torsdag 22 februari 2018

Om ensamhet, vilsenhet och nya stigar

För mig är världen så stor när jag inte har någon att hålla i. Jag är bra på att vara själv men dålig på att vara ensam.

Att världen är stor, det är ju en bra sak egentligen. En del vill att världen ska vara så liten som möjligt. Trygghet i varje steg, i varje andetag. Aldrig riskera något, alltid veta allt och vara säker på att inte råka göra fel. På ett sätt skulle jag vilja vara sådan. Men jag tror att det skulle vara lätt hänt att då vara en sådan som ofta tänker, ”jag skulle gjort så, jag skulle aldrig gjort så”. Alltid rädd att ångra sig ändå, även om man försökt att minimera alla risker. Hela tiden betrakta livet från backspegeln.

När jag var yngre tyckte jag mycket om det där ordspråket, ”det är hon som går vilse som finner de nya stigarna”. Och kanske är det sådan jag är, inte så rädd att gå vilse. Trygg i att jag hittar nya stigar, hittar en annan väg hem. Trygg i att jag aldrig misslyckas. Jag lyckas, eller så lär jag mig. Och jag är varken bättre eller sämre än någon annan, för det handlar inte om det. Det handlar om hur man betraktar saker. Man kan inte styra det som händer en, bara hur man förhåller sig till det. Misslyckas man, eller lär man sig? Går man vilse eller finner man nya vägar? Och är det då målet som räknas, eller vägen dit? Jag tycker vägen dit. Resan. Målet kan få lov att ändra sig då och då. Det är idag som räknas, om morgondagen vet vi ännu inget.


Men världen är väldigt stor för mig. Lite sådär att den är lätt att gå vilse i. Och jag får leta för att hitta en ny stig. Det är lite skumpigt på stigen just nu, för mig. Det har ännu inte gått en dag det här året som jag inte gråtit och den här jävla ångesten, den suger faktiskt. Men det handlar om att förhålla sig till alltsammans. För du vet, ju mörkare det är, desto bättre syns ljuset. Det är faktiskt viktigt att tänka på och ta vara på. Sånt är jag väldigt bra på. Att hålla en skyddande hand kring små ljus i min storm.
Och jag vet att det kommer att bli lättare. Trots att jag kommer att vara ledsen många gånger till innan dess. Andra kommer att vara ledsna. Jag kommer att förlora saker och människor och vinna andra. Göra misstag, inte tänka mig för, såra och bli sårad.
Men detta är inte det värsta som hänt mig. Och trots att det är som att släpa omkring på något jättetungt som tar emot och skaver, så kommer det att bli lättare och jag kommer att bli starkare. Det kommer att bli bättre. Mindre ångest. Mindre ensamhet och mindre av den där pickande känslan av att sakna något, att hela tiden leta efter något, någon. Inuti mig själv och i alla ansikten jag möter. Leta efter bot i mig själv, leta efter att inte behöva något så förtvivlat mycket.

Men världen är stor när man inte har någon att hålla i handen. När man ska gå igenom något och komma ut som någon annan på en annan sida av något. Den resan måste man göra själv, det måste man. Men man kan få lite sällskap på vägen. Vilka som kommer att göra en sällskap har man faktiskt ingen aning om innan. En del tar ett kliv fram och andra ett kliv bak. Och jag blir varmt överraskad över några, kanske lite besviken på andra. En del människors kliv bakåt förstår man, inser genast att det är rätt. De kan inte finnas för en nu. En del kliver bakåt och står där och viskar med varandra. Det gör mig ledsen. Jag skulle föredra om de klev fram och frågade istället. Jag är inte rädd för obekvämt eller konstigt eller rättframt. Jag är rädd för saker som sker bakom ryggen och i smyg.

Många har sagt; ”Åh, så fort det går”. Som om man inte förstår att jag har flera ansikten och att jag bara visar de du kan hantera och förvalta. Som om man inte förstår att det som verkligen är på riktigt, det händer under ytan, som en underjordisk flod. De som klivit fram vet hur den strömmar. Var den tar vägen. Var den rinner ut. Ser den i mina ansikten. Vill se alla mina ansikten, vill se allt det här, orkar se det. Jag är tacksam för dem. För att de klivit fram och gått alldeles intill mig, den här tiden. Gjort att många av dagarna som kunde varit bara hemska har varit mer än så och innehållit mer än gråt och ångest. Sett till att jag fortsatt att träna, för det gör mig glad. Uppmuntrat mig att skriva bok, för det gör mig lugn och lycklig. Pushat mig att gå till jobbet och sett till att jag trivts där, för det är ett bra sätt att behålla vardagen lite som vanligt.


Jag är tacksam för dem. De är mina ljus att hålla en skyddande hand kring. Världen är fortfarande stor, men inte så farlig att gå vilse i.

onsdag 31 januari 2018

Om att skiljas

Vi ska skilja oss från varann. Inte längre leva tillsammans, inte längre vara ett ”vi” och ett ”oss”. Det är inte för att vi träffat någon ny, någon yngre, snyggare, rikare. Inte det. Men alla bär vi en liten kanariefågel i våra bröst, en sådan som sjunger när man är lycklig och lever sitt liv så som man själv vill. Det räknas, vad man själv vill. Räknas mest av allt i världen. Ens lilla kanariefågel tystnar om man är olycklig. Den är en seg liten jävel, så den dör inte i första taget. Men den pickar och pickar på ens insida, som om den vill ut eller bara vill tala om att det är dåligt med syre, hjärtat inte är helt längre. Så vi ska skilja oss från varann, för de där små fåglarna vi bär i våra bröst, de är alldeles tysta.

Och nu då? Vad händer nu? Ska man ha ett sorgeår eller ska man börja Tindra? Ge sig ut på marknaden och testa många olika innan man bestämmer sig igen? Eller kanske vara själv ett tag och inte skynda in i något nytt? Vara ensam och tänka efter. Låta det gå lite tid. Ja, kanske det. Eller kanske-fucking-inte. Tid has nothing on me.

Jag vet vad tid är. Tid kan vara ens bäste vän eller ens bittraste fiende. Ibland, när saker gör så ont att man inte kan fly dem med några medel, då är tid den enda boten. Det är då man vet att tid kommer att hjälpa. Och man kan luta sig mot den vetskapen, vila i den. Veta, att om det bara får komma lite tid emellan ens känslor och det som hugger och vrider sig i en, så kommer det att göra mindre ont. Till slut har det kommit så mycket tid emellan att det farliga inte kan skada en längre.
Men tid kan också vara det som bara går och går och går och man märker knappt att man långsamt driver bort från det som är allra viktigast för en. Bort från sig själv och det som gör att man lever. Plötsligt vaknar man en dag och ser att stranden inte ens går att skönja vid horisonten, man har bläddrat dagar av sitt liv och väntat och hoppats på att tid ska göra något åt alltsammans. Ta en tillbaka eller ta bort det där som skaver och bränner och svider. Men tid kan inte ta en tillbaka, den går bara åt ett håll. Och tid kan inte göra ett skit åt skav, det kan man bara göra själv.

Antingen låter man tid gå, man driver längre ut och somnar där. Glömmer vad man ville eller vänjer sig vid att det inte är bekvämt i någon ställning tills motståndet, det som är en röst i en som vill vill vill leva, nötts ned. Tills ens lilla kanariefågel fått slut på syre.


Jag kommer alltid att leta efter sådan där löjlig, obekväm, förtärande, kan-inte-leva-utan-varandra-kärlek (ja, SATC). Om jag inte längre var sådan skulle allt inom mig vara brutet och ruttet. Och det är det inte. Det är inte vad vi gjort med varann, vi som levt tillsammans en tredjedel av mitt liv. Han som jag blivit vuxen med, som jag uppfostrat fem barn med. Som varit ett ”vi” med mig i nöd och lust. Som jag lovade att älska tills döden skiljer oss åt. Och det ska jag göra. Jag kommer alltidalltidalltid älska honom. Jag kommer aldrig att ta bort tatueringen som jag gjorde, den som är hans. Aldrig ångra något, alltid vårda minnet av all den tid vi ägnat åt varann. Alla de interna skämten, alla fula och roliga uttryck vi hittat på, alla märkliga platser vi varit på för att vi letat efter cachar, rätt väg eller bara tagit fel väg för att det såg spännande ut och sedan inte vetat hur fan vi ska ta oss tillbaka. Han som varit min Stig och jag hans Märta. Han som jag varit så lycklig med så länge.

Och vad fan ska man då skilja sig för då, om det nu är så himla bra? För att den där fågeln är tyst och en separation går att göra på tusen sätt varav jag vet t
vå. Det ena är att försöka så länge att man förstör allt som varit och alla känslorna som fanns innan uppbrottet var ett faktum. Slarva bort alltsammans och se till att allt var förgäves.
Det andra är att inse att det kommit en ny tid som är annorlunda men kanske bra till sist, den med. Ta tillvara både det nya och det gamla. Ta ansvar för alltsammans. Tillsammans, men på ett annat sätt. Inse att slaget är över och inte strida till sista bloddroppen. Inse att man slåss för samma sak och att varje offer som faller, faller på samma sida, den egna.

Men jag är inte färdig med kärlek och det kommer jag aldrig att bli. Och visst är jag en dumdristig, mjukhjärtad dåre, men jag vet att tid och kärlek inte är parametrar i samma universum. De är inte konstanter och inte enheter man kan jämföra med varandra. Kärlek kan födas och dö, blomma och vissna på dagar, år eller eoner. Tid har inte ett skit med saken att göra, det går inte att mäta kärlek och inte att förutse dess förlopp. Kärlek har ingen tidtabell och inga tickande sekunder.

Den där lilla fågeln har pickat förfärligt hårt i mitt bröst. Sådär så att jag agerat på känslan, letat utvägar och genvägar, nya vägar och andra, konstiga vägar som var fel redan från början. Jag har försökt fly, bort från mig själv och mitt behov av att få leva på det sättet jag tycker är liv. In i mig själv för att se om jag kan leva där, eller döda det som försöker leva.

Nu gör jag något annat. Han och jag, men inte vi.

söndag 1 oktober 2017

Kärlek, hat och bokmässa

Bokmässan igår.

Så många coola grejer, händelser, människor och böcker. En bubbla eller koncentrat av världens alla berättelser och de människor som hittat på dem och skrivit ned dem, och de som ska ta del av dem. 

Utanför bubblan, människor som hatar på ett sätt som jag aldrig kommer att förstå, andra som visar att kärlek är mycket, mycket starkare och mäktigare. Och så alla poliser. Så innerligt tacksam jag är över att de finns och att de sätter sina liv på spel för att säkra andras. Modet som krävs för att göra något sådant, det är svårt att ens föreställa sig.

Dagens bästa inne i bokbubblan var Niclas Christoffer som intervjuade författarkollegor från mitt förlag. Roligt, intressant och smart på samma gång. Ser fram emot nästa år och hoppas att det blir min tur då!

fredag 29 september 2017

På Bokmässan.

Där ligger mina böcker i en hög. Min bok, som jag skrivit. Och folk går förbi, plockar upp och läser på baksidan.
Den här tiden som är nu, när min berättelse blivit en bok men ingen ännu har läst den, den tiden är ganska läskig. Det finns ingen som helst återvändo, och jag har ingen aning om hur det kommer att bli.
 Jag vill så innerligt att du som läser ska lära känna Hedda som jag gör, komma att tycka om Gustaf så som jag gör. Men jag förstår ju att om de hittar platser inuti dig, så är det egna platser, andra än hos mig.
Det är en bit av mitt hjärta som ligger där i högen mellan halvhårda pärmar som kallas "danskt band".


 

torsdag 28 september 2017

Sju månader sedan jag fick ett mail.

Sju månader sedan jag fick ett mail.
Som två streck på en sticka jag kissat på. Efter det positiva beskedet, många månaders väntan medan jag långsamt förändrades, lite i taget, till en annan. Allt jobb jag lagt ned, och äntligenäntligenäntligen får jag hålla i resultatet av all den där tiden och arbetet.
Och precis som i liknelsen så är det nu som det riktiga jobbet börjar.

 

söndag 24 september 2017

Den är färdig nu, min bok.

Den är färdig nu, min bok. Och hemma i min hall står sju kartonger med totalt trehundra böcker i, sådana som jag ska ha med mig på releasefesten, på signeringar, på föreläsningar och i andra sammanhang när någon vill köpa en bok direkt från mig.

Hur det känns att se alla de där böckerna. Att bläddra i dem, läsa orden som jag skrivit, där jag vet exakt i vilken ordning de kommer. Svarta på vita papper. Känslan är en ödmjuk triumf och en tacksamhet över hur oändliga var och ens möjligheter att göra vad vi vill med våra liv, är.

onsdag 20 september 2017

Att bära hjärtat på utsidan av kroppen

Att bära hjärtat på utsidan av kroppen. Som till exempel, att skriva en bok för att läka sådant som gått sönder inuti. Både det inuti som syns på röntgen och det inuti som inte syns men känns hela tiden. Det som är jag.

Att bära hjärtat på utsidan är att dela det inuti-et med alla som vill se, som vill läsa. Som vill tolka det och förstå det på sitt alldeles egna sätt, utifrån sitt eget inuti. Och göra känslorna till sina egna.

Och hur mycket en än bär hjärtat på utsidan, hur mycket det än verkar som att en är en öppen bok där det bara är för andra att bläddra bland sidorna. Hur mycket det än verkar som att en avslöjar allt som är en själv.

Så finns det alltid fler bottenlösa djup i oändliga oceaner, dit bara en själv når.

dikt av @nayyirah.waheed
 

tisdag 19 september 2017

Ordmärkare till döds.

Jag säger inte att jag dömer folk eller nåt. Bara att jag tycker att det är viktigt med stavning och så. Och att om man återföds i nya kroppar och så, så är det högst troligt att jag var Marquis de Favras back in 1790. 😉😊

 

torsdag 7 september 2017

And what if I write of you...

Nu när det inte finns någon återvändo, när det inte längre går att backa alltihop och stoppa ned min berättelse i en byrålåda där bara jag kan läsa den.

Så inser jag ju att människor faktiskt kommer att läsa det jag skrivit. Göra sig egna uppfattningar om innebörden i mina ord. Ställa sig frågor om saker och sedan själva besvara dem utan att kolla med mig om det stämmer. Om varför jag skrivit på sätt. Vem jag egentligen tänkt på när jag skrivit. Vem av karaktärerna som är jag.

Och du som känner mig, men inte tillräckligt väl för att hitta din väg och känna din plats i världen inuti mig. Du kommer kanske att undra vilken av karaktärerna som är du.



Och ingen känner nog andras inutin. Men kanske kommer du att ha lite rätt. För visst är det så. Att lite av mig finns i några av karaktärerna. En smula, en doft. Någon av dem påminner vagt om min man, flera av dem har lånat sin vackraste drag av mina barn. En är lik en vän jag hade när jag var ung, en annan någon jag älskade så jag nästan dog för länge, länge sedan. Ytterligare en är lika godhjärtad som en kollega jag är innerligt tacksam över att ha fått arbeta med.

Och titeln. Den beskriver hur hela berättelsen och boken den ska bli, är ett monument över den jag alltid ska sakna. På så sätt var det ändå inte förgäves, alltihop och det som aldrig blev.

Och dit, till boken, kan jag gå och sakna dig.

 

söndag 27 augusti 2017

Välj inget mindre än allt du vill vara

Jag vet, jag vet. Du och jag är inget annat än vantar och livet är den vind i vilken vi driver fram och åter.

Men vi kan välja. Inte vad som ska hända oss, men hur vi ska förhålla oss till det som händer. Hur vi ska agera, fånga chanser, göra allt vi någonsin kan av alla miljoner möjligheter som ges. Så. Om du vill någonting, gör det. Om du vill någonstans, ta dig dit. Gör det. Gör det.
Och om du vill, och om du gör allt i din makt för att uppnå det, men inte når fram, når hela vägen, så gör det ingenting. För det är i känslan av att veta att "jag gjorde allt" som riktig lycka finns.

Så.

"Do not choose the lesser life.
Do you hear me.
Do you hear me.
Choose the life that is. yours.
The life that is seducing your lungs.
That is dripping down your chin."

Kerstin Lundgrens foto.
@nayyirah.waheed

tisdag 15 augusti 2017

Livet extra plus

Ynnesten i att få uttrycka sig i ord, att skriva, den är oändlig.

Den är att få leva hundratals liv under ett enda vanligt. Göra om början, slutet och allt mittemellan gång på gång, på alla möjliga och omöjliga sätt. Låta de onda bli goda och följa dem genom deras himlar och helveten. Låta allt som kan hända, hända.
Känna alla känslorna. Ensamhet och förälskelse, tillfredsställelse, ilska, längtan och sorg. Vara den som sviker, den som älskar, den som lämnar och den som blir kvar. Den som ingen annan förstår och den som aldrig ger upp.
Snubbla på mållinjen och sätta punkt precis innan allt löste sig. Låta livet vara precis så bitterljuvt eller futtigt eller osannolikt jävligt och underbart som det nästan bara kan bli i verkligheten.

Att få skriva är livet med plusmeny, liksom.

Kerstin Lundgrens foto.
Dikt av Bodil Malmsten

torsdag 10 augusti 2017

Författare av...

Det är en konstig sak att tänka på, att jag skulle kunna skriva "författare" på ett visitkort, under mitt eget namn. Att jag blivit det, en författare.

Samtidigt som jag skrev den här berättelsen som snart ska tryckas så försökte jag ju att bli frisk. Jag visste inte riktigt vem jag skulle bli eller var jag skulle. Men jag trodde så himla blint på att det ändå skulle finnas där framme någonstans. Ett annat eller nytt jag.

På vägen dit fanns det så mycket att bringa reda i, så många om-inten att göra bokslut över. Allt jag kunnat göra eller bli, om-inte. Den jag ändå blivit tack vare dem. Dumheter jag sagt när jag borde hållit käft och alla gånger jag inte sagt mitt hjärtas mening trots att jag borde gjort det. Allt jag inte hunnit innan det blivit försent. Och alla jag älskat, dåraktigt och innerligt. Följt hjärtat någonstans och efteråt aldrig hittat tillbaka igen.

Ibland tänker jag att det nya jag som jag blev, det kanske kunde blivit något viktigt. När jag ändå fick en chans till att leva och så liksom. Kanske en forskare som fann boten för cancer. En kirurg som räddade livet på människor som andra människor inte kan leva utan. Om-inte. För lika mycket som jag blev en annan, fortsatte jag att vara den jag alltid varit. Dumdristig och hopplöst förlorad i världen inuti, den enda som jag verkligen, verkligen förstår mig på. I mitten av kaos, där lugnet är som allra mest stilla. Där jag bara blint följer hjärtat så snart det lockar på mig, bär mig dumt åt och slarvar bort allting.
Sätter ord på det och blir gång på gång en annan, den jag är.

Författare av borttappade om-inten.

Kerstin Lundgrens foto.

måndag 31 juli 2017

Sista läsningen

Nästan varje dag frågar någon: "När kommer boken?" Varje gång jag svarar känns det som om ett litet tomtebloss åker hiss inuti min mage, liksom härligt och läskigt på samma gång. "21 oktober kommer den", svarar jag.
Och det känns som om jag bara hittar på, för jag menar...kan det verkligen stämma att det här händer? Och att det för varje dag som går blir lite närmare, lite verkligare?
Som idag till exempel, idag har jag fått manuset från sättning och ska läsa igenom det för sista gången innan tryck.
Allra. Sista. Gången.
Nästa gång jag läser är det inget manus längre. Då är det en bok mellan pärmar med orden i bläck på sidorna.
Kerstin Lundgrens foto.

onsdag 26 juli 2017

Kritik

När jag först skickade in mitt manus till förlaget hade jag aldrig kunnat drömma om hur många gånger till jag skulle läsa igenom det och ändra. Än mindre, hur många andra som skulle läsa det med de allra mest kritiska ögon. Sådana folk som jobbar med sånt här, som kan sin sak. Och sådana som faktiskt hängde med på svenskalektionerna i skolan. Som skulle ifrågasätta det jag skrivit, formuleringar och ordval.

Kerstin Lundgrens foto.

Och de har jäklarimig gjort ett fantastiskt jobb med sina ändlösa ändringsförslag som jag med oförtruten och ilsken entusiasm förkastat innan jag i ögonblick av plötslig självinsikt fattat att de varit bra och gjort dem till mina egna.

Så, mm, det har varit bra folk, de där. Och jag har varit arg på dem från början till slut.

onsdag 19 juli 2017

Författarpresentation

När en ger ut en bok ska det ju på omslaget liksom vara en liten presentation av författaren också. I alla fall om man inte är typ JK Rowling, jag antar att man inte behöver nån presentation då.
Men i alla fall, så här kommer min presentation att vara.

När jag läser den och i minnet lever om det där första året i mitt nya liv, när jag var 34 år, är jag mest av allt tacksam. För att det hände, och hur det blev. Hur jag var då - skör som om jag skulle gå sönder av minsta lilla och på samma gång så... själsstark. Kavat. Stukad men oändligt resolut. Svag men starkast i världen. Tilltufsad, när hjärnan var en förrädare och kroppen en främling, där jag behövde lära känna båda på nytt, sluta fred med dem.

Några saker blir aldrig som innan, sådant som gick sönder i mig som inte ville laga sig. Andra saker har jag fått istället. Så som ynnesten att få skriva en författarpresentation. Ge ut en bok.
Leva. Det är fan ingen självklarhet.