tisdag 21 juni 2016

Matilda...

...så heter hon vars liv, eller åtminstone delar av det, jag skriver om just nu.

Matilda är en mycket gammal kvinna, men i hennes sinne lever alla hennes åldrar, allt hon gjort, känt och upplevt. Hennes första kärlek hette Aksel. Aksel har flytt från tyskarnas ockupation av hans land när Matilda träffar honom i Göteborg på fyrtiotalet. På deras första träff (gammalt ord för "date" :) ) går de till Konditori Brogyllen i hörnet på Västra Hamngatan/Södra Hamngatan.

"De hade gått till konditori Brogyllen, bara ett kvarter från Domkyrkan. Aksel hade bett om ursäkt minst tio gånger för att han varit så försenad, för att han inte hunnit bada och byta kläder. Bett om ursäkt för att Matilda tvingats stå där i kylan och tro att hon blivit lurad, för att hon blivit ledsen, för att hon frusit. Och så hade Matilda fått välja precis vad hon ville ha att äta och dricka inne på det vackra konditoriet, där luften varit så varm och doftat så gott av marsipan, vetedeg och nybryggt kaffe. Matilda hade pekat på de stora kardemummabullarna och försiktigt bett om en kopp varm choklad till. Aksel hade på sin klingande norska bett om att få precis samma sak och sedan försiktigt tagit Matildas arm och lett henne till ett ledigt bord. När servitrisen kommit med deras bullar och choklad hade denna rynkat på näsan åt Aksel, hur han doftat, hur han sett ut. Han hade lett ett bländande leende åt den unga flickan varpå denna med rodnande kinder serverat dem och med vickande stjärt svassat därifrån.

Matilda skulle aldrig glömma hur svartsjukan slitit henne itu, en plötslig blixt av kolsvart vansinne som ljungade genom hennes kropp och sinne. Så hade han fångat hennes blick, sett rakt in i henne. Och hon hade förstått att det bara fanns hon, där och då.
Och så hade han pratat. Pratat och pratat och pratat, det var som om orden aldrig tog slut för honom. Matilda, som aldrig varit mycket för att prata men desto bättre på att lyssna, hade lyssnat. På hans mörka röst, hans underbara språk. Alla orden som trängdes i honom i sin brådska att komma ut. Hans sätt att röra händerna när han pratade för att förstärka saker han berättade. Hans sätt att drömmande le när han återgav ett minne. Ibland hade hon haft svårt att lyssna, att verkligen höra vad han sade. Inte för att hon hade svårt att förstå honom, hans norska var inte sådan. Utan för att hon hade haft svårt att fokusera. Han var så gränslöst, otyglat, ohämmat vacker.

Han hade berättat om sitt hem, sitt Norge. Om den lilla fiskeby som han kom ifrån, där hans mor och far ännu bodde, hans systrar som båda var yngre än honom, och hans hund som var liten och vit med bruna fläckar på ryggen och nosen och hette Venn. Han hade berättat om hur han och hans far brukat åka ut med båten tidigt om morgnarna, så tidigt att systrarna ynkligt gnytt i sängvärmen och aldrig kunnat tänka sig att följa med. Hur fadern och han stävat ut i fjordens morgondimma där tystnaden endast brutits av båtens knackande motor medan de gjort fiskedonen redo. Och hur modern om förmiddagarna välkomnat dem hem från fisket med nybakt bröd, mesost och rökt fisk. Han hade konstaterat att modern och fadern ännu gjorde de där sakerna, fast utan honom. 

I dessa meningar hade ett stråk av sorg smekt Aksels anletsdrag och Matilda hade med största svårighet motstått impulsen att röra vid honom, kyssa det sorgsna, fånga det och bära det åt honom. Han hade berättat om bergen, som även mitt i somrarna var kala och snöklädda längst upp och smaragdgröna av gran- och lövskog längre ned där de brant störtade ned i det isblå vattnet. När han med armar och händer visat hur branta bergen var och hur djup den gnistrande fjorden var, hade Matilda förtrollat följt hans händer med blicken och känt med hela sin blott sextonåriga varelse hur hon velat vara en del av de där bergen, den där fjorden, och hur det skulle ha känts då hans händer rört vid hennes hud, följt dalarna och topparna på hennes kropp. Hon hade rodnat vid tanken på det, plötsligt rädd att han skulle kunnat läsa hennes tankar. Han hade tystnat och lett mot henne och än en gång hade tiden stannat där mellan dem, medan världen runtom dem fortsatt precis som om ingenting hänt."

Ja, lite sådär verkar det bli, det här. Precis som i min förra berättelse har jag ingen aning om var det kommer att ta vägen. Men det är en väldigt trevlig resa såhär långt, att få göra med Matilda. Och jag inser ju såklart att det är här det verkar som att jag har en låtsaskompis. Och det kanske är så. Värre saker kan man tänka sig.

/K

torsdag 9 juni 2016

Kapitel 1

Hej kompis!


Som jag har hållit på och malt om relativt länge nu så har jag ju skrivit en nätt liten berättelse om egentligen inget speciellt (alltså varken mord eller fuktig älskog i en lada).

Min man tillika bästa-supporter-i-världen har tipsat mig om att det finns något som heter "Kapitel1" där man kan ladda upp sina alster och därmed få dem lästa, kritiserade, hyllade eller förkastade. Den bekräftelsesökande masochisten i mig har därmed laddat upp ett kapitel och om du är sugen på att läsa det finns det här!

/K

onsdag 20 april 2016

En ny berättelse...

Jag hann inte vara färdig med berättelsen om Hedda och Gustaf i jättemånga dagar innan en ny pockade på uppmärksamhet. Trots att jag först tänkte att jag nog inte hade något mer att skriva nu när jag var klar. Att orden var lite slut i mig. Men jag tänkte att jag kanske iallafall kunde skriva klart om Charlotta, hon som jag hittade i kyrkböckerna, som föddes för nästan tvåhundra år sedan, döptes, konfirmerades och dog i samma socken som jag själv föddes i. Men Charlotta ropade inte på mig. Nån annan gjorde det.

Jag känner en gammal dam vars liv nästan varit som en film. Så mycket märkligt, sorgligt, överväldigande och makalöst har hänt under hennes nästan nittio år på jorden, att man knappt kan förstå hur hon klarat av att fortsätta vissa dagar. När tanken på att jag ville berätta hennes historia kom över mig en morgon ville den därefter på inga villkor släppa taget. Den satt där som en tatuering, fast i sinnet. Så, precis som en riktig skribent ringde jag henne och bokade en heldag för att bara prata, prata och prata. Och lyssna, fråga och lyssna lite till.



Det var en underbar dag och jag var alldeles uppfylld efteråt. Lycklig, över att jag fått ta del av det liv som varit hennes. Jag hade antecknat sida upp och sida ned. Och mitt i anteckningarna, receptet på middagen hon bjöd på. Receptet hade rubriken "God fiskrätt". Den var verkligen asgod. Hon tog tre portioner och sade att hon inte ätit så mycket på flera år. Jag åt lika mycket som vanligt (jättemycket) och faten var tomma när vi åter satte oss i soffan för att dricka kaffe och prata vidare. Efter det lät jag allting sjunka in i några dagar. Lät känslorna och tankarna lägga sig på plats inuti mig, där de ska komma att höra hemma för en lång tid framöver. Och så började jag skriva. 

Och detta är så himla knäppt. Jag hade verkligen en ganska bestämd uppfattning om vad den här berättelsen skulle handla om, hur den skulle börja, hur den skulle fortsätta. Vad som skulle hända i mitten och sen, hur allting skulle bli ännu lite värre innan det blev bättre i slutet. Den skulle vara den här damens historia, rätt och slätt. Kanske lite andra namn och så förstås. Jag hade till och med tänkt ett "skelett" för hela berättelsen och gjort ett litet för-dokument att utgå från. Och redan på andra sidan ballade det ur. Tog en helt annan väg än jag tänkt mig. Nu lever den här berättelsen, precis som den om Hedda och Gustav helt och hållet sitt eget liv. Jag bara hänger med, skriver ned orden. Omformulerar något som kom ut lite klumpigt eller sånt som var svårt att förstå.

Det är förvisso en berättelse om en gammal dam, det är det. Men hon gör precis som hon vill och jag har inte mycket att säga till om. Hittills har jag skrivit cirka sextusen ord om när hon går till en park varje dag för att mata änder.

Blir nog bra det här.


söndag 17 april 2016

Sixten

Idag fyller vår Susedalens Remington Express, eller Sixten som hans vänner kallar honom, tre år.
Min fina, fina Sixten.

Som är väldigt bestämd på vilken typ av mat som kan ätas direkt ur kylen och vad som bör avnjutas under mer kontrollerade former på hans lilla bädd.

Som flyger upp som en kanon när Daniels väckarklocka ringer, men knappt reagerar av min. Eftersom han vet att jag ändå alltid snoozar.

Som blir lika lycklig varje gång jag frågar om han vill gå på promenad, som gör mig sällskap i ur och skur, mil efter mil.

Som har ett sjätte sinne för om jag är ledsen, och tröstar och tröstar tills jag inte kan låta bli att känna mig åtminstone lite gladare.

Som ser ett härligt, svalkande vårdopp där andra ser ett lerigt dike.

Som jämt är glad, även om jag alldeles nyss skällt jätteargt på honom för att jag är på taskigt humör eller för att han till exempel råkat äta upp pepparkakshuset.

Som verkligen, verkligen försöker förstå vad jag vill, vad jag säger, vad jag menar.

Som har världens mjukaste, blankaste päls och den vänligaste, vackraste uppsyn jag någonsin sett. Med en chokladbrun fläck i ett av de bronsfärgade, sammetslena ögonen och ett födelsemärke under tungan.

Och jag vet att folk tycker att min fina Sixten är nervig och stirrig, alldeles för stor, klumpig, pigg, intensiv, fladdrig, valpig och att de helt enkelt inte gillar att han luktar dem i rumpan och slickar på dem för att visa sin outtömliga kärlek.

Och visst, han kanske är alla de sakerna. Men om man lägger de dåliga sakerna i en vågskål och alla de bra i den andra så är det ändå genast som att den med dåliga grejer är tom.

För jag vet att han alltid försöker göra sitt allra, allra bästa.
Och för mig är han en liten del av livet, men för honom är vi allt. Allt.

Och för Sixten är glaset alltid halvfullt.
För honom är varje dag ett lika fantastiskt äventyr.

Och ja, det är liksom som att han påminner en om att livet är ganska mycket för kort för att hålla på och leta fel på någon som tillbringar halva dagarna med att längta efter att en ska komma hem från jobbet. 

Och som lär en att det är en ynnest att få ha någon intill sig som påminner en om att man lika gärna kan vara glad om man ändå inte har något speciellt för sig.

Då gör det liksom inte så mycket att han drar lite i kopplet.

fredag 15 april 2016

Att ha skrivit en bok.

Nu är min bok klar.
Min berättelse som vuxit i mitt hjärta, min hjärna och min själ under många år. Den började en gång vid köksbordet i Marjarp, där jag bodde tillsammans med min bästa bästis i hela världen och våra ongar. Jag minns det så himla väl, hur jag helt plötsligt behövde skriva något. Och öppnade ett nytt dokument på datorn och skrev det första kapitlet. Maria, min vän, kom hem mitt i och frågade vad jag gjorde. Men jag var så uppslukad av de där orden som behövde komma ut att jag inte kunde svara, jag bara "-Öh, vänta lite...". Och så försvann jag in i Gustafs och Heddas värld. Den världen som bara var en liten, liten bubbla på den tiden. Jag skrev det andra och det tredje kapitlet i Marjarp. Sedan blev det inget mer skrivet på åratal. Men jag bar med mig berättelsen, den där lilla bubblan. I hjärtat och från dator till dator. Sparat på diskett först, sedan överfört till USB och till slut i Dropbox.
Ibland öppnade jag dokumentet och läste det jag skrivit. Lät det vila och vänta.

Sedan, mitt i natten mellan en onsdag och en torsdag när jag var trettiofyra år fick jag ju en stroke.
Den var inte så farlig som en del andra strokar är, bara lite stroke light sådär. Men jag kunde ju inte gå till jobbet på mycket länge. Jag fick inte köra bil, jag vinglade när jag gick och jag fick på inga villkor bära min nyfödda brorsdotter.

Och, som jag skrivit förut, allteftersom tiden gick sade de till mig på sjukhuset att jag inte skulle räkna med att bli som förut, nånsin igen. De sade att jag behövde vänja mig, lära mig den jag nu blivit. Acceptera. Jag skulle bli någon annan, oklart vem. Underförstått skulle jag inte alls bli någon annan, bara samma gamla vanliga jag. Fast i en betydligt sämre version. Och det skulle ta tid.

Såklart gav jag det en chans. Jag halvsatt ganska mycket i soffan, tog det lugnt. Vilade och väntade på att det här accepterandet skulle ta fart. Det var ganska tråkigt så under tiden tänkte jag att det väl inte kunde skada att åtminstone träna lite på de grejer som inte funkade så bra. Till exempel ville ju inte min högerhand och jag riktigt samma saker. Överlag var koordinationen, särskilt den finstilta, något konfliktfylld. Och så hade jag svårt att hitta ord, iallafall de rätta. Det var en sorg för mig, det där med orden. Jag älskar ord, språket. Att vältra mig i dem, njuta av hur de låter, hur de känns i munnen, i magen och i det där allra innersta i varje människa, som bara ord kan röra vid.

Först testade jag att sticka, men det var lika trist som att bara vänta. Så tog jag fram datorn och testade det där med släktforskning lite grann. Fann förfäder som dött för så länge sedan att ingen längre mindes deras levnad. Deras namn, skrivna med snirkliga bokstäver i kyrkböcker som var flera hundra år gamla, var det enda som bevisade att dessa människor ens funnits. Men inuti mig, där jag låg på soffan, fick de åter liv. Fantasin vävde tunna trådar av berättelser kring dem. De snirkliga bokstäverna blev ansikten, kroppar och känslor. Och jag tänkte att, för att få ordning på det här med orden som gått vilse i mig, koordinationen och handen, kunde det vara ett bra projekt att skriva ned någon av dessa berättelser på datorn. Något att göra medan jag väntade på att komma i form igen.

Så, medan jag väntade skrev jag en bok. Eller, kanske två förresten.

Först blev det en berättelse om min farfars morfars mor Charlotta, det var henne jag fann i de där gamla kyrkböckerna. Om hennes liv, hennes livsverk, som ledde till att hennes barn, barnbarn och barnbarnsbarn fick födas och leva sina liv, dö sina dödar. Och efter det fortsatte jag med Charlottas barnbarnsbarn, där de första darrande kapitlen hade väntat på mig i minst tio år. Om en man som heter Gustaf, som således i vissa avseenden påminner om min farfar. Och om Hedda, som i vissa avseenden påminner om mig själv. Åtminstone på de första sidorna. Efter ett tag fick Gustaf och Hedda egna liv, och gjorde precis som min högerhand, lite som de ville. 

Berättelsen om dem heter ”dit kan jag gå och sakna dig” och när den var i princip färdig hade jag blivit frisk igen. Och de hade rätt, på sjukhuset. Jag blev aldrig som förut igen. Istället blev jag mycket, mycket bättre. Och orden kom tillbaka till mig, till slut.

För några månader sedan snofsade jag till "dit kan jag gå..." i kanterna och skickade in den till några förlag jag tyckte verkade bra. Och nu sitter jag här och väntar på att någon ska ringa och säga att de vill ge ut mig. Och väntar. Och väntar. Under tiden skriver jag lite på någon berättelse som pockar på uppmärksamhet i mitt hjärta.

söndag 20 december 2015

Bortom hundratusen.

Jag skriver då och då, allt oftare, på min berättelse. Tänker på den ofta, varje dag. Den lever inuti mig och blotta nyfikenheten på vad som ska hända härnäst gör att jag vill sätta mig ned för att skriva en stund.

Och så en söndagskväll slår ordräknaren över till hundratusen ord. Och om man googlar på hur många ord riktiga böcker innehåller så förstår man att det man håller på att kludda på i tid och otid faktiskt skulle kunna bli en riktig bok. Och då tänker jag, som är en sådan som inte är rädd för stora drömmar. Att någonstans på andra sidan det här hundratusen finns slutet på berättelsen, jag som skickar in den till ett förlag och någon som tycker att den är värd att publiceras. Väldigt o-janste att tro på sådant, såklart. Men när min lilla B och jag pratade om jante berättade han att han hört en sång där de sjöng "fuck jante". Så det gör jag.

Från början hade den här berättelsen tre huvudpersoner, Charlotta, Hedda och Gustaf. Sedan, för ett tag sedan, fick Charlotta flytta till sin egen berättelse och just nu är det Heddas och Gustafs historia jag är mest nyfiken på, och således skriver mest på.

Gustaf föddes i början av nittonhundratalet och är en gammal man i den största delen av berättelsen. Ibland gör hans tankar och minnen sig påminda och då får man veta lite mer om hans liv. Här kommer två utdrag:

På sommaren när de varit gifta i nästan ett år for de för att besöka Gustafs föräldrar på gården. Den första kvällen smög de tillsammans ut ur huset och sprang genom skogen till den mörka tjärnen. Där klädde de av sig, blyga för varann som om vore det första gången. Edit fick bråttom att gå i vattnet för att låta det mörka vattnet skyla hennes kropp. När Gustaf såg henne bakifrån, den runda, vita stjärten och det långa, svarta, lockiga håret som föll ned på ryggen tänkte han att hon lika gärna skulle kunna vara skogsrået som fångat honom i sin snara. Så vände hon sig om och log inbjudande mot honom. Det var Edit.

Den sista morgonen innan de skulle fara hem till Göteborg igen låg de i utdragssoffan i finrummet och hörde Gustafs mor stöka i köket. Solen sken in genom de buckliga gamla fönstren och miljoner fina dammkorn spelade i strålarna. Det doftade från köket, av kaffepannan på spisen och brödet som bakats dagen innan och nu bröts för den annalkande måltiden. Gustaf låg med en arm under Edits nacke och den andra på hennes mage när han plötsligt kände något där inne, som en fisk som slog med stjärten. Han ryckte förskräckt undan handen innan han förstod vad det var han känt.
– Edit! Var det…? stammade han.
Edit log mot honom, med en blandning av glädje och förskräckelse i blicken.
– Det bor en liten därinne, sade hon mjukt. – Jag ville inte säga något förrän jag var säker på att den skulle få stanna. Hennes ögon fylldes av tårar och hon såg på honom med outgrundlig blick.
– Men, hur…? Gustaf var nästintill mållös. – Hur länge har du vetat? När kommer den? hasplade han ur sig med tusen frågor som trängdes i hans huvud och få som han hade sinnesnärvaro nog att klä i ord.
– Jag har vetat ett tag, men varit rädd Gustaf, sade hon. – Du vet ju hur min mor blev. Jag är rädd att samma sak ska hända mig. 

Det var ett mörker som tagit hennes mor i besittning. Vad Edit visste hade det startat när Edit låg i sin mors liv, eller måhända strax efter att hon fötts. Ibland blev det bättre, men enbart för att genast därefter bli sämre än någonsin innan. Allteftersom åren gick höll det där mörkret modern i sitt våld, längre, hårdare, mörkare. Sedan åratal tillbaka vårdades hon på anstalt, där hon fick hjälp att överleva trots de plågoandar som aldrig tycktes upphöra att hemsöka hennes sinne.

Flickan föddes i november 1946. Edit vaknade på natten av att sängen var blöt och nedkom redan på morgonkvisten med en liten Margareta Carolina. Den dagen gick solen upp på en molnfri novemberhimmel och trots de kala träden och de leriga gräsmattorna, trots att de obarmhärtiga solstrålarna avslöjade varje smutsfläck på rutan till den sjukhussal där Edit låg med en nyfödd på sin arm var det den vackraste dagen man kunde tänka sig. Flickan var det näpnaste Gustaf någonsin sett. Hon såg ut som en mycket liten kopia av honom själv, men med moderns mörka hår i en kalufs som stod rakt upp. En liten trollunge. Så passande, tänkte Gustaf, med skogsrået som mor. 
På samma sätt som med flickans mor, föll han handlöst, hjälplöst, i en djup förälskelse till detta lilla barn som var gjort enbart av hans och Edits kärlek till varann. Veckorna, månaderna och åren som följde efter att flickan fötts var lika lyckliga som den första dagen, den första sommaren, de första åren de hade tu hade haft tillsammans. De var tre och de hade allt man kunde önska sig.


Och sedan, många, många år senare:

En natt, bara två veckor efter att Edit fått flytta till korttidsboendet, när Gustaf låg hemma i huset och försökte sova, ringde telefonen. Gustaf hade svårt att sova de där nätterna, han vände sig hundratals gånger i sängen varje natt, föll aldrig riktigt ned i den djupa sömn han en gång haft. Det senaste året hade inte varit snällt mot honom, sömnledes. Så ringde telefonen. Trots att den stod nere på bottenvåningen och Gustafs och Edits båda sovrum låg på övervåningen hördes ljudet så tydligt genom väggarna i det lilla huset. Gustaf visste genast vad det gällde, vem det var. Livet som bodde i Edit spelade de sista tonerna, döden gjorde melodin sällskap, tog över arrangemanget och spelade alla de höga och låga tonerna själv, utan att ta hänsyn till den melodi livet tänkt sig. Så fort det nu gick rusade Gustaf nedför trapporna och plockade upp luren. Telefonen stod på en liten byrå i hallen, på en duk som Edit virkat. Medan han väntade på att personen i andra änden skulle börja tala smekte han duken lätt. Slätade ut små rynkor, funderade på hur i all världen någon kunde skapa något så vackert, ett så intrikat mönster med blommor och krusiduller, med hjälp av endast en tråd och en nål med en krok på. 

Det var nattsjuksköterskan på korttidsboendet. Hon sade att Edit blivit hastigt försämrad, att det inte var lång tid kvar. Undrade om Gustaf ville komma, att han i så fall kunde behöva skynda sig. Mycket. Gustaf lade på luren. Såg sig i spegeln en sista gång, som en gift man. Tänkte att nästa gång han skulle möta sin egen blick i den spegeln skulle han vara ensam. Änkling. Så var livet. Sedan sprang han. Rusade upp för trapporna igen, snabbare än han kunnat eller velat eller orkat på många, många år. Han slet av sig sin nattskjorta och kastade på sig sina kläder, som legat prydligt hopvikta på stolen vid sängens fotända. Sådan brådska hade han att han till och med glömde att dra upp gylfen på sina byxor. Han rusade nedför trapporna igen och tog på sig skor, men ingen jacka, han hann inte. Så snabbt hans gamla ben nu bar honom rusade han ut till garaget och låste upp det. Där stod hans bruna lilla Opel Kadett. Den var gammal men välskött, inte använd på så länge att Gustaf plötsligt fruktade att den inte ens skulle starta. Men den startade, som om den senast varit igång bara dagen innan. Eller som att den visste att det var så viktigt att den bara var tvungen att fungera. Gustaf kunde inte längre minnas senast han hade kört bil. Margareta var den enda som körde nu för tiden. 

Gustaf hade alltid varit en lugn och trygg bilförare. Hastighetsbegränsningar och stoppskyltar var för honom en hederssak att respektera och rätta sig efter. De tre milen in till staden tog vanligtvis trettiofem minuter för honom att köra. Och trots att de denna natt endast tog tjugotvå minuter hade sträckan aldrig någon gång under de hundratals, kanske tusentals gånger Gustaf kört den, känts så långa. Inte ens den gången då Christers trolovade, flickan med magen i vädret, ringt och berättat att han lämnat henne, då Gustaf och Edit satt sig i bilden för att åka till henne, trösta och be för att han skulle komma åter. Den gången hade de återvänt tomhänta hem, de hade försökt att förstå vad som hänt med all den lycka som så plötsligt försvunnit och tagit deras son med sig. Lyckan var en flyktig fågel, tycktes det. Gustaf visste att han även denna gång skulle återvända tomhänt hem. Att ingen Edit skulle komma med honom, att han skulle vara ensam. Han hade inget emot att vara själv, det hade han aldrig haft. I sin källare, i sin skog. I ladugården, bland djuren, på den tiden det begav sig. Men ensam, det var en annan sak. Edit hade bott i hans hjärta så länge att han inte visste hur han skulle bära sig åt för att finnas utan henne. Han funderade på om det innebar att han tagit henne för given under alla dessa år. Förstod att det var så, men att det var en ynnest med äktenskapet, att från tid till tid kunna ta varann för givna. Vila trygga i att den andre fanns där ändå.

När Gustaf rusade in genom dörrarna på korttidsboendet den natten hade det inte ens gått en timma sedan telefonen ringt hemma i Gustafs och Edits lilla hus. Men hur mycket han än skyndat sig, hur snabbt han än kört, hade han förlorat mot döden. Döden behövde bara ett hjärtslag på sig för att hinna, komma först. Edit fanns inte längre.

Där stod Gustaf i det rum som varit Edits hennes sista två veckor i livet och såg på den lilla varelsen i sängen. Mager med vitt hår i en lång fläta längs ena sidan. Hennes mage var stor och uppsvälld, som om något gått sönder därinne i henne och hastigt påkallat dödens uppmärksammat. Denne hade flinat hungrigt och slukat det lilla liv som fanns kvar i henne, som en delikat liten aptitretare innan den riktiga måltiden. Inte värd att göra sig något större besvär med. Där stod han, Gustaf. Gammal och grå, med en rutig keps över sitt ljusgrå hår och gylfen ännu oknäppt. Hastigt, som om han kom på sig själv med något oförlåtligt, tog han av sig kepsen. Håret föll ned i pannan på honom, han strök undan det och gråten kom över honom som en flodvåg, som ett ösregn. Vätte ned skjortan som han hastigt dragit över huvudet och inte hunnit knäppa i halsen. Slipovern han bar över skjortan hade hans Edit stickat. Den var i mörkblått ylle och värmde så skönt, precis så som han ville och behövde, frusen som han var. 

Där stod han ensam och snyftade högljutt som ett barn. Han satte sig i soffan där han tillbringat dagarna de senaste veckorna. Den hade armstöd i trä med små kuddar att luta sig mot. Kuddarna var så små att de ramlade mellan armstödens spjälor. Gustaf tänkte på det, en flyktig tanke på varför man inte satt spjälorna tätare, eller sytt kuddarna större. Han noterade att hans gylf var öppen och de ljusblå kalsongerna syntes i glipan. Stängde den hastigt och hoppades att ingen sett. Knäppte skjortan ordentligt i halsen. Ville inte se ut som en slashas när hans Edit inte ens levde längre. När han satt vid hennes dödsbädd. 

Så kom insikten rusande över honom igen, som skenande hästar. Tårarna och snyftningarna kom igen med förnyad kraft. Han plockade upp tygnäsduken han alltid bar i fickan. Edit hade sytt den, och broderat hans initialer på den. Den var i rutigt tyg, blått i olika nyanser och vitt däremellan. Hur skulle han nu göra med dessa näsdukar? Han visste inte hur man tvättade, hur man strök. Han hade alltid lagt den använda näsduken i tvättkorgen då han klädde sig om morgnarna, och tagit en ny i skåpet. Där fanns alltid en liten stapel med prydligt vikta näsdukar. Han vek ihop den och lade ned den i fickan igen. Det fick duga med toalettpapper att snyta sig i den här gången. 

Precis när han skulle resa sig för att hämta en bit papper på toaletten hände det igen. Det där som hänt honom då och då under våren, när det var som om någon släckte lyset, drog ur sladden för ett ögonblick. Han föll på golvet med en duns och gav vika för mörkret som vällde in över honom.

En stund senare, Gustaf visste inte hur lång tid som gått, vaknade han på soffan. Nattsjuksköterskan som tagit emot honom, hon som berättat för honom att han tyvärr inte hunnit före döden till Edits rum, trots att det inte var så hon uttryckt det, stod lutad över honom. Ett av biträdena skyndade in genom dörren med blodtrycksmanschett och stetoskop i händerna. De hade funnit honom på golvet, avsvimmad, och lyft upp honom i soffan. Baddat hans panna med våta, kalla tvättlappar. Väntat med att ringa ambulans ifall det inte var något allvarligt. Kanske bara chocken. De frågade hur han mådde och han svarade att han mådde bra. Ett konstigt svar att ge, kunde tyckas. Men där låg han och livet hade bara gjort en liten, liten paus i honom innan det återvände. Och på bara en armslängds avstånd, i sängen. Där låg Edits kropp kvar, så död som om hon aldrig någonsin levt.


fredag 4 september 2015

Att inte fånga dagen.

Snart är det min tvåårsdag. Två år sedan jag blev sjuk i något som jag nu är frisk från men som påverkar mig varje dag. Mest på bra sätt. Nyss fyllde jag 36 år och är utan tvivel det friskaste jag någonsin varit i mitt liv. Även inräknat det gamla, det som var innan.
Jag har alltid varit duktig på att leva varje dag som om den vore den allra, allra sista. Fångat dagen. Som om döden väntar alldeles runt hörnet. Kanske i form av en bil som inte bromsar, fast jag har företräde. Kanske i form av någon människa fylld av ondska som bestämmer sig för att mitt liv inte är värt att finnas längre och med en kniv eller ett stryptag gör slut på det. Eller kanske i form av en propp som bildas i en trasig artär, lossnar och far vidare upp i hjärnan tills den fastnar där.
Jag har ofta tänkt att, om jag dog nu, då skulle jag förvisso dö alldeles för ung, men dö lycklig. I vetskap om att jag gett liv åt de två allra mest fantastiska människorna som finns. Fått uppleva dem i tusentals dagar: se på dem, röra vid dem, höra deras vackra, ljusa röster säga ”mamma”. Dö i vetskap om att jag älskat och blivit älskad, upplevt godheten i andra människors handlingar, skrattat tills jag gråtit, gått mina egna vägar när hjärtat sagt mig att jag måste. Förlåtit dem som gjort mig illa och därmed inte längre låtit deras handlingar definiera mig eller styra mitt liv. Inte låtit sådant leva i mig.
Vetat, så starkt, att jag har allt jag någonsin önskat mig.
Den där lilla proppen som letade sig upp i min hjärnas vindlingar var inte döden, den var inte ens i närheten. Den gjorde förvisso en del åverkan där den satt, men var så liten att man efter ett halvår, när mina symtom långsamt började bli bättre, knappt längre kunde se några spår av den på röntgen.
Även om en inte kan välja eller ibland ens påverka det som händer en, kan en alltid välja hur en förhåller sig till de sakerna. Jag vet att jag tänkte så den dagen jag blev utskriven från sjukhuset och fick komma hem igen.
Det blev som ett mantra för mig.
Min propp var inte döden. Ibland tänker jag att den var livet som påminde mig, ganska hårdhänt och bryskt, om att jag inte behöver fånga dagen riktigt så jävla mycket. Att fånga dagen är inte alltid att leva den som om den vore den sista. Det kan lika gärna vara att välja. Så jag väljer att leva på ett sätt så att livet är som allra bäst, inte bara idag. Som om det fanns en morgondag också, och en dag efter det. Och många, många dagar efter dem. Då kan en inte alltid köra carpe-diem-grejen helt stenhårt. Jag väljer att ta väldigt väl hand om den kropp som givits mig att bo i. Ju bättre den fungerar, desto mer kan jag leva. Så jag sover länge, äter bra och springer, hoppar, lyfter. Jag väljer att jobba mindre och lägga mer tid på att bara glo framför mig eller titta på mina barn när de lever sina liv. Jag väljer att säga nej. Redan innan det är för sent. Jag väljer att inte ta alla chanser, bara de jag tror är allra bäst. Jag väljer att låta tiden gå. Låter saker och möjligheter rinna mellan fingrarna, litar på att det kommer fler chanser.
Och, är friskare än jag någonsin varit.

Så. Skulle någon sjukdom drabba mig nu skulle jag veta att jag gjort allt som stod i min makt att förhindra det och bergis ha ännu lättare att hålla fast vid mitt mantra.
Och skulle jag dö nu, skulle jag fortfarande dö lycklig.

måndag 2 mars 2015

Världens finaste fjortis

Firar den allra finaste, bästa, smartaste, vackraste och mest godhjärtade av varelser idag. Nästan varje dag tänker jag: hur kan jag ha fått en sådan underbar människa att få kalla min, att få vara nära, varje dag?
 
Ofta, ofta tänker jag på dikten jag läste för honom i kyrkan den dagen då han döptes. Jag tänker fortfarande just de orden, hur de alldeles precis beskriver den hisnande lyckan över att få vara Loves mamma. Hur hjärtat slår en volt i bröstet vid tanken på allt det är för mig. Att just jag fick bli hans mamma, att han blev mitt barn. Han och min lilla Birka; de mitt hjärta ständigt snuddar vid, varför jag andas och finns. Varför jag väljer att vara modig och stark, rättvis och god. De jag skulle gå i döden för, utan att blinka.
 
Vad Gud måste menat med mitt liv, att älska dessa två.
 
Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick,
Och fjärdarna gnistra och solen är varm
och himmelen utan en prick?
 
Vad är det för tid, vad är det för år,
vem är jag, vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?
 
Jag lever, jag lever! På jorden jag står,
var har jag varit förut?
Jag väntade visst millioner år,
på denna enda minut
 
(Lyckans minut, Erik Lindorm)
 
 

onsdag 18 februari 2015

Nycklar och val.

För mer än ett år sedan skrev jag ett inlägg om crossfit, hur jag med hjälp av den eller tack vare den tagit kontroll över mitt liv efter en tids sjukdom. Det gäller fortfarande. Varje ord.

Och fortfarande tar jag kontroll. Varje dag, vare sig jag är medveten om det eller inte. Genom att göra val. Hela tiden väljer jag. Vissa val är enkla, andra svåra. Vissa val som inte verkar särskilt märkvärdiga just då visar sig vara alldeles avgörande efteråt. Beroende på hur jag valde.

När jag hade varit sjuk ett tag så började jag liksom vänja mig lite vid att det var mitt nya jag som jag mötte i soffan varje morgon. Jag låg ned ganska mycket, jag var ju sjuk och väldigt trött. Hade dålig balans och när olika symtom gav sig till känna, vilket de gjorde när jag inte vilade, fick jag ångest. Det enklaste var att vila då. Inuti brottades jag med tankar om hur livet nu skulle bli. På sjukhuset sade de, allteftersom tiden gick, till mig att jag inte kunde räkna med att det skulle bli som förut, nånsin igen. Att jag skulle vänja mig, lära mig den jag nu blivit. Acceptera. Underförstått var den nya jag samma som den gamla, bara en sämre version. Inte med några nya, fräna eller annorlunda features, bara sämre. Och det tycktes inte finnas något jag kunde göra åt det, annat än att acceptera. Inte ens acceptera-och-gå-vidare utan bara acceptera-punkt.

Jag gillade inte det. Det fanns inget, inget som lockade mig i det. Inget som tilltalade.
Jag vill vara en sådan som räknas. På det sättet att jag kan lita på mig själv, räkna med mig själv. Och att de jag älskar vet att de kan räkna med mig. I vått och torrt. De jag älskar, de älskade såklart mig tillbaks, trots den ynkliga person jag ibland var. Utan dem hade jag inte vågat sträcka på ryggen, vågat försöka, vågat välja det jag kom att välja. Och jag vet - för dem hade jag dugit ändå.
Men för mig själv. Jag vill vara kapabel. Använda min potential till kropp, själ, intellekt, sinne. Jag vill se upp till mig själv. Inte vara en sådan som brukade vara en massa saker men numera inte är det. Utan att ens ha försökt. Visst, jag levde ju och så. Men jag ville så mycket mer än att bara överleva, klara mig och spendera tid i soffan. Någonstans inuti mig hade jag inte gett upp om att det gick, att det inte var försent. Att det inte var kört. Att jag fortfarande skulle kunna vara en sådan som jag möter i spegeln med stolthet.

Någonstans inuti mig glödde något som bara väntade på bränsle.

CrossFit Skövde och Lars Thool. Så skulle mitt bränsle komma att heta. På intet sätt är det någon annan som gjort jobbet åt mig, det är jag som gjort det själv; först valen och sedan jobbet. Jag valde varje dag i flera månaders tid mellan att ligga i soffan och vila mig, eller packa ihop de sorgliga resterna av den jag mindes att jag varit, och åka iväg till boxen. Kortsiktigt verkade soffan ofta som det klokaste valet eftersom jag var så enormt trött och att det aldrig kunde bli för mycket vila, som det verkade. Men det hjälpte inte, jag blev ju ändå aldrig utvilad. Att välja boxen, crossfittandet och Lars, det innebar att masa mig upp ur soffan, träna min WOD efter bästa förmåga. Övervinna ångesten, yrseln, svagheten och alla andra dumheter något ställt till med i min hjärna. Lämna komfortzonen där jag kände mig trygg. Utmana och riskera insikten i att det fanns en massa saker jag inte klarade av att göra. Men det valet innebar också att varje dag få uppleva hur dimman i hjärnan lättade för ett par timmar. Uppleva hur jag långsamt, dag för dag, blev lite friskare, lite starkare. Många dagar kändes som misslyckanden, som att jag försökte med något som aldrig skulle gå ändå, som att jag var ett enda skämt. Men Lars, han skrattade inte. Han bara uppmuntrade, hjälpte, lyssnade, hejade på. 

Och sedan en dag. Så var jag friskare än jag varit innan jag blev sjuk. Starkare och mera kapabel än jag någonsin varit. 

CFS och Lars blev en av nycklarna till mitt liv såsom det nu ser ut (såklart finns det fler; familjen som varit mina soldater, vapendragare och fanbärare - men nu snackar vi crossfit här). Jag valde att sätta nyckeln i låset. Varje gång. Att vrida om, även dagar då det tog emot av bara helvete.

F
ortfarande har jag dagar när jag helst vill stanna i soffan, men jag vet var jag hämtar energi och den finns inte där bland kuddarna. Den finns på ett ställe där man får valkar i händerna, där man får blöta kramar av genomsvettiga kamrater, där Lars säger till en ”du imponerar, Kerstin”, på ett sätt så att man verkligen tror på det han säger. 

Vem är jag nu för tiden då?
Jag är någon som är frisk. Så in i helvete frisk. 
 





torsdag 28 augusti 2014

Mormor.

Idag var det på dagen åtta år sedan min morfar dog. Ibland är det liksom inte rätt tid för folk att dö, de dör liksom på fel dag. Den dagen var en sådan dag.

Min morfar hade lurat döden många gånger. Redan när han föddes om man ska vara nogräknad. Han föddes med ett hjärtfel, där på trettiotalet. Någon sa att han aldrig skulle bli vuxen. Sedan blev han det och då sade någon annan att han aldrig skulle uppleva sin trettioårsdag. Det brydde han sig inte mycket om så han fortsatte leva även efter fyrtio, femtio, sextio och sjuttio. Två gånger opererade de morfars hjärta, två gånger klarade han det. En gång föll morfar ihop hemma, då ville inte hjärtat vara med längre. Mormor höll inte alls med om att det var dags för morfar att dö och reagerade helt iskallt som värsta superhjälten och fick igång hans gamla hjärta igen.

Sedan en dag precis som denna, fast jag skulle fylla 27 dagen efter, inte 35 som denna gången. Så skulle morfar operera sig. En sådan där vanlig enkel operation som de går tretton på dussinet av hos gubbar. Och så futtigt blev det, sådan var ödets ironi, att morfar inte klarade den operationen. Han dog. Också helt plötsligt var min mormor inte längre någons fru. Hon som hade varit med morfar sedan hon var femton, när hon promenerade på ströget med en väninna och den där äldre, tuffa snubben vrålade förbi på motorcykel och fällde ned stålskodda skidor som det slog gnistor om. Man gjorde så på femtiotalet. Mormor blev kär.

Och jag minns en gång, kanske femtio år senare. När jag levde i en relation som jag inte var lycklig i. Men tänkte att jag får nog stå ut, det blir nog inte bättre än såhär. Så frågade jag mormor om det någonsin pirrade i henne när hon tittade på morfar. Hon tittade på mig med en blick som uttryckte både förfäran och självklarhet när hon svarade. 
-Ja, självklart. Eller, inte varje gång. Men ofta.

Min mormor har alltid, så länge jag kan minnas varit något av en stålmormor. Sådan har jag alltid tänkt på henne. Och trots att morfars död var som kryptonit för henne så reste hon sig. Och fann kärleken en gång till. Och oavsett hur gammal den är som blir kär är förälskelsen alltid ung. Mormor var lika löjligt förälskad i den där gamle mannen som jag var i de pojkar jag drog hem till mormor och morfar som tonåring. Nu finns inte heller mormors nya kärlek längre. Några år var allt de fick och mormor har förlorat två stora kärlekar. Men hon reser sig igen. Snubblar. Reser sig. Hon är tuff, min mormor.

I henne ser jag alla de åldrar hon är och har varit. Trots att hon numera bor i en gammal kvinnas kropp ser jag flickan i henne när hon fnittrar åt våra skämt. Jag ser den unga mamman i henne, som är precis som jag och oroar sig för alla farligheter i världen och pöser av stolthet åt vad barnen åstadkommer. Trots att det nu är mormors barnbarnsbarn som är små lever mormor mina känslor, genom mig. I mormor ser jag kvinnan mitt i livet. Som gör karriär, har familj, intressen och ett liv som rullar fort, fort. Sådan som jag är nu. Mormor bakar tekakor och kringlor åt mina barn när jag inte hinner, när mitt liv snurrar. Också ser jag mormor som hon är nu, som hon alltid varit så länge jag funnits. Som en mormor. En mormor som lever som om ålder bara är en siffra och man inte är äldre än man gör sig. En som alltid är grädden på moset när man lite improviserat bjuder in henne till någon happening. En som gläds med ens framgångar och sörjer med ens motgångar. Som alltid vill alla väl. Verkligen alltså. Greenpeace, FN och typ Unicef. De skulle ha mormor. För hon är väldigt bestämd och har ett hjärta av guld. Och sparar aldrig på känslorna. Mormor skickar sms om att hon älskar en när man förtjänar det som minst och behöver det som mest.

Så mormor, hon är verkligen en förebild. Min förebild. Jag är så tacksam att just jag fått mormor Siw till mormor.

söndag 3 augusti 2014

Hedda

Charlotta, Gustaf och Hedda lever hela tiden någonstans i min själ, i min fantasi och på sidorna i ett Word-dokument i min dator. Stundtals den senaste veckan har jag ägnat åt att redigera hela rubbet, för att ha koll på vad alla heter, hur gamla de är och när saker och ting händer. Superseriöst.

Nedan kommer ett till litet utdrag från Hedda-avdelningen för den som är intresserad av att läsa lite mer. Av någon anledning handlar det ofta om döden i det jag skriver, jag vet inte varför. Det bara blir så. I vilket fall som helst, Hedda jobbar en sommar som vårdbiträde på en korttidsavdelning. Där möter hon en kvinna, Monica, som lever sina sista dagar i ett av rummen.
 
"Inne i Monicas rum härskade lugnet. Hedda visste inte om det var lugnet innan stormen eller om det inte skulle bli värre än såhär innan Monicas liv tog slut. Sjuksköterskan hade sagt att hon inte trodde att Monica hade så långt kvar. Hedda försökte att vara observant på de tecken hon lärt sig förebådade att döden var nära. Monicas fötter var kalla, det var en sak som kanske innebar att det inte var långt kvar. Hennes andning var jämn och lugn, hon verkade inte ha ont någonstans eller vara orolig. Hedda satte sig ned på stolen bredvid sängen igen. Lade sin hand över Monicas där den fortfarande låg över den platta sidan av bröstkorgen. Där ett bröst en gång suttit som gett liv åt hennes barn, som skänkt både glädje och njutning åt henne och hennes man. Det bröst som många år senare skulle vara det som kom att ta hennes liv trots att det inte längre ens fanns där. Hedda kände genom Monicas hand och det tunna linnet som täckte hennes hud att andningen kanske rosslade lite, lite grann. Utanför fönstren dalade solen långsamt, den del av huset de befann sig i låg redan i skugga. Hedda hade vinklat upp persiennerna för att sommarkvällen skulle gå att skönja för Monica ifall hon vaknade till igen.
 
Man hade ringt till hennes barn och sagt att det kanske inte var långt kvar nu, de hade lovat att komma så snart de kunde. De behövde ordna barnvakt, fixa resa, ta ledigt från jobbet. Var och en har så fullt upp med sitt eget liv att de inte hinner med att någon annans nästan är slut, tänkte Hedda och kramade Monicas hand hårdare. Hoppades att det kändes tryggt för kvinnan i sängen vars liv inte skulle pågå mycket länge till.
 
När nattpersonalen kom och löste av Hedda var klockan nästan halv elva på kvällen. Hon skulle börja jobba klockan sju nästföljande morgon. Hon bytte om och gick långsamt hem i den ljumma sommarnatten, hon ledde cykeln bredvid sig och tänkte på Monica. På något sätt gick det inte att tänka på Gabriel och Catta när Monica fanns där i hennes tankar, hjärta. Det var bara hon som fick plats. En i taget liksom. Det var så stort, att veta att någon snart skulle lämna livet. Hon tänkte på om hon velat ha det så med mamma, att veta innan att mamma skulle dö. Att hinna säga farväl. Det hade hon velat. Fast att veta innan, att bara behöva vänta och vänta på något oundvikligt. Nej, då var det bättre så som det blivit. Hon och mamma hade ju levt till hundra procent tills alldeles innan, när livet plötsligt tog slut. Som att släcka en lampa, plötsligt blev det mörkt. Monicas liv var mer som en brasa som falnade, där bränslet långsamt tog slut och lågan blev mindre och mindre. I den kvinna som Hedda lämnat i sin säng en stund tidigare, släppt hennes svala hand och gått ut i sommarnatten med alla dess dofter som Monica aldrig mer skulle känna, i henne brann nu bara en svag glöd.
 
När Hedda svängde runt hörnet till sin gata såg hon att det lyste i ett av fönstren i våningen under. Hon kände en märklig dragning dit, som om hon ville knacka på och sjunka ned i Dantes soffa. Berätta om mamma, om Monica. Om Gabriel och om Sara. Om alla de där sakerna i Heddas liv som gjorde att känslorna avlöste varann i en aldrig sinande flod. Såklart gjorde hon inte det. Hon gick de tre trapporna upp till sig, smög, för att inte störa. Borstade tänderna och lade sig under det svala täcket. Somnade nästan direkt.
 
När döden kom till Monicas rum i den västra flygeln var den inte våldsam, inte skrämmande. Den smög in och lade sig vid Monicas sida och bad henne följa med. Monica ville inte, hon var inte färdig än. Hennes barn hade inte hunnit komma, hon hade inte hunnit leva färdigt. Döden hade helt enkelt kommit alldeles, alldeles för tidigt. Så låg de där och försökte komma överens, Monica kämpade emot, men döden, precis som alltid, hade övertaget. Så vann han och den sista glöden i den eld som varit Monicas liv slocknade. För den som satt bredvid, med sin hand i Monicas, märktes knappt intet. En utandning som var mycket längre än alla andra och som inte följdes av en inandning, och så var det slut. "

torsdag 17 april 2014

Charlotta.

Här kommer då ett litet utdrag ur berättelsen om Charlotta. Charlotta var min farfars morfars mor och föddes år 1823 i Yllestads socken. Vid tiden för händelserna nedan bor hon med sin make Gustaf och deras barn, Charlottas syster samt Gustafs mor Gunilla på en gård som heter Hömb. Gustafs mor hette egentligen Stina men jag får faktiskt bestämma lite grejer och Gunilla är så fint att denna kvinna behövde heta just så. 

I första stycket har Charlotta precis fött sitt andra barn. I det andra stycket har det gått några år.

"Återigen fick Charlotta åtnjuta den ynnest som ligger i att få ge liv åt en ny människa, att se hur den lilla personen ändras lite nästan varje dag, hur den dag för dag upptäcker världen omkring sig, de människor den ska komma att älska, att värna om och inte kunna tänka sig ett liv utan.

Så en dag, vid ungefär samma tid som Charlotta föregående år känt den lille August först förebåda sin ankomst i livet på henne ropade Gunilla på sin svärdotter. Charlotta rusade in i stugan för att finna sitt halvårsgamla barn i famnen på sin farmor, rosig i kinderna och med feberblanka ögon. Oviss om vad hon skulle göra, med hjärtat bankande av skräck, gjorde hon det enda hon kunde, det hon visste alltid tröstade, alltid lugnade. Hon lade honom till bröstet. Försökte skaffa sig rådrum. Den lille drack en stund av mjölken som bjöds, släppte sedan bröstet och gav ifrån sig en hostning. Det var den första av många. Gustaf skickade efter doktorn som lyssnade på den lilles andning, hosta. Kände på hans svettblanka panna när febern tillfälligt lämnade kroppen. Skakade beklagande på huvudet. Mumlade att mot bröstfebern fanns inga medikamenter åt ett sådant litet barn. Att Gud ger och Gud tar. Lämnade dem åt sitt öde. När febern åter steg grät Charlotta. Visste på något vis att all denna lycka varit tillfällig, att allt detta hon glatt sig så åt var för bra för att vara sant. Att alla de skratt som stigit mot taket, som rullat över tunet på Hömb, inte skulle få vara så bekymmersfria, så lätta för all tid.

När himlen skiftade svagt i rosa tidigt på morgonen den sjunde april 1849, när Heddas och Johans blonda huvuden kunde skymtas under filten i skumrasket blev Gustafs snarkande och Gunillas lugna andetag det enda ljudet som hördes. Barnets rosslande läte tystnade och han var åter hos Gud. Lämnade sin mor ensam med rinnande bröst och tårar som aldrig tycktes ta slut.

På något vis, utan att Charlotta förstod hur eller ens varför, gick livet vidare. Den gosse hon ännu hade i livet glömde snabbt sin lillebror, var lika obekymrad som någonsin. Gustaf hade förlorat ytterligare ett barn och hade nu fler barn i himlen än på jorden. Gunilla som under sin livstid sett så många barn födas som inte fått leva orkade inte sörja vart och ett av dessa. Varje levnad var ett sådant mirakel att man fick vara tacksam för de barn som faktiskt fick leva. Lägga känslorna på dem. Om detta talade hon med Charlotta. Påminde Charlotta om hur livet sett ut för henne under de tidigare åren. Hur hon kämpat större svårigheter än detta, levt och överlevt. Långsamt, nästan omärkligt på samma sätt som att varje dag blev lite längre, lite varmare och ljusare, återvände livet i Charlottas kropp, ljuset i hennes blick. Innan sommaren var över växte ett nytt liv i hennes kropp.
 
...
 
I mars 1853 gifte sig Hedda med sin Petter, och Charlotta gav liv åt sin fjärde son. Sent om kvällen den 25 mars kände Charlotta de välbekanta sammandragningarna långt ned i sin enorma, rundade mage. Hon drog av sig sin klädnad och såg ned på magen. Åter drog den ihop sig på ett vis som gjorde den nästan spetsig framtill. Röda strimmor täckte huden på magen, detta barn hade sannerligen tagit plats, så till den grad att det var som om huden spruckit i sitt inre hölje. Hon drog nattsärken på sig och hoppades få någon stunds sömn innan det var dags. Strax efter midnatt vaknade hon igen, sammandragningarna började kännas, hon förstod att det närmade sig. En känsla av förväntan, av spänning, drog igenom henne som en blixt och hon smög försiktigt upp ur bädden. Förberedde tyst, smygande. Hörde den gamla dra efter andan, viska:

– Är det dags?

– Jag tror det, viskade Charlotta tillbaka.

De unga tu, som sov i en tillfällig bädd på loftet som de inrett för att få vara ifred och komma litet undan de andra, snusade och sov. Även Gustaf och gossarna var långt bort i drömmarna. Med knakande leder och en del pustande kom den gamla ur sängen. I nattlinne och det grå håret i en lång fläta utmed ryggen blåste hon liv i elden. Satte vatten på värme. Charlotta fann sig plötsligt sittande på en av stolarna med tårar rinnande nedför kinderna. Så många gånger kvinnor gjort på detta vis, smugit upp om nätterna, rört liv i brasan och fött sina barn i dess sken. Hon tänkte på sin mor som aldrig fått hjälpa henne föda, och på denna kvinna, Gunilla, som var en skänk från Gud. Utan Gunilla skulle hon vara intet. Intet alls. Gunilla som själv gett liv åt den man Charlotta älskade lika mycket nu, som den dag han bett henne gifta sig med henne vid den mörka skogstjärnen. Gunilla som hjälpt henne att sätta fyra barn till världen, som hjälpt henne finna vägen ut ur mörkret efter att den lille August inte längre fanns. Gunilla som var den trygga famn, den outtömliga kunskap om allt en kvinna behövde veta och den klokhet hon själv en dag hoppades uppnå. Gunilla som var som den mor hon en gång haft och sedan förlorat.

Karl Levin Gustafsson föddes tidigt om morgonen den tjugosjätte mars. Just i det ögonblick Charlotta krystade och kände den lilla barnakroppen glida ur henne blickade hon upp, ut genom fönstret och hann märkligt nog tänka på att morgonrodnaden såg likadan ut oavsett om det var en sådan morgon då livet startade, som nu, eller en sådan då livet slutade, som den morgon då lille August dött. Stillheten som rådde innan barnet fyllde sina lungor med luft för första gången och skrek var precis likadan som den stillhet som rådde när lille August för sista gången andades ut. Gunilla höll barnet upp och ned, krafsade i dess mun efter slem eller blod som var i vägen för luften att komma in och ge liv, klappade det bestämt på ryggen och gned dess lilla kropp. Ett ögonblicks iskall fruktan förlamade Charlotta innan barnet skrek. Så lade Gunilla barnet till moderns bröst och så var de åtta själar under taket i Hömb."

 

onsdag 16 april 2014

Sverige.

Jag tänker inte varje dag på hur bra jag har det. Men faktiskt, ofta när folk klagar över än det ena och än det andra, så tänker jag på det. Hur otroligt bra vi har det i vårt land. Hur vi ibland är jäkligt dåliga på att ha perspektiv. Glömmer bort att det finns många andra som har det värre. Nära oss eller långt borta.
 
Och det är det jäkligaste av allt. Att människor som är precis som du och jag fast de lever på ställen långt borta, på ryktesvägar hör att det långt borta, uppe i norr, finns ett litet land där man kan finna en fristad från svält, förföljelse, hot, mord och sådana hemskheter jag inte kan nämna för att jag inte ens vet deras namn eller känner till att de existerar. Ibland så vågar några av de människorna lämna allt för att leta efter den här fristaden, det här landet som är svinkallt jämt och kolsvart halva året. Och så kommer de hit, till vårt enorma överflöd, bara för att bli ifrågasatta, hotade, förföljda, mördade. Eller utkastade. Då har vi sannerligen glömt var vi själva kommer ifrån.
 
 Utanför den Ica-butik där vi brukar handla sitter ofta en ung man med en pappmugg i handen. Jag lägger alltid de slantar jag har i fickorna, i hans mugg. Jag vet inte vad han ska göra med de där småpengarna, det är inte min sak. Det faktum att han sitter där måste betyda att han behöver dem. Att där han kom ifrån var det ännu värre. Jag försöker komma ihåg att ta med lite kontanter så att jag har till hans mugg.
 
Till den vårdcentral där jag tidigare jobbade kom ibland ensamma kvinnor som lämnat make och barn kvar i ett av de land som räknas som det farligaste på jorden att vistas i. Inte ens i min vildaste fantasi kan jag tänka mig de omständigheter som fått henne att lämna sin familj för Sverige. Bara att de måste vara så avskyvärda att det lilla, lilla hopp som finns i ryktet om att om hon bara reser hit så kan hon även få hit sin familj, rädda dem, är nog för att hon ska resa. Den insikten är tillräcklig för att jag vill göra allt, vad som helst, för att hjälpa henne.
 
För en tid sedan var jag på en second hand-butik. Efter mig i kassakön stod en kvinna i lång, ljusblå slöja som täckte hela hennes uppenbarelse, avslöjade bara ett allvarligt, vackert, mörkhyat ansikte. Hon köpte ett par slitna barnskor, vinterskor. Sådana som jag slänger efter varje vinter, för att barnen växt ur dem och ingen annan vill ha dem. Under hennes slöja stack ett par nakna fötter iklädda flipflopsandaler fram. Det var i januari. Det kom sig att vi gick ut ur butiken samtidigt, jag ett par steg bakom henne. Alldeles utanför mötte vi en annan kvinna, svensk från födseln. Hon var i femtioårsåldern, iklädd vinterstövlar, tjock jacka, vantar. När hon kom nära kvinnan i slöja väste hon med sammanbitna käkar:
"- Åk hem!"
I bilen grät jag. Hur kan vi ha glömt?
 
För dig som orkat läsa ända hit är det sådana här saker jag tänker på när jag skriver om Charlotta i den där berättelsen som kanske blir en bok någon gång. Om Charlottas liv behöver jag inte hitta på några hemskheter, de finns redan i sådan riklig mån att läsa om i kyrkböckerna. Charlotta var min farfars morfars mor. Hon föddes på julafton år 1823 i Yllestads socken. Några av de barn Charlotta födde fick bara leva i hennes minne. En av hennes döttrar , Gustafva, dog när hon födde sitt första barn. Barnet, som aldrig fick något namn, dog också. I Yllestads socken dränkte sig en kvinna som väntade ett oäkta barn. Charlottas far Abraham dog vid trettionio års ålder av lunginflammation.
 
Under Charlottas livstid flydde mer än en miljon svenskar vårt land för något som ryktades vara en fristad. Där skulle man slippa svälta, där skulle man få tänka fritt, tro på vilken Gud man ville och vara lika mycket värd som sin nästa. Precis som Sverige ryktas vara idag.
 
Det är vår förbannade skyldighet att se till att ryktet är sant.
 
 
P.s: Egentligen hade jag tänkt att posta ett litet utdrag från berättelsen om Charlotta här men orden for iväg åt ett helt annat håll och blev det de ville, vilket alltså inte alltid är det jag tänkt från början. Det blir en annan dag istället!

söndag 30 mars 2014

Söndag.

En sådan där söndag som man inte kommer ihåg efteråt men som just nu, när den pågår, är så underbar. Solen skiner och våren står som spön i backen. Love och jag kokar hallonsylt och jag skriver på den där berättelsen som vill bli berättad hela tiden. Den petar ideligen på mig och vill bli nedskriven.
 
Hedda är den som är mest ihärdig. Först trodde jag att Hedda var jag, men det var helt fel. Det visade sig att vi bara liknade varann lite grann. Lite är hon min gamla vän Jeanette. Hedda är människor jag känt som jag tyckt om och sådana jag aldrig ens träffat. Hon är den jag hade velat vara och den vars känslor jag är glad att aldrig ens ha behövt uppleva.
 
Här kommer ett litet smakprov ur Heddas liv. Hedda är nitton år. Det är en tisdagskväll en sådan där försommardag som lovar en sommar då allt ska hända. Hon är ganska förälskad i någon som hon hade klarat sig bättre utan men inte kan låta bli att vara just så förälskad i som man blir i personer man skulle klara sig bättre utan.

"Hon satt så en stund, tittade ned i knäet. Gned händerna lätt mot varann. Slätade ut den ljusa blommiga kjolen hon hade på sig, drog lite i den för att den skulle täcka mer av benen än vad som var möjligt i relation till mängden tyg. Det var varmt ute nu, den lilla lägenheten under taket blev som ett växthus när solen låg på hela dagen och kinderna hettade i värmen. Hon tittade på honom igen, han såg fortfarande på henne.

– Titta inte så på mig, sade hon.

– Varför inte? sade han. – Du är vacker att se på.

Blodet vek från hennes huvud, pumpade i hjärtat, i magen. En stångjärnshammare, undrar vad det är för något egentligen, tänkte hon. Hur en sådan ser ut. Tänkte sig att det var en sådan hon hade inuti sig. Att det var som om den höll på att ta sig ut någonstans mellan två revben. Hon såg upp på honom igen, snabbt, slog ned blicken igen. Bestämde sig, såg upp på honom igen. Mötte hans blick, den blicken som var som att gå rakt in ett brinnande hus, att vada fram i rinnande lava, att tvätta sig i kokande vatten. Såg honom stint i ögonen.

– Du med, viskade hon.

För så var det, herrejävlar så vacker han var. Hon skulle kunna sitta sådär och stirra på honom tills ögonen torkade ihop på henne. Så satt de en stund, och bara stirrade på varann. Allvarliga, besinnade. Så innan hon skulle drunkna alldeles reste sig Hedda och gick ut i köket. Drog fram en stol från köksbordet till det öppna fönstret och tände en cigarett. Gabriel kom strax efter och satte en stol mittemot hennes. Tände en cigg och lät röken långsamt sippra ut genom näsa och mun.

Det var trångt där vid fönstret, Hedda satt med stolsryggen mot väggen som vette mot tv-rummet. Gabriels stol var inklämd mittemot hennes och fick precis plats mellan hennes och kylen på andra sidan, med ett litet mellanrum mellan de båda stolarna som var lagom att få plats med benen. Oftast var de alla tre som rökte samtidigt, eller bara Catta och Hedda eller Catta och Gabriel, aldrig bara Hedda och Gabriel. Om alla tre rökte samtidigt stod de upp. Om det var Catta och Hedda satte de fötterna på varandras stolar som i en bensax. En bensax i trängseln med Gabriel kändes helt utesluten. Det gick absolut inte. Hedda satt därför där med knäna pekande mot Gabriel, höll ihop dem så att hennes trosor inte skulle synas under kjolen. Vred sig lätt för att blåsa ut röken.

Han såg ned på hennes ben, mjuka och runda, ljusbruna ned mot knäet, vitare där kjolen alltför plötsligt slutade och blottade mer ben än Hedda egentligen ville att han skulle se.

Återigen såg han upp, hon mötte hans blick. Han log snabbt, nästan triumferande. Uppskattande, på ett ärligt sätt. Tog ett bloss till på cigaretten och lät återigen röken långsamt sippra ut. Den såg ut som böljande vatten där den lämnade hans smala läppar, hans lilla näsa med de mörka, glesa fräknarna på. Helvete så vacker han var. De där fräknarna, hon ville nudda dem, låta fingret vandra över dem, en i taget, sedan från dem ned till hans läppar.

Hedda slängde ut det som återstod av cigaretten genom fönstret och reste sig innan hon tappade besinningen alldeles och gjorde som hjärtat ville. När hon ställde sig upp kände hon hans hand mot sitt vänstra knä. Han höll den mot hennes ben och lät den vandra upp på utsidan av låret, bara någon decimeter och stannade där kjolen började. En fjäderlätt smekning som var över lika snabbt som den börjat. Utan en blick, utan ett ord ställde hon tillbaka stolen och gick genom köket, hallen och låste in sig på toaletten. I spegeln stirrade hon tillbaka på sig själv, blicken underligt ljus. Kinderna rosa. I hallen hörde hon Catta, tillbaka.

Förutom kyssen den första kvällen var det de närmaste de varit varann."

Hedda har i ensamt majestät tagit upp i runda slängar ett hundratal sidor vid det här laget. Gustaf och Charlotta ett femtiotal var.
Vi-får-väl-se-om-det-någonsin-tar-slut.

torsdag 20 mars 2014

Underbar och älskad av alla...

...och på jobbet går det också jättebra (förutom dagens rubrik en väldigt bra bok av Martina Haag).
 
Första dagen på jobbet idag. Det var så otroligt roligt att komma tillbaka och träffa mina kära kollegor. Jag kände mig väldigt välkommen och som om ingen tid alls passerat. Det var det.
 
 
En annan sak hände idag som påminde mig om något viktigt. Att man inte kan vara älskad av alla. Detta var länge en av mina absolut största svagheter. Det, att oroa mig över vad andra människor tycker och tänker om mig. Och när jag säger svaghet så menar jag verkligen det. En sådan svaghet som gör en ledsen, orolig och ibland ångestfylld.
 
En dag kom jag till vägs ände vad beträffar den där oron. På bommen vid vägens ände stod det "Sök hjälp". Så det gjorde jag. Det måste man ju göra om man har ett problem som begränsar en! Oavsett om det är en ömmande rygg, ett värkande öra eller en oro i själen för vad andra tänker. Som tur var hittade jag en väg ut ur den där onda cirkeln och nu är det historia sedan flera, flera år. Nuförtiden bryr jag mig på ett lagom sätt. Om andra, och om mig själv.
 
Men det där "Sköt dig själv och skit i andra".
Nej, det har aldrig, aldrig varit min grej. Jag har bara aldrig kunnat det. På samma vis som jag aldrig kunnat låta bli att bry mig om någon farit illa och jag haft en möjlighet att hjälpa, har jag inte kunnat strunta i vad andra tycker. För det hör ändå ihop för mig, i mig. Och jag tror att när man räknar ihop resultatet av de där egenskaperna har det hittills i mitt lilla liv blivit fler plus än minus.
 
Jag vet att jag hjälpt en människa att fortsätta leva. En annan att inte dö alldeles förgäves. Och en tredje att leva i en familj med kärlek istället för i en lögn som alla utom min vän själv kände till. Så jag hoppas ändå att jag hamnar på plus.
 
Och de där som inte kan låta bli att hata och hitta fel...ja, de kanske också borde gå i terapi.