söndag 30 november 2008

Mys...

Det första ljuset är tänt och nedräkningen till julen har startat. Hos mig kan den gärna gå långsamt, för mig är det färden som är mödan värd. Barnen däremot, de har stenkoll på hur många dagar det är kvar till julafton, och ändå får de paket varje dag! T-t-t-t.

Idag fortsätter adventspyntandet, det går väääldigt långsamt när man inte vet alls hur det ska vara någonstans. Allt jag har är en stor låda med stjärnor och ljusstakar och annat och en himla massa inspiration, det tar sin lilla tid att prova sig fram till vad som är finast vart!

Förra året vid den här tiden satt vi hos mäklaren, i totalt upplösningstillstånd över att vi skulle överta ett hus som varken var tömt på den förre ägarens grejer, än mindre städat. Jag kan lova att smutsigt var bara förnamnet! Alla våra grejer låg i flyttkartonger och de stora barnen skulle börja sin nya skola på måndagen (den 30/11 var en fredag förra året). Jisses vilka dagar!

Vi fick iallafall hit en flyttfirma och en städfirma som fick bära ut grejorna (och gubben) samt börja röja i [skiten] - det tog dem tre dagar. Och kostade den förre ägaren, i runda slängar, 30 000 kronor. Och det var bara städningen inomhus!

Första dagarna bodde vi på övervåningen, eftersom den blev färdigstädad först. I ett hörn av vardagsrummet hade vi "köket" där stod mikrovågsugnen tillsammans med glögg och pepparkakor. Maten hade vi i en låda på balkongen.

Eftersom jag är jag, var det första jag gjorde i vårt nya hus, att sätta upp adventsstjärnor i fönstren och ställa fram en underbar liten betong-ljusstake som minstingen gjort på dagis. Och så blev det advent det året också. I år är ordningen lite bättre - dags att fortsätta!

Idag får vi hem Lilla Syster med man och älskade, älskade barn på middag. Jag längtar!

Kram Kerstin

lördag 29 november 2008

Advent...

...åh, redan imorgon!! Så härligt det är att gå här hemma och pyssla med ditt och datt. Allt eftersom jag håller på att pynta och greja kommer jag på fler och fler pyssel och små söta saker som jag vill fixa med. Och då har jag fortfarande inte ens sytt gardiner...av tyget jag köpte för lääänge sedan!



Igår fick jag med mig två extra små barn hem från skolan, tillsammans fixade vi årets lussebullar. De blev sååå goda, och det gick otroligt snabbt och, tro det eller ej, lätt! att baka med fyra 6-7-åringar. Givetvis kände jag mig som en vääädigt duglig och snäll mor.



I ett fönster har jag hängt upp en vacker mossbeväxt gren som jag hittat i skogen. Den har fått lite vinterskrud med små julgranskulor och andra pydnader som jag tillverkat av vaniljhjärt-formar, silvertråd och pärlor.


Några smågranar har fått komma in och placerats ut i glasburkar lite här och där.



Imorgon bitti tänder vi det första ljuset och ser med glädje fram emot den ljuvliga julemånaden!



Kram Kerstin


onsdag 26 november 2008

Tomten och katten

Idag smälter snön bort i vår lilla del av världen. När jag åkte hem från jobbet imorse var det vitt överallt, på vägen, på trädgrenar och tak. När jag vaknade några timmar senare hörde jag hur det droppade från taket och snön var nästan borta.



Bild: Harald Wiberg

Men vad gör det? Nu har bollen börjat rulla och är helt omöjlig att stoppa (varför någon nu skulle vilja det). Min livsgnista har fått bränsle, och längtan till julen pulserar av lycka inuti mig. Jag har bestämt att i vårt hus börjar julen på fredag, det vill säga i övermorgon. Härligt! För den som nu undrar hur det kommer kännas i mig när julen är slut och man måste plocka undan alla vackra ljus och små fina saker, så är svaret: alldeles underbart. Vi har så mycket lycka och glädje att se fram emot.

Kram Kerstin. Lycklig.

Följ min blogg med bloglovin

Bloggkoll?

Jag har ingen bloggkoll alls, jag får gå in på alla bloggar som jag tycker om varje dag (eller när jag hinner) och kolla om det kommit nåt nytt spännande. Den lilla rutan "Bloglovin" har jag inte uppmärksammat alls? Kan jag skylla på min dåliga syn tro? Bakom dessa skottsäkra glas liksom...

Mja, i vilket fall som helst upptäckte jag att man kan följa en blogg på ett mycket smidigare sätt! Man kan få ett mail varje gång bloggen uppdateras, bra va??? Detta kanske alla utom data-lektikern Kerstin visste om, men för mig är det en stor nyhet!

Så givetvis skaffade jag mig också sådan bloggkoll, det heter "Bloglovin", och om man går in där så kan man få ett mail varje gång jag skrivit ett inlägg. Intresse någon? Någon? Förstår att "Bloglovin"-sajten kanske kommer bli helt överbelastad nu när jag registrerat min blog där, men hav förtröstan!

Kram / Kerstin

Klicka här:
Följ min blogg med bloglovin

fredag 21 november 2008

Snön ligger vit på taken...

...min livslust är lycklig och vaken.
Idag när vi steg upp ur sängen och tittade ut låg det ett tunt snötäcke över gräsmattan. Det är ljuvligt hur lite snö kan väcka glädjen och livsandarna som pålats fast under en rutten brygga sedan början på oktober av allt regn och mörker.
Idag ska det företas en liten julresa tillsammans med lilla syster, mor och mormor. Den är av det traditionella slaget och har gått av stapeln årligen sedan mer än trettio år. Således har jag redan som embryo varit med på detta. Kan vädret bli mer inbjudande än såhär?
I trädgården idag...
...matkällaren...
...traktorn...
...brunnslocket...
...och det gamla hönshuset. Otroligt vackert när solen skiner på tunna lager av snö.

Kramar, Kerstin

torsdag 20 november 2008

Skolarbete...

...fortsätter att bryda mitt klena intellekt. Igår hade jag ett möte med några viktiga och smarta personer, efteråt var jag så förvirrad att jag skickade följande sms till min fina vän och vapendragare:

(Tilläggas ska, att det material jag presenterade på mötet hade kommit till världen natten innan, lite i panik, men att de viktiga och smarta personerna med fina titlar och stora kontor, som fick det presenterat för sig använde uttryck som "klockrent" och "det märks verkligen att du lagt ned tid på det här". Vart är världen på väg? Och vart ska jag?)

"Hej, ville bara berätta om de bedrägerier jag för närvarande är aktuell med: Är på väg hem från ett möte med docent XXX XXXXXX och FoU-chefen på XXXXX. Vi har diskuterat vidare angående den FoU-rapport som jag ska skriva. Jösses?!? Det är helt galet, de tror på allvar att jag är vuxen och smart och klarar saker..? Visst, visst, om jag ser på det utifrån: gift, villa, fem barn (några av dem med tvivelaktigt ursprung), högskoleutbildning, jobb o.s.v. så kan jag kanske förstå att det verkar ganska pålitligt, men jösses om de visste hur det är inuti mig!! Undrar hur det kommer bli, om det kommer bli att jag:

  1. Poletten trillar ned och jag förstår vad det är jag håller på med och blir lika förståndig som alla andra är och som även jag, utåt, verkar vara.
  2. Egentligen hajar ingen annan något heller, alla låtsas.
  3. En dag avslöjas allt, min mask faller. Och i tidningarna kommer det att stå om en lönnfet tunnhårig kvinna som rent mognadsmässigt känt sig som 14-15 år, men som fått huslån och körkort, som gift sig av ren och skär barnslig förälskelse och beundran, som gått på möten med viktiga människor där hon sett passande allvarlig ut och rynka-på-pannan-ibland-smart, som om hon förstått allt, hållt med och verkat jättesmart, fast i själva verket har hon tränat innan på att se allvarlig ut för att inget skratt ska bubbla upp när hon hör någon professor säga blablabla medan hon funderar på om hon kan säga ursäkta, jag är så bajsnödig, kan ni vänta lite?"
Senare fick jag ett svar från henne:
"Jag för min del kan inte heller riktigt få ihop bilden på utsidan med känslan på insidan. Idag träffade jag t.ex. din vuxna kompis Xxxx, och så vuxna kommer vi aldrig bli."

Detta leder oss fram till följande två frågor:
  1. Finns det någon mer därute som känner sig sådan här som vi? Alltid, någongång ibland, eller iallafall en gång?
  2. Hur kan man se till att man inte blir jättetoanödig mitt i viktiga möten? Det sänker nämligen ens trovärdighet att gå ifrån en kvart, tjugo minuter.

Några fler exempel på min inre, bristfälliga mognad:

  • Igår hände mig följande saker i trafiken: Jag fick parkeringsböter. Jag krockade (fast bara litegrann).
  • När jag gifte mig kändes det som att de skulle komma på mig innan det var klart, och komma inspringande i kyrkan och ropa "-Stoppa den där kvinnan, hon är inte vuxen, det ser bara ut så!" ("De" är några förståndiga farbröder som jobbar på departementet för lurendrejare och andra bedragare som bara låtsas vara vuxna.)
  • När vi skrev på papperen på huset, tog huslån och sådant blev jag ibland lite förvånad och glatt överraskad när det fanns en rad för mitt namn. På någon nivå hade jag liksom inte förväntat mig det. Får tonåringar verkligen köpa hus?
  • Jag hör mig själv uttala ord med innebörden att det inte blir nååågra problem att skriva min magisteruppsats. På engelska.
  • De små barnens klasskamrater tycker att L & B har en tokig mamma (jag hoppas det är bra-tokig, inte galen-tokig).
  • Jag är barnsligt förälskad i min man.
  • Jag försöker driva en inredningsblogg, men den blir bara full av trams.

När ska de stoppa mig???

Ha en världsbäst dag!

Kerstin

P.s. För att öka min trovärdighet ifall någon viktig person läser detta, typ professorn, så kan jag meddela att FoU-rapporten kommer bli jättebra, men efteråt när jag bläddrar i den och läser att författaren heter Kerstin kommer jag tänka "Oj vilken smart tant som har skrivit det här då". Övertygande va?

tisdag 18 november 2008

Pysselsugen!

Jättejättesugen!

Igår var jag inne i en liten syaffär som troligtvis öppnade någon gång då Jesus var barn. Mannen bakom disken var med relativt hög sannolikhet med på invigningen. Alltså, vilken service! Han kallade mig för "Ni", gav mina barn små presenter, jag frågade om han hade bollfrans - vilken fråga! Han gav sig ned i katakomberna och kom tillbaka med kartong efter kartong, fulla med bollfransar. Han sa lite förläget att "-De är väl inte så moderna nu" varpå han gav mig ett bra pris, jippi! Jag har massor av projekt inuti huvudet och bollfrans ingår i flera av dem. I andra projekt planeras det för lampkjolar och gradiner, till detta inköptes lite olika spetsar och annat fint som får hjärtat att slå lite...gladare..?



Igår var yngste sonens Bolibompa-namnsdag, detta firade vi med badhus och besök på en känd hamburgerkedja som jag inte står för att jag handlar på. ☺

Inatt ska jag jobba, innan jag åker iväg till jobbet på kvällen brukar jag säga ett dramatiskt farväl till maken där meningssammansättningar såsom "nu åker jag mot min dödsdom" och "farväl min älskade" ingår. Men trots allt, när jag kommer dit och min fina, goda, snälla arbetskamrat A är där, känns det som att jag kanske överlever trots allt. Tack för det A.

Just det! Sent igår kväll hade jag min 1000:de besökare här på bloggen, det ni! En del har 20-30000 besökare varje dag, men jag har hört att "less is more"..? Hur som helst så skulle jag tycka att det vore roligt att utlysa en liten tävling för att fira detta, vad sägs? Håll utkik, tävling kommer snart!

Kramkram!!! / Kerstin

söndag 16 november 2008

Tack alla ni...

...som tävlat om en tanke från mig. Det var så svårt att välja att jag tänkt på er alla, jättemycket.

En annan trolig anledning till att det varit nya-inlägg-torka är att jag grejat jättemycket i vårt kära hus. Jag har äntligen...

Tapetserat i de små barnens rum! Det låter ju inte så farligt, men kära nån! Det var inget litet jobb vill jag lova, tre lager med usla tapeter att riva ned samt att en av väggarna var så dålig att vi liksom fick bygga en ny. Nu återstår att lägga ett nytt golv, men eftersom jag inte bestämt mig för hur jag vill ha det så får det gamla golvet ligga kvar så länge.

Barnen fick välja tapeter med lite rådgivning från sin ömma moder. De föll handlöst för en Wall-E-tapet i ett mönster som i mina ögon var helt ok. Denna tapet fick utgöra fondvägg (även om Simon och Thomas säger att det är ute. Jag tycker Simon och Thomas är ute), och på resterande tre väggar blev det enfärgade tapeter. I rummet står en vacker gammal kakelugn. Huruvida denna gör sig till Wall-E-tapeter låter jag vara osagt.

Jag tycker det viktigaste är att barnen får vara barn, dessutom är det lättare att tapetsera om när de tröttnat än att ångra sig när man blivit gammal och klok och sitter på sin kammare och minns hur onödigt och dumt man bråkade med sina barn om att de inte fick ha häst- eller Musse Pigg- eller tomtetapeter, fast de tyckte det var det vackraste som fanns.

Nog om det.

Äntligen har jag kommit på hur vi ska ha det i vårt vardagsrum. Rummet i sig är fint, det är stort och luftigt med frilagda takbjälkar och en stor öppen spis. Tyvärr är det också svårmöblerat och har en förmåga att samla på sig grejer som inte har någon bättre stans att ta vägen. Därför har det rummet liksom fått vara i karantän i avvaktan på att jag ska komma på hur det ska få bli därinne. Saker och ting kom till sin spets när min fine, fine, tekniknördige make köpte en projektor, och under tiden som jag lyckligt ovetande var på jobbet skruvade han upp den i en av takbjälkarna.

Vad kan man säga?

Bollen var i rullning och jag sålde den gamla soffan på Blocket och köpte två nya soffor + två fotöljer. "Tomelilla" från IKEA har ett skönt sittdjup samidigt som ryggarna är höga och påminner lite om gamla öronlappsfåtöljer. Allt går i vitt, åh vad det gör mig lugn och glad! Enda smolket i bägaren är en projektor i takbjälkarna. Men, med tanke på min otroligt dåliga syn kanske den kommer väl till pass.



I helgen har Mor och jag tagit hand om små, små syskonbarn. Jösses så många goda skratt de bjuder på!! På lördagen packade vi in fyra småbarn i bilen och gav oss iväg till en ljuvlig loppmarknad. Jag handlade så det var en fröjd åt det.


Bakformar fanns det i parti och minut, och väldigt många av dessa fick följa med hem. De flesta ska användas till ett senare projekt, men i några av dem brann redan på lördagskvällen ljus:

Några rara gamla träljusstakar kom med hem för 10:-/styck, dessa samsas på en fönsterbräda. Med tanke på min otroliga tankspriddhet får de inga ljus, utom möjligtvis vid speciella tillfällen (när andra, mer ansvarsfulla människor finns i närheten och kan vara behjälpliga med eldsläckning).



Håll ut i höstmörkret, snart kommer julen!

Kram så länge / Kerstin

tisdag 4 november 2008

Börjar ana oråd...

(...rubriken är roligast för den som kan sitt "Percy tårar")

Statistikkursen är uppdelad i tre delar. När jag nu håller på med del 3 inser jag att del 1 var ganska enkel ändå. Del 2 lämnade mig i ett intellektuellt stadie motsvarande en amöba eller Kelly Bundy (Våra värsta år), och kring munnen finns än idag en tunn, brun hinna av kvarlämnad choklad (Kaka, muffins, paj, mousse, bulle, dryck. Choklad finns i många former.). Del 2 var sjukt svår. Och nu till saken:

Jag fick ett A i betyg.

Vilket snabbt leder oss till frågan:

Vad vill den kursansvarige? Jag kan tänka mig två saker:
  1. Han har av någon anledning fått uppfattningen att jag är rik, och tänker sig en mindre andel av förmögenheten i utbyte mot ett bra betyg. Kan det vara min stiliga handväska från Åhlens, eller kanske min tre år gamla vinterkappa från H&M som lett honom till den slutsatsen? Eller mina skor, inhandlade på Skopunkten (Ta tre, betala för två, vinterskor till barnen - fuskUGG:s till mig)? Eller min bil, en 5 år gammal Atos, som kommer upp i 80 km/h med två vuxna i, där det inte går att spruta spolarvätska samtidigt som man gasar?
  2. Han vill åt min kropp. Detta blekfeta, otränade, alltför ofta i mjukiskläder insvepta tempel av njutning, krönt av ett lite för stort huvud, prytt med några tunna hårstrån i obestämbar råttfärg och ett par tjocka glasögon som jag inte klarar mig utan?
Käre kursansvarige: Jag försäkrar dig om att jag inte är rik. Jag är sjuksköterska utan äldre släktingar med stor plånbok och skör hälsa. Jag är gift (och det skriver jag bara för att han ska förstå varför jag tycks kunna handla en massa saker trots min fattigdom, och även varför jag utesluter raggningsknep såsom gym, hårfärg och kontaktlinser). Punkt 2 talar för sig själv och utesluter därför vidare spekulationer.

Förlag till slutsats:
  1. Jag är otroligt smart men vet inte om det själv
  2. Jag har väldig tur
  3. Gud tycker om mig trots mitt ovårdade språk.
Vad tror du? Rösta och vinn en tanke från mig. De är unika och snart slut.

Kram Kerstin

...som känner sig lite skojig idag!