigt att gå till jobbet varje gång och som aldrig tycker att jag gråter för mycket när patienterna dör, aldrig tycker jag är dum när jag frågar dem om råd, som överraskar med tårta när jag fyller år och möhippa och vackra ord i ljuvliga album när jag gifter mig, som alltid har ett leende till övers, kloka ord, räkomelett, äpplepaj och förslag på hur jag ska fördriva tiden under min helvetesvecka, som är underbara, vackra och alldeles, alldeles speciella människor.

5 favoritblommor

• Tusenskönor. För att de är söta uppkäftiga små blommor som skiter i om det är dåligt med vatten, svinkallt eller om de blir trampade på gång på gång. De står där ändå. Och för att det för alltid är den blomma små knubbiga barnahänder plockar in till en att sätta i små, små vasar. Om jag kunde skulle jag spara varendaste en.
• Raps. Ok, jag vet att det kanske inte precis är någon blomma, men den luktar underbart och väcker vackra minnen hos mig.
• Rosor. Som jag hade i min brudbukett.
• Snödroppar - de står där i is och snöglopp och skrattar "-Mohaha! Screw you! Här ska växas!" Fast det är mitt i vintern.
• LavendelTulpanRanunkelJasminMagnoliaOrkidéeGerberaKrokusPrästkrageKärleksörtLinSyrén. Det är också en himla fin blomma.

5 senaste filmer jag sett

• Changeling (jag grät så jag fick skämmas)
• Australia (motsvarade inte förväntningarna)
• Benjamin-Button-vad-den-nu-hette (inte den heller, jag såg inte slutet...gissa vad det berodde på? Ledtråd: "Snark")
• The Reader (jag är nästan lite kär i Kate Winslet, men filmen var sådär)
• Rallybrudar (se ledtråden ovan)

5 önskningar jag har (materiella ting)

• 100 liter vit målarfärg med medhavd gubbe som klenar på den på alla väggar på vår ovanvåning
• Ett lite större baksäte så barnen får plats med benen
• En Kitchen Aid (oh, så originellt)
• En robot som tvättar alla vita sofföverdrag minst en gång i veckan. Eller vackra qviltar att lägga över skiten
• En ny köksinredning

Fast inget av det där behövs på riktigt. Hellre skulle jag vilja att allt bara var så som det är, just nu när jag är så lycklig och livet är så lätt att leva, varje dag.

Screw you!

Om du vill ta dig an den här utmaningen och låta oss få veta lite mer om Dig, varsågod!

Ha en fin och underbar, alldeles vanlig torsdag.

Åtta år idag...

...så länge sedan var det som jag blev mamma, så länge sedan var det som livet började på riktigt för mig.

Mina två små barn har inneburit hela världen för mig. Den dagen jag fick veta att jag skulle få ett litet barn, var den ljuvaste av dagar. Han var inte planerad, han var inte påtänkt, men ack så efterlängtad och så innerligt välkommen.

Den dagen då han lades på min mage var den dagen då jag på riktigt, började leva. Allt som var innan det blev glömt, allt som hände innan är oviktigt och bara en transportsträcka fram till det underbara som komma skulle. Framtiden är en milt rosa gryning. För mig innebär Liten L ren Lycka. Han står som en symbol för livet för mig. Han är en lycka som pirrar i magen och susar i huvudet. Han fick heta Kärlek.

Det vidunderliga Livet gav mig ett barn till, jag hade ynnesten att få ett barn till. Liten B är för mig ren och pur Glädje. Han är en glädje som spritter i kroppen och får blodet att rinna snabbare. Han är en glädje som ger mig glada rynkor kring ögonen och en glädje som skrattmusklerna inte kan motstå. Om jag hade fått döpa honom till Glädje hade jag gjort det.

Ikväll, när du pussar dina barn godnatt, tänk då på vad de betyder för dig.

Bara-vara-dag?

Min mamma berättade häromdagen om en av hennes väninnor som någon gång i månaden avsätter en hel dag i almanackan som en "Bara-vara-dag". Det tyckte lilla mor lät så härligt, man skulle bada fötterna och läsa hela tidningen och dricka bubbelvatten och äta mörk choklad.

Mamma tyckte nog att det kunde vara något för mig.

Åh, tänkte jag, det låter ljuvligt! En "Bara-vara-dag", inget i almanackan, inga förpliktelser! Jag började tänka lite på hur en sådan dag kunde se ut. Man kunde börja med en varm dusch (en, i vårt hus, så kallad nöjesdusch), sen kunde man städa lite så att det luktade gott i huset. Sen kunde man sy lite, bara någon liten lampkjol eller så, kanske samtidigt som man tog ett fotbad (en fot i taget). Sen kunde man hämta barnen tidigt i skolan så att de inte behövde vara på fritids så länge, kanske kunde man också passa på att hämta, och leka lite med älskade lilla gudbarnet I, när man ändå var ledig! Sen kanske man kunde laga nån festlig och fin mat till familjen när man ändå var ledig! Och passa på att tvätta undan lite från berget, man hinner ju när man är ledig! Storhandla! Damma! Sortera alla miljoner papper! Köpa mer gardintyg eftersom det inte räckte! Sy färdigt de hmhm gardinerna! Åka till biblioteket med barnen! Gå på långpromenad! Börja bygga i trappan! Åka till loppis-Lennart!

Det låter som en skön och avslappnad "Bara-vara-dag" va?

Jag tror inte jag är redo för sådana dagar ännu. Sorry mamma.

Nästa års värme i vinterskrud.

Önskar er alla en riktigt härlig vinter-helg!

Manglad...

...som en urvriden disktrasa. Så känner jag mig ikväll. Att vara i skolan och vara smart och välartikulerad med ett stort ordförråd och aldrig säga f-n. Pust! Det tar på krafterna.

Nu har strumpbyxorna och örhängena åkt av och jag känner mig som mig själv. Helst av allt skulle jag vilja sätta mig vid symaskinen och bara...skapa lite. Men jag tror att sängen ropar allt för högt på mig, och jag får sätta mig där imorgon istället. Men då jäklar! Som är ett annat ord som akademiker på avancerad nivå heller inte säger. Eller?

När jag syr och överhuvudtaget arbetar med händerna så tänker jag otroligt bra. Jag reflekterar på ett otvunget sätt över forskning, vad jag ska skriva, vad jag behöver läsa, jag kommer på bra formuleringar, och överväger olika ställningtaganden i min forskning.

När jag håller på med skolprylar, t.ex. sitter vid datorn och skriver, eller klipper och klistrar intervjumaterial så kommer kreativiteten till att skapa med händerna till mig som ett brev på posten. Fatta vilken flax att kunna kombinera!!

Sov gott!

Sköna söndag...

Idag gick min man upp klockan åtta, han skulle till Huddinge och kolla på hockey (verkar otroligt trist, jag vet), klockan halv tio väckte han mig och vi pussades hejdå. Jag gick nästan upp ur sängen.

Klockan tjugo i tolv väckte en Turtle och en Spiderman mig och sa att de var hungriga.

Tjugo i tolv??

Herregud, jag har regredierat till en tonåring som kan sova bort halva dagen! Nu går jag här som en gammal tant och ojar mig om hur hela dagen är förstörd - vilken är egentligen min naturliga ålder?

Jag hade nog en smörgåstårtebakfylla.

Nu ska jag sätta mig vid symaskinen och fortsätta med gardinerna. Tänkte också försöka mig på att tillverka någon slags lampskärm, då menar jag alltså den där ställningen inuti liksom. Vi får väl se hur det blir...

Hoppas alla andra har en lika ut(sönder)vilad söndag som jag!

Kramar